Dikter om hösten

Ivar Aasen (1813-1896)

Haustvisa

Sumaren kverv og snur seg burt;
Dag etter Dag han ut or Synom siger.
Graset vil verda styrdt og turt.
Ljoset vil minka; Myrkret stiger.
Dagen er stutt, Og Natti lang;
so er no Aarsens gamle Gang.

Lysande gult er Lauvet litt.
Heppelegt Liv, som fær so fager Daude!
Skogen er trøytt av Plagget sitt;
ymise Toppar standa snaude.
Losnat av Kvistom eitt og eitt
ligg yver Jordi Lauvet breidt.

Snart er den ljose Bjørki snaud;
snart faa me sjaa det sidste Lauvet losna.
Hagen er tom, og Engi aud,
Røterna standa i Jordi frosna.
Men yver Jordi, aud og tom,
ligger det Fræ til Gras og Blom.

Vetteren kjemer kald og streng;
sæl er no den, som kann i Husom hyggjast.
Gleda flyr ifraa Mark og Eng,
Fuglarne burt or Bygdom styggjast,
men sine Reid ifraa sidste Vaar
vitja dei vist eit annat Aar.

Endaa me vilja paa Landet sjaa,
helst naar me faa ein liten Glytt av Soli.
Eingong me fegre Dagar faa,
helst naar det lider fram um Joli.
Og etter all den lange Kvild
kjemer vel Vaaren, ljos og mild.

Erik Axel Karlfeldt (1864-1930)

Höstvisa

Förtrogen hälsning låt mig vid ditt bröst
dig kärligt bringa, klara, blida höst!
Om dagen går du som en jaktgudinna
och blåser horn inunder björkars glans,
men som en ung och levnadslustig kvinna
du svingar het och yr på nattens dans.

Ja, du är glad, ty du är god och skön.
Av dig får sommarns legofolk sin lön.
Och vi som akta nyttans håvor ringa,
för oss du tänder dina färgers glöd
och låter stormens djupa strängar klinga
av allt ditt hjärtas stämningsöverflöd.

Från badstusvalen höres skäktans vin
och bråkans tuggning på det sega lin;
där drömmer flickan, agnig, varm om kinden,
om bröllopsrustning och om lakansväv.
Därutanföre rasslar ödsligt vinden
i backens rönnar och i vikens säv.

På vägen leder tiggarkvinnan stolt
sin unge, pösande i trasig kolt.
Nu vankas i var bondgård rik förtäring,
vid varje skördefest en tår på tand.
Knappt nog hon nickar åt en backstukäring
som rotar i sitt magra jordbärsland.

Lugnt sitta husets hjon i blåsig kväll
vid stängda dörrar och vid stängda spjäll.
Dem sommarns oro skingrat hösten enar
i hemmets vila, hägnande och ljuv.
Vem smyger ute under gårdens grenar –
en blygsam giljare, en äppeltjuv?

– Ja, det är höst. Mitt hjärtas väna vän,
vad lust, att vårfödd kärlek lever än!
Vad lust att se din unga fägring mogna,
din barm bli hög, din kind bli äppelröd!
Stort är att älska, mer att vara trogna
i älskogs brusande och bråda glöd.

När hem jag kommer från en tidig jakt,
bak trappans jungfruvin du står på vakt,
och när från ljustring sent jag återvänder,
ur fönstrets mörker hälsar mig din röst;
din blick har följt mitt bloss längs älvens stränder.
Vad lust att älska i den kära höst!

http://www.karlfeldt.org/bibliotek/diktarkivet/item/h%C3%B6stvisa

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek –
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden räds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

http://runeberg.org/fridlust/3_1_04.html


J.P. Jacobsen (1847–85)

Efteraar

Skoven staar i sin fejreste Dragt,
Frugter er komne til Blades Pragt,
Rigere mægter den aldrig sig smykke,
Nærmere kan den mod Maalet ej rykke,
Maalet er naa’t.

Høstvind kommer med Lumskhed og List,
Kysser hvert Blad, der hænger paa Kvist,
Bringer en Hilsen fra Vaarvinde milde,
Minder det trædsk om den Tid, det var lille,
Løvspringets Tid.

Længselsfuldt mindes nu hvert et Blad
Tiden, det drømte i Knoppen glad,
Mindes det Nu, da befriet det strakte
Ud mod det Lys sig, der venligt det vakte,
Kyssed’ det grønt.

Om vil det leve den Tid, der svandt hen,
Lyst nu for Vinden det flagrer igjen;
Ej har dog Vaarfarvens Friskhed det vundet,
Visnet det hænger, dets Farve er svundet,
Maalet er naa’t.

Høstvind kommer sin hærjende Gang,
Tuder for Blade sin spottende Sang:
„Gaar I i Barndom, saa er I for gamle,
Ned skal I Alle fra Grenene ramle;
Maalet er naa’t.”

