Citat:
Ursprungligen postat av
Patch1
Som sagt jag tycker att du har en del bra poänger, men tycker även att du ser detta för endimensionellt. Om nu dagens nationella ledningar är så dåliga, varför försöker du inte bryta det här mönstret och starta upp något helt nytt? Eller gå in i en organisation (må hända mindre) men som enligt dig ändå har potential? När Hitler gick med i DAP var det ju inget nationalsocialistiskt parti precis, och när Åkesson gick med i SD var det inget ljummet socialkonservativt parti. Så det går onekligen att förändra inifrån, men det kan variera kraftigt från organisation till organisation, beroende på grad av toppstyre, infiltationsmedvetenhet, osv.
Och jag vet inte om karriärister är så mycket bättre att attrahera till en organisation. Visst vill man ha framgångsrika personer, men inte personer som värderar sin karriär eller ekonomi högre än "saken". Även om man kan beskylla dagens nationella, så har individuella nationalister också ett stort ansvar. Och om det nu finns så pass många bra personer "egentligen", men som inte väljer att gå med i NMR, DFS eller andra organisationer, och heller inte försöker göra något själva på något sätt, så ser jag inte hur de är bättre än dagens "nationella ledarskap". Låter man sig "sugas upp" utan att ha läst på lite, eller funderat värt namnet så är detta på dessa individuella personers eget ansvar. Vi pratar trots allt om vuxna människor, och inte barn.
Man bör distansera sig från subkulturella element utan tvekan, men om det är personer som varit skinnskallar på 90-talet men som uppträder rent och intellektuellt idag ser jag verkligen inga problem med det. Huvudsaken är hur personer är idag, och då kan man även tillåta sig att vara extra hård på den här punkten. Jag tycker SvP gjorde mycket rätt, och det gick bra för dem, men de hade alldeles för höga förhoppningar så att luften helt gick ur dem efter valet 2014.
Att ägna sig med att konstant ta avstånd från "nazism" och allt som kan associeras med det ser jag dock som idioti, och något som man kan låta SD syssla med.
Jag ska villigt medge att jag ser det som en allt för stor risk för mig själv att ge mig in i ”rörelsen” - kalla det gärna feghet. När Hitler gick med i DAP, så var det under en total depression och där människor hade inget, eller väldigt lite att förlora. Inom några få år tror jag att vi kommer befinna oss i en liknande situation, men tills dess tror jag på långsiktigt arbete i det civila. Som det ser ut nu, så är det viktigare för mig att säkra min familj och mig själv och jag ser inte så mycket potential i rörelsen idag.
Eftersom jag varken är intresserad av att bara sitta i tweed och röka cigarr i någon tankesmedja, eller dela ut flygblad och skrika om raskrig, så är det svårt att hitta någonting passande.
För mycket av det som sker idag är en variant av Röda och vita rosen. Det förekommer inte så mycket vuxna beslut och diskussioner, utan allting är en lek. Rörelsen är en plats där man kan leva ut sin livsstil som raggare tillsammans med skinnbulor och huliganer.
Sverige är ett land för barn och idioter och därför tycks ingen riktigt veta hur man är vuxen och fattar livsavgörande beslut. Det är svårt nog att få, framförallt yngre, att gå till jobbet eller släppa Playstationet. Många inser väl det och försöker kompensera genom att kasta pengar på problemet och det är något som nationella företrädare har börjat upptäcka. Dan behöver bara några hundratusen för att byta fasad på sin sommarstuga och NMR behöver bara 40 papp för att köpa en ny kamera. Gå tillbaka 5-10 år i tiden och aktivismen var betydligt mer omfattande, medan bidragen handlade om kaffepengar.
SvP var en ganska bra avvägning, men det var lite av ett hafsverk. Man ville ta NSF och ta bort NS ur det, så man kallade det för Folkfronten, tills rödingarna upptäckte att det namnet inte var registrerat, så de registrerade det pinsamt nog och man fick ta något annat och högg till på någonting-med-sverige och vi fick SvP.
I princip, så plockade man över hela NSF. Info 14 hade väl hunnit lösas upp vid det laget och det folket var borta, så Dan ramlade över. Söderman hade blivit utkastad ur SMR efter koppförsöket och satt uppe i fagersta och söp. Söderman kan hålla engagerande tal, så man bjöd in honom.
Allting med SvP var väldigt oklart och även de upplevde lite predikament med människors engagemang. Ingen ville jobba och pengarna kom inte in, så man fick lägga ner Realisten och till slut hela partiet.
Idag kostar det att vara engagerad nationell och därför dras personer som har lite att förlora dit, eller personer som är för dumma för att förstå att de har något att förlora. Och så har vi de på toppen som håvar in ganska skapligt och har varit med så länge att de redan är brända ändå. Dan eller Magnus kommer inte få några hyggliga jobb i Sverige eftersom båda är brända som personer och båda saknar utbildning. Daniel börjar bli lite till åren och har varit arbetslös i tio år, så han har inte så mycket att förlora.
Lägger vi då till att man har ett etablerat liv i Tyskland med tyska vänner och tysk fru och jag vet inte om det fortfarande är tyskt medborgarskap, så är det ganska lätt att vara verksam i Tyskland med ett hyggligt svenssonliv, medan man på pappret är ledande högerextremist i Sverige.
Det jag vill ha sagt är att man måste väga fördelar mot nackdelar när man engagerar sig. Många som börjar engagera sig är så pass unga att de inte har något att förlora (tror de) och då passar man på att utnyttja dem för att hitta på massa hyss och djävulstyg, så att de vid vuxen ålder redan är brända. Den andra gruppen vi sett på senare år är personer som är i medelåldern med ett etablerat liv som är för gamla för att ha något att förlora. Är man 57 och har varit fastanställd i 20 år, så sitter man rätt säker och har hus och bil avbetalda och ungarna är utflugna. Befinner man sig i spannet däremellan, med den infrastruktur som rörelsen erbjuder, så är det en dålig idé att aktivera sig, såvida man inte är ett socialfall, eller mångsysslare, eller egenföretagare.
