Citat:
Ursprungligen postat av
Auric
Håller inte riktigt med. Även detta scenario gör ju att "ett par minuters samtal" med väktarna krymper till nån enda minut.
Och om han var stressad bör han ju ha lämnat väktarna just efter att ha sett på klockan att han behövde sticka. Och såg han då att den var 23:20 eller 23:21 och det var dags att gå fanns ju ingen anledning att kolla igen på klockan efter 30 meter. Att kolla på klockan igen efter några hundra meter hade varit naturligt för att kolla hur man ligger till, men inte efter bara några sekunders promenad. Så jag tycker faktiskt att din beskrivning innehåller lite konstigheter.
Han ska ju ha känt sig lite stressad, är det då normalt att ställa sig och prata med väktarna, sedan avstå från att kolla på klockan inne i en upplyst lokal och istället gå ut på den mörka gatan för att behöva (slösa tid på att) dra sig mot ett skyltfönster för att se vad klockan är?
Han kan naturligtvis ha glömt att kolla tiden medan han var inne, men det i sig blir faktiskt konstigt om han var stressad. Just "hej-då-samtal" är ju en sådan sak där tiden ibland riskerar att dra iväg ganska fort. Det vore därför rimligt att en titt på klockan hos väktarna borde ha varit signal om att han behövde gå. Och sedan kolla klockan igen 30 meter bort?
Han blev stressad för att han småpratade efter att han stämplat ut.
Han gjorde sig redo för att gå hem vid 23.15 och plockade ihop tog trappan ned mot receptionen slängde in lite dokument i postfack, stämplade ut och gick ut vid receptionen.
Småpratade med väktarna, gick ut genom entrédörren och var osäker på tiden och hur snabbt han behövde gå för att hinna med T-banan. Gick in mot skyltfönstret för att se armbandsuret. Mörkerseende blir sämre med åldern och det är inget konstigt med det. Hade inget fokus framåt och trampade rakt in på mordplatsen efter mordet.
Sedan har man en armbandsklocka för att slippa titta på klockor på väggen utan använder armbandsuret när man vill veta tiden.
Jag tittar på mitt armbandsur även när jag har en väggklocka på väggen. Bekvämt och vant mig med det. Litar mer på armbandsuret.
Till alla SE-anhängare vill jag milt påpeka det att era teorier är väldigt mycket av att trassla sig in i konstgjorda resonemang och lösa antaganden.
Det är mer av Agatha Christies mördarmysterium över era analyser och teser.
Det är rätt enkelt att svara och resonera när man utgår från de fakta som finns och sedan väljer den rakaste vägen för att dra en slutsats utifrån dem.
Tyvärr så lider hela hypotesen med Skandiamannen som GM av vaga antaganden och många "om och men" där man tar till bekännelsebreven, övertidstimmar och en röd Toyota som skulle ha använts när mordvapnet dumpades i en sjö för knyta Skandiamannen till MOP.
Desperationen luktar lång väg.
Nu när det förflutet lite tid efter den famösa presskonferensen förstår man bättre varför KP och hans hantlangare såg ut som att de skitit på sig och sålt smöret och tappat pengarna.
De hade ingenting.
Utan byggde allt på LLs och TPs böcker.
Inget DNA, inget vapen, inga vittnen, misslyckat skjuttest, ingen konspiration, inget motiv.
Ingenting.
Bara hittepå.
Ingenting annat än hittepå trams.
De ville bara begrava PU och få tyst på spekulationer och sälja in sitt narrativ och bias.
Det uppdraget misslyckades dessa herrar med å det grövsta.
Skammen är total!
Först PKK, sedan CP och nu Skandiamannen.
VG och CA hade verkligen omständigheter kring sig som talade för att de måhända kunde vara GM.
Men CP och Skandiamannen?
Nej, där högg de i sten och alla väl inlästa i MOP vet att de kastade ankaret i sjön utan lina.