Apropå mail och Sveriges ”strategier”... Tillbakablick till 2009, långt men läsvärt. Jag tror dock inte att besluten BARA har med nämnda personer att göra (samma som idag), de blir syndabockarna, men det var nog även som de själva sa i mailen 2009 antagligen även ”politik och affärer” inblandat.
Det är även lite som om man har ”lärt sig av misstagen” 2009 genom att gå ”all in” åt andra hållet nu. Där man istället för att utgå ifrån ”worst case” som 2009 har utgått ifrån att Covid-19 var i nivå med en ny svininfluensa... (30-tal dödsfall).
Något är hur som helst numera märkligt i detta land. Hur är det annars ens möjligt med så många frågetecken och märkligheter som kommer fram varje gång det är någon form av kris..?
Citat:
”Klockan är 23.46 på natten den 16 juni 2009 när chefen för Socialstyrelsens smittskyddsenhet, Anders Tegnell, skriver till sin tidigare chef, Johan Carlson, som nu är Smittskyddsinstitutets generaldirektör:
”Vad säger du? Visst pratade vi om detta innan du slutade? SoD är helt tydliga med att politiskt finns här ingen återvändo.”
SoD som i Socialdepartementet, regeringen och ansvarig minister Maria Larsson. Ämnet: om Sverige ska tacka ja till att beställa 18 miljoner doser av vaccinet Pandemrix.
Morgonen därpå, klockan 8.29, svarar Johan Carlson på Anders Tegnells mejl. Svaret ska gå rakt emot den officiella versionen av vad ansvariga myndigheter har sagt om massvaccineringen, som skulle komma att omfatta 5,3 miljoner svenskar.
Utåt är myndigheter och politiker totalt eniga om strategin: hotet från pandemin krävde att hela befolkningen skulle vaccineras. Men SvD:s granskning visar att några ändå höjde ett varnande finger – internt.
En heter Staffan Sylvan och är smittskyddsläkare i Uppsala. Ännu hade bara ett fåtal fall av den nya influensan rapporterats i Sverige, nästan alla smittade i utlandet. Ingen hade dött. Men nu har pandemifas 6 uppnåtts enligt WHO och då är det bara att agera. Först ska smittskyddsläkarna och Socialstyrelsen komma överens om hur många doser av vaccinet som ska beställas och köpas. I avtalet med vaccintillverkaren Glaxosmithkline från 2007 står det nämligen att landstingen måste ge besked inom tio dagar efter WHO:s deklaration hur många doser som de behöver.
Detta ska visa sig vara det centrala beslutet, det som kommer att styra Sveriges pandemikamp. Det handlar om över en miljard i skattepengar. Det handlar om hälsopolitik i den högre skolan. Det handlar om en av de största sjukvårdsinsatserna någonsin.
I ett e-postmeddelande som går till övriga smittskyddsläkare och Anders Tegnell, chefen för smittskyddsenheten på Socialstyrelsen, skriver Staffan Sylvan:
”Det är aldrig bra att fatta ett beslut på dåligt underlag.”
Han argumenterar att vaccinköpet är kopplat till WHO:s pandemifas 6. Att avtalet skrevs med fågelinfluensan som tänkbar pandemirisk. Och att Sverige nu har nåtts av ”en lindrigare variant”.
Han skriver:
”Jag tycker att man bör besinna sig något innan man går in i ett så kostsamt och osäkert projekt”. Han frågar slutligen: ”Har vi ett handlingsutrymme?”. Nej, blir beskedet.
– Svaret till mig från Anders Tegnell var att vi tyvärr inte har något handlingsutrymme, ett beslut måste tas nu, berättar Staffan Sylvan.
– Om vi inte bestämmer oss innan utsatt datum blir det automatiskt 18 miljoner doser. Beställer vi enbart 9 miljoner och vill ha mer i december hamnar vi sist i kön med en leveranstid som inte går att förutse, säger han.
SvD kan idag avslöja att det fanns ett annat svar på smittskyddsläkaren Staffan Sylvans fråga, som han aldrig fick se.
Några timmar senare, på natten, mejlar Anders Tegnell, ansvarig för smittskyddsfrågor på Socialstyrelsen, till sin tidigare kollega och chef på Socialstyrelsen, Johan Carlson, som nu är nybliven generaldirektör på Smittskyddsinstitutet. Anders Tegnell skriver att departementet är tydligt med att ”politiskt finns här ingen återvändo”.
Klockan 8.29 morgonen därpå svarar Johan Carlson:
”Håller med. Jag tror att smittskyddsläkarna måste inse att detta är affärer och politik snarare än sjukvård. Visst ligger det en hel del i dessa påståenden men den typ av rörelsefrihet som efterfrågas finns ju inte.”
Idag vet vi att svenska staten köpte 18 miljoner doser för 1,3 miljarder kronor. Två doser per person – från bebisar till 95-åringar. Alltså skulle varenda svensk i princip vaccineras två gånger under en mycket kort tid.
Ett jätteprojekt. En utmaning. En mobilisering. Några alternativ fick inte ens diskuteras. Allt var ju redan bestämt.
Samtidigt fanns betydligt ljusare information: sjukdomen tycktes vara lindrig och inte särskilt dödlig, kanske till och med mindre farlig än vanlig säsongsinfluensa.
