Citat:
FHM kände redan vid pandemins början till de stora bristerna som förelåg i äldreomsorgen. Enligt Johan Carlsson hade ”bristerna redovisats i minst 4 statliga utredningar”. Man visste alltså om saker som bristande kontinuitet med högt antal personal som träffar varje brukare, hög andel timanställningar, många outbildade bland personalen, låg personaltäthet osv osv.
FHM kände även till att sjukhusvården generellt redan var under ett stort tryck med stor brist på framförallt sjuksköterskor, med följden att många vårdplatser pga det var stängda. Att det sedan länge råder en enorm brist på IVA-sjuksköterskor var väl känt sedan år tillbaka.
Lägg därtill att man visste att beredskapslager med skyddsmaterial inte existerade. Socialstyrelsen sammanställde regionernas tillgång till basal skyddsutrustning och visste att den var jättedålig. Tillgången och möjligheten till testning var låg.
Ändå hävdade FHM och Socialstyrelsen återkommande innan pandemin spridits i Sverige att vår beredskap var god.
Och ändå beslutade man sig för sin strategi att inte försöka stoppa smittan så mycket det går - utan bara så mycket att vården inte kollapsar. Mängden åtgärder begränsades till att endast sprida ut smittvågen över tid - inte förhindra den så mycket det går. De äldre skulle skyddas medan smittan spreds i samhället.
Med de förutsättningarna som fanns kan jag verkligen inte förstå att man valde den strategin. Hur hade man tänkt skydda de äldre? Bristerna i äldreomsorgen var välkända, men inga åtgärder vidtogs. Skyddsutrustningen i kommunal vård var vid pandemins början på många håll obefintlig. Hur skulle någon vård fungera utan basal skyddsutrustning? Hur skulle en vård som redan var på bristningsgränsen före pandemin, klara pandemin utan någon tid alls för förberedelse? Var det etiskt försvarbart att utsätta vården och patienterna för risken att tvingas prioritera bort tidigare friska, unga patienter? Osv osv.
Man borde med de förutsättningar man hade ha gjort som bla Norge och Finland och haft en partiell lockdown i ett par veckor för att hinna förbereda och planera åtminstone litegrann i vården, samt handla upp så mycket material man bara kunde. Samhällsspridningen hade då gått ner på en betydligt lägre nivå och vården och äldreomsorgen hade haft förutsättningar att bemöta pandemin. Grannländerna agerade efter försiktighetsprincipen, och med målet att vidta åtgärder för att få ned smittan maximalt. Att Sverige inte gjorde det är en gåta.
FHM kände även till att sjukhusvården generellt redan var under ett stort tryck med stor brist på framförallt sjuksköterskor, med följden att många vårdplatser pga det var stängda. Att det sedan länge råder en enorm brist på IVA-sjuksköterskor var väl känt sedan år tillbaka.
Lägg därtill att man visste att beredskapslager med skyddsmaterial inte existerade. Socialstyrelsen sammanställde regionernas tillgång till basal skyddsutrustning och visste att den var jättedålig. Tillgången och möjligheten till testning var låg.
Ändå hävdade FHM och Socialstyrelsen återkommande innan pandemin spridits i Sverige att vår beredskap var god.
Och ändå beslutade man sig för sin strategi att inte försöka stoppa smittan så mycket det går - utan bara så mycket att vården inte kollapsar. Mängden åtgärder begränsades till att endast sprida ut smittvågen över tid - inte förhindra den så mycket det går. De äldre skulle skyddas medan smittan spreds i samhället.
Med de förutsättningarna som fanns kan jag verkligen inte förstå att man valde den strategin. Hur hade man tänkt skydda de äldre? Bristerna i äldreomsorgen var välkända, men inga åtgärder vidtogs. Skyddsutrustningen i kommunal vård var vid pandemins början på många håll obefintlig. Hur skulle någon vård fungera utan basal skyddsutrustning? Hur skulle en vård som redan var på bristningsgränsen före pandemin, klara pandemin utan någon tid alls för förberedelse? Var det etiskt försvarbart att utsätta vården och patienterna för risken att tvingas prioritera bort tidigare friska, unga patienter? Osv osv.
Man borde med de förutsättningar man hade ha gjort som bla Norge och Finland och haft en partiell lockdown i ett par veckor för att hinna förbereda och planera åtminstone litegrann i vården, samt handla upp så mycket material man bara kunde. Samhällsspridningen hade då gått ner på en betydligt lägre nivå och vården och äldreomsorgen hade haft förutsättningar att bemöta pandemin. Grannländerna agerade efter försiktighetsprincipen, och med målet att vidta åtgärder för att få ned smittan maximalt. Att Sverige inte gjorde det är en gåta.
Tack för ett kanon-bra inlägg!
Självklart borde Sverige ha sett till att sitta på ordentliga beredskapslager. Sjukvårdsutrustning borde stå mycket högt upp på listan över saker som ska finnas i beredskapslager. Det borde ha funnits bergrum fulla med sjukvårdsutrustning.
Du har helt rätt i att Folkhälsomyndighetens strategi var helt vansinnig med tanke på bristerna inom svenska vården.
Ifall en smittsam sjukdom sprider sig, så kan det vara nödvändigt att stänga ner samhället en period. Men det dyrt och obehagligt att stänga ner ett samhälle. Ett ännu bättre alternativ, hade varit att agera långt tidigare. När krisen i Wuhan blev känd, så borde svenska myndigheter ha börjat arbetet med att hindra smittan från att nå Sverige. Flygtrafiken från Kina borde ha stoppats, liksom från Iran och Italien när smittan dök upp där. Den stora skandalen var inte att samhället höll öppet. Den riktigt stora skandalen var att resenärer från Iran och Italien fick anlända, och vandra rakt in i svenska samhället. Det borde vara straffbart för tjänstemän att tillåta anländande resenärer från länder med pågående epidemi.
Citat:
Arbetar du inom vården? Låt mig utfärda en applåd till dig och dina kollegor!
Ta väl hand om er!
