Jag tror den främsta orsaken till att detta väcker så mycket känslor och att sådana som Jordan Peterson får mycket uppmärksamhet är att man letar externa faktorer till varför världen är som den är. Väldigt många män tycks gå omkring med en underliggande del av sin hjärna sökandes efter en förklaring till detta, betraktar och analyserar samhället och försöker hitta svar. Det Jordan Peterson förespråkar i sin bok är egentligen inga nya saker men när han drar slutsatsen att den feministiska rörelsen är roten till det onda så triggas väldigt många mäns hjärnor igång och helt plötsligt finns en förklaring till allt. Därtill får han också sin status som profet hos väldigt många.
Undertecknad är själv man mellan 20 och 30 som lever ensam och tycker att det överlag går bra. Emellanåt kan det bli lite tråkigt och en aning oproduktivt och jag har definitivt saker att jobba på. Men i stort fungerar det gott. För egen del märker jag att detta helt och hållet är ett ”inside job”. Det handlar om att sätta intentioner, göra sitt bästa, utvecklas personligt, vara vänlig och medkännande mot sig själv och andra så löser sig det mesta per automatik, både när det kommer till att bli bättre rent fysiskt men även saker för att öka sitt mentala välmående. Jag kan inte säga att jag är perfekt på det här området men har mycket kontakt med människor som är likasinnade och även en meditationslärare som jag har kontakt med regelbundet.
Det stora problemet här är att det finns ett tydligt mansideal som är väldigt osunt. Som man är det viktigt att se ut på ett visst sätt, agera på ett visst sätt och gärna ska man ha haft ex antal sexpartners också. Det i sig kanske leder till att man blir mer populär bland kvinnor och får fler sexpartners men att det skulle ge någon form av långsiktig och djup tillfredsställelse är bara en illusion. Att söka efter tillfredsställelse externt - oavsett om det är att ha sex, dricka alkohol eller besegra en feminist på Twitter - är i slutändan otillfredsställande.
Jag upplever att detta är en stor grej även hos kvinnor, bara det att det tar ett annat uttryck. Män tenderar att måla upp feminismen som ett etablissemang som måste rivas och besegras. Kvinnor däremot ser hur män dominerar världen i många avseenden och ser ett patriarkat som också måste besegras. I grund och botten är detta precis samma sak; människor är missnöjda med sin tillvaro och söker yttre faktorer som måste korrigeras för att man åstadkomma lycka. Det betyder inte att det inte finns relevans i vad båda sidor säger. Men just kampen och polariseringen mellan dessa två sidor är tyvärr ett nollsummespel och kommer inte leda någon vart. Om något så kommer den leda till att människor blir ännu mer deprimerade.
Undertecknad är själv man mellan 20 och 30 som lever ensam och tycker att det överlag går bra. Emellanåt kan det bli lite tråkigt och en aning oproduktivt och jag har definitivt saker att jobba på. Men i stort fungerar det gott. För egen del märker jag att detta helt och hållet är ett ”inside job”. Det handlar om att sätta intentioner, göra sitt bästa, utvecklas personligt, vara vänlig och medkännande mot sig själv och andra så löser sig det mesta per automatik, både när det kommer till att bli bättre rent fysiskt men även saker för att öka sitt mentala välmående. Jag kan inte säga att jag är perfekt på det här området men har mycket kontakt med människor som är likasinnade och även en meditationslärare som jag har kontakt med regelbundet.
Det stora problemet här är att det finns ett tydligt mansideal som är väldigt osunt. Som man är det viktigt att se ut på ett visst sätt, agera på ett visst sätt och gärna ska man ha haft ex antal sexpartners också. Det i sig kanske leder till att man blir mer populär bland kvinnor och får fler sexpartners men att det skulle ge någon form av långsiktig och djup tillfredsställelse är bara en illusion. Att söka efter tillfredsställelse externt - oavsett om det är att ha sex, dricka alkohol eller besegra en feminist på Twitter - är i slutändan otillfredsställande.
Jag upplever att detta är en stor grej även hos kvinnor, bara det att det tar ett annat uttryck. Män tenderar att måla upp feminismen som ett etablissemang som måste rivas och besegras. Kvinnor däremot ser hur män dominerar världen i många avseenden och ser ett patriarkat som också måste besegras. I grund och botten är detta precis samma sak; människor är missnöjda med sin tillvaro och söker yttre faktorer som måste korrigeras för att man åstadkomma lycka. Det betyder inte att det inte finns relevans i vad båda sidor säger. Men just kampen och polariseringen mellan dessa två sidor är tyvärr ett nollsummespel och kommer inte leda någon vart. Om något så kommer den leda till att människor blir ännu mer deprimerade.
__________________
Senast redigerad av Landsfadern 2020-09-04 kl. 22:21.
Senast redigerad av Landsfadern 2020-09-04 kl. 22:21.