Denna kontrast har kommit att prägla synen på svininfluensen fram till idag. All planering var baserad på det sedan länge lanserade värsta scenariet. Enligt det var det en självklarhet att en pandemi alltid är oerhört farlig och dödlig. Någon bedömning av farlighetsgraden fanns därför inte med, någon planering för en lindrigare sjukdom hade inte gjorts. Det är den återkommande kritiken i efterhand i alla utvärderingar.
– Vi borde ha haft större flexibilitet, suckar också Gregory Hartl, informationschef på WHO.
Sverige hade som SvD visar idag bestämt sig tidigt: totalmobilisering och massvaccinering.
Det var den mörka hotbilden som gällde för oss.
Den bedömningen var dock ingalunda en självklarhet. Bara tre andra länder i EU valde den svenska vägen. Andra agerade annorlunda, till exempel Danmark. Där vaccinerades enbart riskgrupper.
– Beslutet grundades på vår bedömning av läget i Mexiko, att viruset inte visade sig vara så dödligt som man hade fruktat , säger Thea Kølsen-Fischer, läkare med ansvar för smittsamma sjukdomar och vaccin på Danmarks motsvarighet till Socialstyrelsen.
Danmark gjorde en helt riktig insats, anser hon:
– Det som man under alla omständigheter först säkrar är riskgrupperna, men om ett pandemivirus sen visar sig vara särskilt patogent (dödligt), då går man vidare och vaccinerar hela befolkningen. Men Sverige valde en annan väg. I oktober 2009 inleddes massvaccineringen.
Presskonferenser med minister och generaldirektörer avlöste varandra. Massmedierna rapporterade flitigt och mycket. Ångest och influensa sprids i Sverige, skrev Aftonbladet. Sjukvården mobiliserade, skolorna aktiverades för att nå barn och unga, nyckelgrupper för att minska smittspridning.
Göran Stiernstedt på SKL beskriver stämningen 2009 så här: – Det var ju upphaussat detta med skräckscenarier att det skulle kunna bli väldigt många sjuka. Det budskapet trummades ju ut, säger han.
Kampanjen lyckades. Svenskarna ställde sig snällt i vaccinköerna. Inget land i världen vaccinerade så många som Sverige. På drygt två månader klarade sjukvården av att ge Pandemrix-sprutan till 5,3 miljoner svenskar.
I början av december började antalet insjuknade minska. Intresset svalnade successivt. Efter helgerna i januari 2010 var pandemin i Sverige i princip över. Den där fruktade andra pandemivågen kom inte heller.
Vad är då facit av de hektiska pandemimånaderna, det som kallats ”Pandemin som kom av sig”? (...)1607 togs in på sjukhus, 136 av dem fick intensivvård och 11 Ecmo-behandling. Drygt 30 dog, 70 procent av dem hade andra underliggande sjukdomar.
Den direkta kostnaden främst för vaccininköp: 1,3 miljarder kronor. Totalkostnaden för samhället: 5,3 miljarder. Kvar i hemliga lager: 6,5 miljoner vaccindoser, till en slutnota av över 200 miljoner kronor.
Inga katastrofscenarier slog in. Skolor behövde inte stängas. Arbetsplatser avfolkades inte, intensivvårdsavdelningar brakade inte ihop. Den 10 augusti 2010 nådde världen det som WHO kallar den post-pandemiska nivån och WHO blåste av pandemin.
Därefter har utvärderingarna staplats på hög. I Sverige valde regeringen att låta de ansvariga myndigheterna utreda sig själva. Trots denna brist på oberoende slår utredarna ändå fast:
”Konsekvenserna på samhällsviktiga verksamheter på grund av den nya influensan var obetydligt” med förklaringen:
”Sannolikt beror detta på att pandemin var av mild karaktär och förhållandevis få personer fick vara hemma från arbetet på grund av sjukdom”.
Det är samma bild som ges i andra rapporter. EU:s smittskyddsinstitut ECDC konstaterar till exempel att svininfluensan var mindre omfattande och hade lägre dödlighet än ”vanliga” säsongsinfluensor.
Snabbt under 2010 försvann pandemin från agendan. Medierna tystnade och fenomenet började glömmas bort. De ansvariga i Sverige uttryckte sin tillfredsställelse. – En bra repetition, förklarade Anders Tegnell.
2009 års pandemi höll på att läggas till handlingarna. Då kom kallduschen. Oväntad och oönskad. I augusti rapporterades om en ökad förekomst av den svåra kroniska neurologiska sjukdomen narkolepsi hos barn och unga som vaccinerats med Pandemrix i Finland. Den 1 september stoppade Finland all vaccinering. Också i Sverige fanns sjuka barn. Sex fall var kända redan i augusti.
– Det absolut värsta som kunde hända, kommenterar Richard Bergström, chef vid branschorganisationen för Europas läkemedelsföretag. Mardrömmen både för industrin och myndigheterna var att sjukdomen visar sig bli lindrig och att en okänd svår biverkan dyker upp.
– Absolut oväntat. Ingen kunde ana detta, säger Anders Tegnell på Socialstyrelsen om narkolepsikopplingen.
Då, när allt började i juni 2009, manade smittskyddsläkaren Staffan Sylvan till försiktighet inför ett ”kostsamt och osäkert projekt”. Utan effekt. Massvaccineringen var redan bestämd
– Jodå, säger han idag, jag pläderade också för att väga in riskerna för biverkningar. Men det fanns ju inget utrymme för diskussion fick jag veta.”
https://www.svd.se/svd-granskar-sveriges-vaccinering-mot-svininfluensan