Løvet nu falder, dog Blade smaa,
Ret som om atter i Knop de laa,
Rulle sig sammen, skjøndt revne fra Kviste,
Holde ved Drømmene fast til det Sidste,
Drømme om Vaar.

https://kalliope.org/da/text/jacobsen2002092107


Viggo Stuckenberg (1863–1905)

Mildt Efteraar

I Fjor ved denne Tid jog Blæst og Regn
om Hæk og Hegn
og buldred mod mit Vindves kolde Ruder, —
i Aar er Døgn paa Døgn som stille Børn,
der hører Eventyr om Skovens Bjørn
og artigt hverken fniser eller tuder.

Hver Dag har Sol, hver Nat har stille Frost,
og Gaardens Post
har for sin Fod et Lag af visne Blade!
Men hvert et Blad, som falder, falder tyst,
og i min Have bli’r der stille lyst,
og Spurv og Mejse kvidrer sommerglade,

— som var det hele Efteraar et Gry,
en Dag paany,
en Dæmring mod en Dag, der stor og stille
gaar frem mod Jordens trætte Sommersind
og varsler Fred og kølig Lindring ind
for den, der drak sig hed ved Livets Kilde.

https://kalliope.org/da/text/stuckenberg20000924121

Thomas Moore (1779-1852)

Spring And Autumn

Every season hath its pleasures;
Spring may boast her flowery prime,
Yet the vineyard's ruby treasures
Brighten Autumn's soberer time.
So Life's year begins and closes;
Days tho' shortening still can shine;
What tho' youth gave love and roses,
Age still leaves us friends and wine.

Phillis, when she might have caught me,
All the Spring looked coy and shy,
Yet herself in Autumn sought me,
When the flowers were all gone by.
Ah, too late;--she found her lover
Calm and free beneath his vine,
Drinking to the Spring-time over,
In his best autumnal wine.

Thus may we, as years are flying,
To their flight our pleasures suit,
Nor regret the blossoms dying,
While we still may taste the fruit,
Oh, while days like this are ours,
Where's the lip that dares repine?
Spring may take our loves and flowers,
So Autumn leaves us friends and wine.

https://www.poetrynook.com/poem/spring-and-autumn-1

Emily Brontë (1818-1848)

Fall, leaves, fall

Fall, leaves, fall; die, flowers, away;
Lengthen night and shorten day;
Every leaf speaks bliss to me
Fluttering from the autumn tree.
I shall smile when wreaths of snow
Blossom where the rose should grow;
I shall sing when night’s decay
Ushers in a drearier day.

https://www.poetryfoundation.org/poems/52330/fall-leaves-fall


Robert Frost (1874-1963)

Nothing Gold Can Stay

Nature’s first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf’s a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

https://www.poetryfoundation.org/poems/148652/nothing-gold-can-stay-5c095cc5ab679

Johan Sebastian Welhaven (1807-1873)

Løvfald

Om Høsten gjærer der i Træets Kviste
En stille Spirekraft, en lønlig Glød;
Bag gulnet Løv er der en Kime fød,
Og da maa Træet sine Blade miste.

Dryadens Savn var lettet, da hun vidste,
At Livet atter steg fra hendes Skjød;
Hun følte det, da Høst-Orkanens Stød
Forkyndte vildt den Sorg, hun skulde friste.

O, søde Billed i det mørke Veir:
Der er en Vinding og en Trøst forborgen
I hvert et Tab, i hvert et Sorgens Bud.

Det sunkne Mod kan tænke paa en Seir,
Og vente Straalerne fra Vaarens Morgen,
Og holde Vinternattens Kvaler ud.

https://dikt.org/L%C3%B8vfald
http://www.edition-elf.de/sonnets/daenisch-norwegisch/welhaven.htm

Bertel Gripenberg (1878-1947)

Höstvind

På fälten bärgad står säden,
och skogarna lysa i brand,
och löven virvla från träden
som guld ur en slösares hand.
Jag känner, när vinden tjuter,
att slösaren är jag själv,
och guldet mitt livs minuter,
som driva på tidens älv.

För höstvind skyarna jaga,
och luften är kall och blå.
Det susar som sång och saga
i aspar som röda stå.
Det brusar som vildgåsvingar
med friska fläktar mot nord,
all rymden dånar och klingar
så stolt över frostig jord.

Och jag är slösarn och dåren,
som slösar dagarnas gull
och irrar omkring i skogen
för frihetens njutnings skull.
Och jag är jägarn i skogen
och jägarn på fria fält,
som aldrig blir flitig och trogen
och sköter sin syssla snällt.

Det susar i träden och snåren,
som brinna i höstlig glans.
Likt vargarnas jakt på fåren
är vindens och lövens dans.
Och livets flyende dagar,
de äro gyllene blad,
som brusande frostvind jagar
mot fjärran vila åstad.

