Citat:
Några sidor bak i tråden räknades ut att Aftonbladets upplaga nu är nere på 44 000 per dag. Mycket kul att det äntligen kom lite uppdaterade konkreta siffror. Tack till ”Flashbackdasen” för den infon, hälsar ”Pung”...
44 000 är ju jävligt lågt. Men det är värre. För det första, är det ens sålda ex, eller bara tryckt upplaga? Mycket av det som trycks går ju i retur. För det andra, i dessa 44 000 ingår väl fri- och rabatterade ex. För det tredje. På tiden innan Aftonbladet började mörka sin försäljning, kunde det konstateras att försäljningen alltid såg ut att ligga plant i varje månadsredovisning för att sedan göra en kraftig dipp vid början av nytt år. Istället för att redovisa ett tapp på 1 500 ex per månad, sparade tidningen de dåliga nyheterna till bara en gång per år.
Vad antalet sålda Aftonbladet ex blev i september 2020 vet jag inte, men alldeles säkert betydligt mindre än redan låga 44 000.
Aftonbladets kurvor följer övriga medias. Det är minskad upplaga och minskad räckvidd på print. Färre besök och mindre tid på webbplats. Minskade försäljningsintäkter och annonsintäkter.
Men på en punkt tycker jag mig ändå inte märka någon vandring mot döden. Det är själva genomslaget för gammelmedia. Det är fortfarande gammelmedia som sätter agenda. Deras rubriker dirigerar politiska utspel och hur företag och myndigheter agerar.
Det är lite oväntat. Det är nämligen ingen diktatur vi har i Sverige i bemärkelsen att staten bestämmer över tidningarna. Det är tvärtom. Istället för ett politiskt styre som dikterar över en lydig media har vi ett mediestyre som dikterar över lydiga myndigheter och politiker. Att media upplevs som okritisk till regimen är för att regimen är så lydig att den gör precis vad media vill.
Jag hade förväntat mig att det skulle komma mer uppror mot media i takt med att den förlorat sin publik. Att tjänstemän som tidigare känt sig bakbundna av rädslan över vad media ska rapportera om deras beslut skulle tuffa till sig när medias möjlighet att bilda opinion minskade. Att det inte skulle te sig lika skrämmande att riskera ett drev från en tidning med 40 000 läsare än 400 000.
Men på den punkten märker jag ingen skillnad. Media kan inte skapa option på samma sätt längre. Men bland de som har makt att faktiskt göra något utöver att rösta, demonstrera och sprida ”näthat” verkar känsligheten för medias rubriker vara likadan idag som för 30 år sedan. Ingen politiker, bortsett Trump i USA och AFS i Sverige verkar förhålla sig till att kommunikationen med massorna idag går via andra kanaler.
Det borde inte vara så. Idag är det fler som uppdaterar sig via social medier och alternativa medier än via exempelvis DN. Ändå verkar politiker, tjänstemän, företagare allmänt obrydda om hur de hånas och kritiseras där, och slänger sig istället fortsatt platta för att en gammel-journalist ska skriva snällt om dem för sina 20 000 läsare.
Kan det bero på att makthavare ofta är 50+ are som fortfarande sitter kvar i tänket att det är gammelmedia som når ut, och dem som måste blidkas? Finns det en trygghet i den gamla tidens maktfördelning som de känner sig bekväma med. De vet att de är underordnade redaktionerna men vet åtminstone vart de har dem.
I vilket fall som helst. Min tanke är att gammelmedia-döden har olika dimensioner. Räckvidd och intäkter är två av dem. Men makten att påverka beslut är en annan, och den döden tycks inte löpa parallellt med de två andra.
44 000 är ju jävligt lågt. Men det är värre. För det första, är det ens sålda ex, eller bara tryckt upplaga? Mycket av det som trycks går ju i retur. För det andra, i dessa 44 000 ingår väl fri- och rabatterade ex. För det tredje. På tiden innan Aftonbladet började mörka sin försäljning, kunde det konstateras att försäljningen alltid såg ut att ligga plant i varje månadsredovisning för att sedan göra en kraftig dipp vid början av nytt år. Istället för att redovisa ett tapp på 1 500 ex per månad, sparade tidningen de dåliga nyheterna till bara en gång per år.
Vad antalet sålda Aftonbladet ex blev i september 2020 vet jag inte, men alldeles säkert betydligt mindre än redan låga 44 000.
