Citat:
Vad fint att du valde att hänga upp dig på just prinsessrum. Om du har missat det har ju några i tråden envist hävdat att hon har haft det sååå hemskt hos familjehemmet.
Att mamman får lida framöver får vi Hopoas, då hon inte visar någon ånger. Hade hon gjort det hade jag kunnat känna en helt annan känsla gentemot henne. Det kan jag inte nu.
Att mamman får lida framöver får vi Hopoas, då hon inte visar någon ånger. Hade hon gjort det hade jag kunnat känna en helt annan känsla gentemot henne. Det kan jag inte nu.
Ja, det finns en anledning till varför jag hänger upp mig på just det. För att rummet hon fick hos fostermamman har ingenting att göra med huruvida hon har haft det bra där eller inte. Ett fint inrett barnrum är en indikator för intresse i heminredning, inte så mycket mer än så. Jag tycker att det finns en laddning kring just detta rum som jag har stört mig på från dag ett. Att det skulle räcka med att titta på ytan för att avgöra vad som är bäst för ett barn. Lite så som socialtjänsten generellt tycks jobba med sina ärenden. Jag vet om familjer som har fått på sig otaliga berättigade orosanmälningar men som har alla lagts ner efter att socialsekreteraren tittade in i det ”fina hemmet.” Jag förstår nu att du tog upp det som svar till de i tråden som påstår att E hade det dåligt i sitt familjehem. Så har jag inte förstått deras inlägg. Det de menar är nog snarare att ett familjehem i många fall inte är en ideal plats för ett barn att växa upp i. Oavsett barnrum så är jag övertygad om att E hade haft det betydligt bättre i sitt familjehem så jag vet inte heller vad denna envisa diskussion tillför just denna tråd. Det finns kanske de som är rädda för att Melinda och det rosa rummet blir något slags symbol för familjehem i stort vilket leder till att dessa inte kommer att granskas tillräckligt mycket i framtiden. Att debatten om omhändertagna barn kommer att vara färgad av berättelsen om den goda fen Melinda och den onda häxan Rebecka. Och det kan jag förstå. För i de allra flesta fallen är verkligheten mycket mer nyanserad. Man ska inte underskatta symbolernas och berättelsernas makt. Och ja, det är synd att biomamman inte kan ta ansvar, det håller jag med om.