Citat:
Ursprungligen postat av
Kryptogam
Men det är väl ändå en rimlig undran: hur hade barnen det? Det kan väl aldrig vara helt lätt för barn att leva med två deprimerade föräldrar, som allt mer och mer tappar lusten av leva? Speciellt inte om barnen är sjuka själva och inte har så stora möjligheter att vistas utanför hemmet?
Skilj på vad jag besvarade.
Är du blind för vad som påstås av A1HORNYLAD och Solglittret och som denna skribent besvarar?
"Exakt! Det finns inget förmildrande över barnamord överhuvudtaget."
Vilket är vad jag kommenterade.
Det jävla tramset om att förklaringsmodellen insättrande allvarlig depression - likaväl enligt professioner, experter, forskare och forskning - är nåt förmildrande. Det är inte nåt tycka-synd-om-föräldrarna som de facto är mördare.
Det är SPECIELLT löjligt från den som kallar andra för mördarkramare (en kåt pojke) och den som inte gjort annat än att försöka FÖRMILDRA den ena mördarens skuld dvs Hanna (glittret).
Hyckleri på hög nivå.
För övrigt gällande barnen har de säkert upplevt de nedstämda stämningarna.
Det kan dock maskeras av föräldrar med bortförklaringar.
Eller ärlighet för all del, att de sagt att de är ledsna och oroliga för barnens skull. Att de är trötta, utmattade. Att de inte mår bra för att barnen får ett inskränkt liv, att de har ont or what ever.
Att det garanterat inte var klackarna i taket kan man räkna ut, barnen var sjuka.
Moa sängliggande på hösten likaväl.
Barnvakten som var där varje söndag beskrev Moa och Agnes som två mycket fina själar.
Hon var Agnes vän, hon kallade henne sin syster.
Och hon var chockad över det som hänt.
"Du var en av de starkaste personerna jag någonsin träffat. Trots din sjukdom bar du på en av de finaste personligheterna i världen."