Och jag är den stolte dåren
som ler åt dagarnas dans
och de förslösade åren
och vårens vissnade krans.
Det susar, det brusar i skogen,
där jägarn är hedersgäst,
som dansar nitisk och trogen
vid dånande döddansfest.

Johan Sebastian Welhaven

November

Solen skinner bleg og mat,
Skyen iler mørk og truer;
Al Naturen gruer,
Lig en Vandrer mod den nære Nat.

Taus er Lundens Buegang;
Spurveflokken klynker ene
I de tætte Grene,
Hvor den glade Sangers Tone klang.

Træet hæver sig forladt,
Som et Gjenfærd, i sin Blomsterhave.
Paa Kjerminders Grave
Gror der Skimmel nu og Paddehat.

Over Land og over Sø
Haabets sidste Smil er slukket;
Høstens Fe har dukket
Med sit sidste Smykke under Sø.

Bag den nøgne Nøddehæk
Ligger Skibet træt i Havnen;
Maagen kun og Ravnen
Holder Udkik paa det øde Dæk.

Hvilestunden nærmer sig;
Medens Jorden syg sig vaander,
Komme Søvnens Aander,
Svøbt i Taagens dunkle Flig.

Søvnen klæder Jorden smukt,
Med de mange sære Drømme;
Der er Demantstrømme,
Der er Sølverskov og Perlefrugt.

https://kalliope.org/en/text/welhaven2001060206
http://runeberg.org/jswsaml/3/0071.html


Thomas Hood (1799-1845)

No!

No sun—no moon!
No morn—no noon—
No dawn—
No sky—no earthly view—
No distance looking blue—
No road—no street—no "t'other side the way"—
No end to any Row—
No indications where the Crescents go—
No top to any steeple—
No recognitions of familiar people—
No courtesies for showing 'em—
No knowing 'em!
No traveling at all—no locomotion,
No inkling of the way—no notion—
"No go"—by land or ocean—
No mail—no post—
No news from any foreign coast—
No park—no ring—no afternoon gentility—
No company—no nobility—
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member—
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!

https://poets.org/poem/no
https://allpoetry.com/poem/8472903-No--by-Thomas-Hood

När jag beger mig
en gång till en okänd värld
- o låt en avglans
dröja av höstmånens ljus
bak mina slutna ögon!

Fujiwara no Sadaie

Vilhelm Ekelund (1880-1949)

Symbol

Jag ser dig, Höst, i mina vakna drömmar,
hur jätteväldig, jättehög du står
med huvud böjt, som ovan molnen räcker;
ditt djupa öga med den hårda glansen,
med svårmodsglöden under ögonfransen,
det bleka glorieskimret om ditt hår;
jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,
din bleka, genomskinligt bleka hand,
hur rött och brunt emellan böjda knogar
det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -

och djupt där nere mellan mörka land
en ljusning tänds av tusen tysta skogar.

Erik Lindorm (1889-1941)

En eftermiddag

Brasan prasslar, och utanför
ett höstregn i lyktskenet ryker.
Han sitter lugn och från köket hör
hur hustrun står och stryker.
Nu slår det i dörren till barnens rum,
hör, vad det bullras och skrattas!
Alla ha lungor och ingen är stum
och ingen av dem fattas.
Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då ingen fattas.

Inger Hagerup 1905-1985

November

November er en gammel kvinne
som ikke håper lenger.
Da solen, den veldige elsker, forlot henne,
trakk hun en grå kjole over sine magre skuldrer,
og hennes ansikt ble strengt av ensomhet.

November er en gammel kvinne
som angrer.
Hylende rev hun høstens siste blomster av håret,
så bøyde hun sine visne knær
for stormens salmesang.

November er en gammel kvinne
som ingen vil gi husrom.
Høsten stengte sin dør for henne med en isnøkkel,
og nå banker hun forgjeves med skjelvende fingrer
på vinterens lukkede port.

Blåst, regn, död och evig lycka.

Höst...


Jag söker tröst!

Björn Afzelius - Höst

Det går emot höst, det börjar bli kallt,
det blir alltmer gott att vara inne.
Snart är den här, betraktelsens tid
då sommaren bara är ett minne.

Man börjar få tid att se till varann,
man får alltmer lust att va' tillsammans.
Det blir alltmer värt, när vinden tar i,
att känna en närhet till nå'n annan.

Det börjar bli dags att njuta den tid
då alla färger är som vackrast,
det börjar bli dags att njuta den tid
då man skall skörda allt man sått.

Så låt det bli höst, vad rör det väl mej
så länge din varma kropp pulserar.
Låt vinden ta i, du ligger ju här;
Min älskling, jag önskar inget mera.