DP/DR och panik tar död på mig

Så fort jag har haft en bra period med acceptans och en ”vem fan bryr sig” ”låt den förstöra mig attityd , jag bryr mig inte” så får jag återfall direkt. Så fort jag går ut på gatan får jag panik och allt känns overkligt/ läskigt/ allt gungar. Kan inte gå själv på gatan för då börjar allt gunga och jag får panik.

Derealisation och depersonalisation är så jävla hemskt och ännu värre med paniken som kommer i samband. Vettefan vad jag ska göra längre, har fan gjort allt som går att göra (tidigare inlägg). Det är så otroligt jävla jobbigt och ännu värre när ingen förstår. Önskar att jag kunde byta ut hjärna med någon.

Är du fysiskt aktiv?

Promenerar i stort sätt varje dag, men väldigt svårt att vara aktiv när man är i ett konstant stadie av panik och dp/dr.

Du har säkert fått dom förslagen förut, men jag tror verkligen träning / mindfulness kan vara till hjälp.

Haha ja, mindfulness har jag hållit på med 2 år dagligen

Förstår dig. Lider med dig... Lider också av overklighetskänslor. Gjort det konstant i ca 12år nu att det blivit mitt normala tillstånd, på så vis accepterar jag det på ett annat sätt. Dessvärre är de svenska psykologerna hela ovetandes o okunniga gällande DR o DP... men finns en internationell grupp på Facebook där man kan få en del råd, tips, förståelse osv... https://www.facebook.com/groups/1952...679/?ref=share här har du den.

Hjärnan behöver avlastas från stress, ångest osv för att man skall bli av med DR eller åtminstone få den lindrad. I mitt fall har det uppkommit pga traumatiserad i barndomen då jag haft panikångest, oro, stress, ångest på daglig basis efteråt. Detta är som sagt ett skydd från hjärnan. Du måste komma till bukt med vad som orsakar din - dvs hur det kommer sig att din hjärna är överbelastad. Har du också råkat ut för något trauma eller haft det dysfunktionellt under en viss tid..? Styrkekram

Hur länge har detta pågått? Jag haft liknande problem i några dagar efter kraftiga panikångestattacker eller sammanbrott under påverkan av alkohol, ja ungefär som att snea på just alkohol

Dock brukar det gå över efter ca 3 dagar för mig, kan hålla upp till en vecka dock
Hur började det för dig?

Jag förstår dig.

Haft samma problem när det är mycket folk sedan jag var tolv år. Man dör ju inte men visst är det jobbigt. Om du känner skam för vad som händer och om folk tycker att du beter dig konstigt så föreslår jag att du kastar den dit den här hemma - åt helvete.

Ska ta och fundera på det här, tack för ett riktigt utförligt svar! På vilket sätt blev du traumatiserad, emotionellt eller fysiskt? Jag tror själv att min hjärna har blivit överbelastad från rädsla och prestationsångest sen jag var barn, och att jag hållit starka känslor och frustration för mig själv som långsamt har byggts upp till en emotionell explosion.

Detta har pågått dagligen i snart 2 år. Om du läser mina tidigare trådar tror jag att du får en bättre uppfattning om mitt tillstånd! Det är en blandning av massor med olika grejer men panikångest är nog roten till mitt tillstånd.

Skiter fullständigt i vad folk tycker, när man befinner sig i det tillståndet när allt gungar och man tror att man håller på att bli galen och ska svimma medans man går på gatan så har man inte tid att tänka. Man är i sin egen bubbla och skräms av ”världen som är runtomkring”. Plus att folk inte ens ser att man mår som man mår, har aldrig någonsin fått kommentaren att jag beter mig konstigt, snarare tvärt om- för normalt.

Hur skulle du beskriva din upplevelse av DR (DP)?