Är det upplärt huruvida vi föredrar ett stort eller litet rum?

Eller kan man genom kulturell uppfostran och värderingar få folk att föredra stökiga och små rum? Är dessa preferenser genetiskt eller miljöbetingade?

Människan tycker bäst om rum där sakerna ligger så att man lättast når dem. Små trygga rum är vår instinkt. I små ytor finns kärlek. Mannen vill veta var han har sina kvinnor.
Utsikten ska vara mot horistonen, för att se att inga andra män, fiender eller vild djur närmar sig.

Jag tror en hel del är instinktivt. Som Marshalnr9 är inne på finns dels instinkten att gilla utsikt och överblick. Frihetskänsla men också en trygghet i att kunna se om något närmar sig gissar jag.
Men det finns också en trygghet i ett litet rum, typ att ha ryggen fri som när du sitter i en grotta och spanar ut över savannen kanske? Tror att denna instinkt gäller särskilt där man sover. Och kanske när man äter också. De flesta föredrar väl att ha ryggen mot väggen och överblick över lokalen på en restaurang eller i lunchmatsalen.

Sedan kan säkert vana också spela in. Om du bott i en liten stuga hela livet kan ett slott kanske kännas konstigt. Hörde om någon kändis, minns ej vilken - typ musik eller idrott - som ville att mamman skulle flytta in i hans mansion men hon var van att bo i en liten stuga hela livet och kunde inte vänja sig vid stora ytor. Hon ville ha som hon var van och drog in allt hon behövde i ett litet rum.
Många längtar väl efter större yta, högre i tak, öppen planlösning etc då ekonomin begränsar och för att få plats med sina grejer och aktiviteter. Men man kan ändå uppskatta "mysiga krypin" såsom sovrum, soffhörnor när man kopplar av/sover=mer sårbar för våra förfäder i grottorna.

Så små rum när man vill koppla av och sova. Motsatsvis vill man vill väl inte ha en säng i mitten inuti en stor fotplans kyrka med högt i tak, det skulle kännas för naket och oskyddat. Redan här ser ja mönster i hur det verkar vara genetiskt betingat.


Så när vill vill vi kunna ha utsikt och se om fienden kommer? Är det när vi sitter i soffan och kollar tv, pratar med vännen och åndå är i nåt sorts högre aktivitetsläge? Som du nämnde finns det folk som är vana med smårum och trivs med det. Förmodligen lär vi väl aldrig veta hur pass mycket miljöaspekten kan överbrygga vår instinkt till stora rum.

Jag skapade tråden, för jag har lite tankar att man kan bli rik i det lilla, och uppskatta det lilla lika mycket som de förnödenheter som rika har genom rätt inställning och syn. Hela den frågestälningen vilar ju dock på att vi benar ut vad som är instinktivt eller upplärt.

Ja takhöjden påverkar rätt mycket. Förr i städerna var det vanligt med tre meter. Och i andra länder i Europa är gamla lägenheter 4 meter höga. Det ger en rymd - men om rummet är litet blir det konstigt med så högt i tak. Det blev omodernt och man gjorde taksänkningar.
Att det var så högt i tak kan ju varit en influens från den finare världen. Slott har väl alltid högt i tak. Innan när nästan alla bodde på landet var takhöjden var låg. Man har sagt det berodde på att människorna skulle varit kortare, men man har ju hittat långa skelett också. Långa människor får ju ständigt se upp så dom inte slår huvudet i.
Sen beror det ju på viket sorts rum det är. Badrum får gärna vara lite större än de normalt är tycker jag. Ett kök får ju gärna ha utrymme med flera avställningsytor så man kan bre ut sig, när man jobbar. Men inte vara så stort att man måste springa omkring och leta efter allt.

Alltför avlånga rum ger också en konstig känsla. Jag hade ett avlångt vardagsrum men det kändes fel, så jag delade av med en vägg med dörr.

Inte filosofi.

Filosofi --> Sista utvägen: för ämnen som saknar eget forum
/Moderator

Vissa hus verkar mest ha stora ytor för att ma har råd men dåligt planerat så det bara blir extra gångväg mellan allt i köket exempelvis och konstiga mellanytor som man inte har någon glädje av. Bara större avstånd.
EDIT: Får man välja så tar jag ju lite för högt i tak hellre än lågt i alla fall. Utom om det är en gammal liten stuga, då ska det väl vara så där.

Det är en intressant tanke! Om man kan lägga bort statustänkande och andras åsikter kan man vara lycklig med väligt mycket mindre. Men inte för smått som ett djur i en bur. Man ska ju kunna röra sig utan att slå i dörrar och skåp så snart man sträcker ut en arm. Och mycket är nog känslan också. Om du har en liten stuga på en kulle med utsikt över vattnet, eller landskapet så du inte känner dig instängt.

Annars beror ju mycket av lokalbehovet på att vi drar på oss en massa grjejer. Men det beror på hur du lever också. Om du bor i ett s k tiny house och har en hobby, t ex du vill sy, snickra, pyssla, spela brädspel. Och för att få plats att äta eller sova måste du stuva undan allt. "Smarta" compact living lösningar där du ska fälla ihop sängar som Janne Långben på julafton. Det går för långt.
Men om man tänker att nöjdheten är förväntningarna minus vad man har så kan man som du säger bli "rikare" och gladare genom att justera ner förväntningarna. Eller som farmor skulle säga - "det är inte hur man har't utan som man tar't"
EDIT: Menar "vad man har minus förväntningarna". Dvs den som inte har stora pretentioner blir glad för lite och den som bara ska ha mer och mer blir aldrig riktigt nöjd och glad.

Jag skulle föredra betydligt större rum än nu, om jag hade råd.