Aftonbladets kurvor följer övriga medias. Det är minskad upplaga och minskad räckvidd på print. Färre besök och mindre tid på webbplats. Minskade försäljningsintäkter och annonsintäkter.
Men på en punkt tycker jag mig ändå inte märka någon vandring mot döden. Det är själva genomslaget för gammelmedia. Det är fortfarande gammelmedia som sätter agenda. Deras rubriker dirigerar politiska utspel och hur företag och myndigheter agerar.
Det är lite oväntat. Det är nämligen ingen diktatur vi har i Sverige i bemärkelsen att staten bestämmer över tidningarna. Det är tvärtom. Istället för ett politiskt styre som dikterar över en lydig media har vi ett mediestyre som dikterar över lydiga myndigheter och politiker. Att media upplevs som okritisk till regimen är för att regimen är så lydig att den gör precis vad media vill.
Jag hade förväntat mig att det skulle komma mer uppror mot media i takt med att den förlorat sin publik. Att tjänstemän som tidigare känt sig bakbundna av rädslan över vad media ska rapportera om deras beslut skulle tuffa till sig när medias möjlighet att bilda opinion minskade. Att det inte skulle te sig lika skrämmande att riskera ett drev från en tidning med 40 000 läsare än 400 000.
Men på den punkten märker jag ingen skillnad. Media kan inte skapa option på samma sätt längre. Men bland de som har makt att faktiskt göra något utöver att rösta, demonstrera och sprida ”näthat” verkar känsligheten för medias rubriker vara likadan idag som för 30 år sedan. Ingen politiker, bortsett Trump i USA och AFS i Sverige verkar förhålla sig till att kommunikationen med massorna idag går via andra kanaler.
Det borde inte vara så. Idag är det fler som uppdaterar sig via social medier och alternativa medier än via exempelvis DN. Ändå verkar politiker, tjänstemän, företagare allmänt obrydda om hur de hånas och kritiseras där, och slänger sig istället fortsatt platta för att en gammel-journalist ska skriva snällt om dem för sina 20 000 läsare.
Kan det bero på att makthavare ofta är 50+ are som fortfarande sitter kvar i tänket att det är gammelmedia som når ut, och dem som måste blidkas? Finns det en trygghet i den gamla tidens maktfördelning som de känner sig bekväma med. De vet att de är underordnade redaktionerna men vet åtminstone vart de har dem.
I vilket fall som helst. Min tanke är att gammelmedia-döden har olika dimensioner. Räckvidd och intäkter är två av dem. Men makten att påverka beslut är en annan, och den döden tycks inte löpa parallellt med de två andra.
Först och främst: Välkommen tillbaka till tråden. Jag har haft stor behållning av dina tidigare välformulerade och träffsäkra inlägg. Detta inlägg håller lika hög klass som dina tidigare så hoppas du känner att du vill skriva mer här framöver.
Du sätter fingret på en synnerligen viktig punkt i din text: Att gammelmedias minskande inflytande i spåren av dess död inte uppmärksammats mer. Inte ens alternativa medier har tryckt mycket på den här punkten vad jag sett.
Jag har en mycket enkel teori som jag tror ger en delförklaring kring detta: Löpsedeln. Jag tror fortfarande att det är en större skräck för politiker och andra människor att hamna på en kvällstidningslöpsedel med en smaskig rubrik än att bli omskriven i en artikel i själva tidningen. Tror det sitter djup rotat i vårt mediala medvetande och att hamna på en löpsedel kan lätt associeras med äldre tiders efterlysningsaffischer "wanted dead or alive".
Detta är så klart bara en delförklaring och jag kan givetvis ha helt fel. Men jag tror att löpsedeln fortfarande är en medialt maktmedel som de inte vill släppa ifrån sig i första taget. Förutom att det är gratis reklamplats för själva tidningen.
Den dagen papperstidningarna och därmed löpsedeln försvinner kommer mycket av förtrollningen att vara bruten.
Men som sagt, vare sig jag har rätt eller fel:
Att skräcken för gammelmedia inte minskat trots gammelmedias minskade exponering inte märks mer i politikers och offentliga agerande.
Den frågan bör upp högt på dagordningen i alternativ media.
Det har varit nära några gånger t ex med Peter Springare, men tyvärr har det alltid pudlats och backats i sista sekunden till gammelmedias stora glädje.
