Vittnesmål jag helt missat. 3230 framrycker upp för trapporna och ner för David Bagares Gata. På Regeringsgatan ser de en man raskt gående norrut. Han är klädd i mörk rock, keps och har en axelväska. Gedda och Wikström debatterar om de ska stoppa honom, men Wikström menar att han inte matchar signalementet de har i det läget (blå täckjacka et cetera). Tänkbart större miss av Wikström. Kan det vara Engström som dyker upp? Återkopplar till Borgnäs teori:
Citat:
Engström stämplar ut mellan 23:19:00 och 23:19:59. Vi säger att samtalet med väktaren tar 30 sekunder. Det ger honom någonstans mellan en och två minuter att röra sig innan skotten faller. Denna tidsperiod måste vi nu fylla ut. Att gå från Skandias entré till reklampelaren tar klart under minuten, säg 40 sekunder. Även i snabbast möjliga scenario blir det lite för mycket tid över. Och jag tror ju inte att han är gärningsmannen. Så vad återstår?
Han stämplar ut och ser Olof och Lisbeth komma gående. Eventuellt har han sett dem tidigare under kvällen när han varit ute på arbetstid, så han identifierar dem snabbt. Han går i förväg och smyger in på Tunnelgatan för att iakkta dem i korsningen. Det här är samma fenomen som Grandmannen: Personer som blir nyfikna och börjar stirra när de ser kändisar. Innifrån Tunnelgatan äts tidsskillnaden ikapp. Plötsligt smäller det och han får panik. Nu måste vi fylla ut 20 minuter innan han är tillbaka på Sveavägen och Skandia.
Han passerar Jeppson på väg mot trappan. Jeppson ser rätt: Keps, bred ryggtavla och 180 centimeter lång. Vid krönet vänder han sig om och tittar tillbaka mot brottsplatsen. Han hänger kvar lite, osäker på hur han ska göra. När blåljuspersonalen börjar komma får han panik igen. Hur ska jag förklara vad jag gör här? Och varför jag sprang?
Ner för David Bagares Gata och passerar Nieminen som även hon uppfattar det korrekt: En äldre man som verkar ha det lite tungt att springa. Kollar bakom sig för att kontrollera om någon ser honom göra detta. Därefter vänster på Johannesgatan. Sänker farten och börjar gå medan tankarna går på högvarv. Går bakom Adolf Fredriks Kyrka, Kammakargatan och tillbaka ner till Sveavägen. Här dyker han upp på Skandiahuset igen, skärrad.
Hans slutsats om att hans eget signalement felaktigt går ut är helt rimlig. Han vet ju att han flydde platsen och han hör ju också sitt signalement beskrivas. Att han känner igen Jeppsson blir förklarligt, han passerade honom. I en intervju med Skydd & Säkerhet beskriver han hur gärningsmannen lade sin hand på Palmes axel, en liten men korrekt detalj enligt de andra vittnen som också såg detta hända: Björkman och Morelius.
Att ändra sig i efterhand är uteslutet. Dels kommer han ut som feg och panikslagen som skärrad sprang från denna världshändelse. Vidare kommer han samtidigt ut som riksidiot som ändrar sin berättelse och förstör vittneskedjan: Ett mardrömsscenario för den fåfänga Engström. Sista chansen att ångra sig är under mordnatten och den missar han.
Iställer konstruerar han en historia där han mycket riktigt är central, men på ett positivt sätt. Här gör han det han inte hade psyket att göra i verkligheten: Hjälper Palme. Han försöker väva in sin språngmarsch på Tunnelgatan för att kompensera sitt misstag men krånglar bara till det ännu mer. Han inser att det kommer bli tid över i kronologin, var på han blir väldigt angelägen om vad hans utstämplingstid var. Kommer luckan gå att se?
Ingenting stämmer så utredningen ger helt sonika upp och raderar honom från analysen. Hans behov av att prata av sig om Palmemordet blir också begripligt. Ironiskt nog var han ett närmare vittne än många tror, men har själv permanent förstört alla möjligheter att medge det. Vad tror ni? Ett rimligt scenario?
Källa
