Det här handlar om mitt ex och pappa till mina barn. Jag har försökt komma underfund med vad han kan ha för diagnos men har inte hittat rätt utifrån hans beteende så jag ska försöka beskriva det nedan och hoppas att någon kan hjälpa. Inlägget kanske blir väl långt men jag hoppas att ni har överseende.
Han är en högutbildad människa med bra jobb, ekonomi och bostad etc. Han tar sitt ansvar med barnen men är ganska sträng men det fungerar betydligt bättre nu när de är äldre och han månar samtidigt oerhört mycket så jag är helt trygg med att barnen är hos honom varannan vecka.
Jag tänker ofta på prästen i Fanny & Alexander när jag tänker på honom även om det kan vara lite tillspetsat.
Han har berättat att han var mobbad som barn och att han flyttade hemifrån när han var 12 år för att han var tvungen att jobba (inget av detta känner hans familj till och han är med på alla fotografier när familjen är tillsammans och han har enligt mig en fin och empatisk familj). Det här är ett genomgående tema att hans verklighetsbild är helt och hållet skild från alla andras, skev skulle jag säga men jag är inte expert. Jag skulle kunna ta många exempel men orkar inte lista allt, men om någon/några/flera/många uppfattar en situation på ett sätt har han ofta en helt annan bild.
Han är väldigt lättkränkt och ibland behöver man inte ens säga något utan han blir kränkt ändå och ingen förstår varför. Han kommer i konflikt med andra och kan få riktiga psykbryt (panikångest?) och bli otroligt elak och flera av hans nära vänner, kollegor har försvunnit och flera i hans familj har han behandlat väldigt illa eftersom han tror att hans bild är rätt och alla andras bilder är fel. Det är även märkligt att när han blir uppjagad, arg och elak så är det precis som han får en blackout och inte kommer ihåg det efteråt eller agerar som att allt är helt normalt medans man själv är rejält chockad.
Som föräldrar och i kontakt med skolan i vissa avseenden har vi helt olika bild av saker eller t ex vid mejlkorrespondens med lärare, där jag och alla lärare har en uppfattning och han en helt annan där han känner sig kränkt (helt utan anledning).
I alla fall hans närmaste familj (de som finns kvar) plus jag tassar på tå och gör allt för att han inte ska få ett bryt och vi anpassar oss in i absurdum.
Det som är tydligast är hans skeva verklighetsuppfattning, som att han lever i en parallell värld jämfört med övriga, att han blir stressad och elak om han känner sig pressad (ingen vanlig person hade känt sig pressad i de situationer han blir), att han inte kommer ihåg vad som har hänt på riktigt om han har fått ett utbrott.
Avslutningsvis är han, när han känner sig trygg, en fin och snäll människa men jag känner att han är lite tvådimensionell eller avtrubbad känslomässigt, hans glädje och omtanke känns inte äkta på något sätt och han har ingen humor heller.
Jag blir inte klok på vad det kan vara (jag tänker att det är någon form av störning), men kanske någon upplyst själ här inne ha en idé.
Han är en högutbildad människa med bra jobb, ekonomi och bostad etc. Han tar sitt ansvar med barnen men är ganska sträng men det fungerar betydligt bättre nu när de är äldre och han månar samtidigt oerhört mycket så jag är helt trygg med att barnen är hos honom varannan vecka.
Jag tänker ofta på prästen i Fanny & Alexander när jag tänker på honom även om det kan vara lite tillspetsat.
Han har berättat att han var mobbad som barn och att han flyttade hemifrån när han var 12 år för att han var tvungen att jobba (inget av detta känner hans familj till och han är med på alla fotografier när familjen är tillsammans och han har enligt mig en fin och empatisk familj). Det här är ett genomgående tema att hans verklighetsbild är helt och hållet skild från alla andras, skev skulle jag säga men jag är inte expert. Jag skulle kunna ta många exempel men orkar inte lista allt, men om någon/några/flera/många uppfattar en situation på ett sätt har han ofta en helt annan bild.
Han är väldigt lättkränkt och ibland behöver man inte ens säga något utan han blir kränkt ändå och ingen förstår varför. Han kommer i konflikt med andra och kan få riktiga psykbryt (panikångest?) och bli otroligt elak och flera av hans nära vänner, kollegor har försvunnit och flera i hans familj har han behandlat väldigt illa eftersom han tror att hans bild är rätt och alla andras bilder är fel. Det är även märkligt att när han blir uppjagad, arg och elak så är det precis som han får en blackout och inte kommer ihåg det efteråt eller agerar som att allt är helt normalt medans man själv är rejält chockad.
Som föräldrar och i kontakt med skolan i vissa avseenden har vi helt olika bild av saker eller t ex vid mejlkorrespondens med lärare, där jag och alla lärare har en uppfattning och han en helt annan där han känner sig kränkt (helt utan anledning).
I alla fall hans närmaste familj (de som finns kvar) plus jag tassar på tå och gör allt för att han inte ska få ett bryt och vi anpassar oss in i absurdum.
Det som är tydligast är hans skeva verklighetsuppfattning, som att han lever i en parallell värld jämfört med övriga, att han blir stressad och elak om han känner sig pressad (ingen vanlig person hade känt sig pressad i de situationer han blir), att han inte kommer ihåg vad som har hänt på riktigt om han har fått ett utbrott.
Avslutningsvis är han, när han känner sig trygg, en fin och snäll människa men jag känner att han är lite tvådimensionell eller avtrubbad känslomässigt, hans glädje och omtanke känns inte äkta på något sätt och han har ingen humor heller.
Jag blir inte klok på vad det kan vara (jag tänker att det är någon form av störning), men kanske någon upplyst själ här inne ha en idé.
