Preskriptionsrättslig frågeställning

Ponera att en företrädare A för en viss juridisk person påstått sig ha en fullmakt från den juridiska personen att uppdra åt externa parter det ena eller andra inför en person B. B köper fullmaktsresonemanget vilken innebär att han gör sig skyldig till egenmäktigt förfarande visavi en person C som också har koppling till den juridiska personen.

Preskriptionstiden för det egenmäktiga förfarandet är 2 år men den falskeligen påstådda fullmakten borde innebära ett trolöshet mot huvudman-brott som inte preskriberas förrän efter 5 år.

Men kan person A, som påstått sig ha fullmakten, ha en längre preskriptionstid på sitt brott än det brott, egenmäktigt förfarande, som gett reella fysiska konsekvenser för person C? Gör man i sådana här fall så att preskriptionstiden även för person A blir 2 år i stället för 5 år?

Av själva lagtexten går inget att utläsa om den här sortens problematik. Har heller inte hittat något rättsfall som belyser problematiken. Men står något i förarbeten eller doktrin? Tycker också sådant här borde stå i läroböcker. Problematiken borde inte vara alltför sällsynt, tycker jag.

Är inte Brottsbalken 35 kap. 1 § 2 st tillämpligt då?

("Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.")

Eller har jag missuppfattat din fråga?

Du får nog förklara tydligare vad du menar. Jag ser inte hur B kan göra sig skyldig till egenmäktigt förfarande i ditt exempel nämligen.

Person A och person B är två olika personer. Det brott med längst preskription som person A begått (trolöshet mot huvudman med lögn om fullmakt) har inte person B begått (däremot kan kanske A också ha gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande genom sin uppmaning, men det är annan sak).

Det min frågeställning tog sikte på var om preskriptionstiden för trolöshet mot huvudman som A begått kapas ner till samma till samma längd som det brott som faktiskt ger konsekvenser för person C. Hade inte person B gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande hade inte person C lidit någon skada. Min tanke var att rätten kunde resonera som så att eftersom B inte längre kan dömas för något brott så kan A inte heller dömas för något brott även om preskriptionstiden för A:s brott (p g a påståendet om fullmakten) är mycket längre.





Det jag antar att du menar är att B kan ha varit i god tro. Men vi kan ju t ex anta att person C sagt till person B att A inte hade någon fullmakt eller sagt att det är orimligt att tro att fullmakten skulle omfatta vad A påstått att den omfattat.

Domstolen måste följa lagen, de kan inte hitta på nya regler hur som helst.

Ja, dels det, men också det att jag inte riktigt ser vilken gärning som skulle kunna utgöra egenmäktigt förfarande. Det är ju inte så att A blir bunden av avtalet, isht om C hävdar att B inte företräder A.

Du har dock en annan preskribtionstid: den för att kräva B på skadan som uppstår genom agerandet. Det beror på om B och C är näringsidkare eller privatpersoner. Preskriptionstiden kan vara upp till tio år där, dessutom räknat från när fordringen kunnat göras gällande.

Du menar alltså att det inte finns rättsfall, förarbeten eller doktrin som säger att om det fysiska brottet B begått har kortare preskriptionstid än A:s "uppmaningsbrott" så får A inte B:s kortare preskriptionstid? Verkar väl rimligt i så fall, tycker jag, eftersom inget i lagtexten verkar indikera att det förhåller sig så. Och det är ju den frågeställning jag är ute efter att få svar på. Andra får gärna säga om de håller med dig och varför i så fall.





Litet otydligt svar från din sida som inte verkar ta sikte på den principiella frågeställning jag var ute efter att få svar på. Men jag svara ändå.

När det gäller ditt första stycke utgår vi ifrån att det är bevisat att A uppmanat B att begå ett brott med titeln egenmäktigt förfarande och att A falskeligen utgett sig för att ha en fullmakt från den juridiska personen att instruera B på det viset. (Tycker också att det blir avigt att som du gör blanda in något slags resonemang om "avtal" mellan B och C.) Notera också att det inte är fråga om civilrättslig avtalsrätt jag diskuterar utan brottmål.

I andra stycket verkar du på något sätt vara inne på det civilrättsliga området. Där pratar du om fordringar.

Som helhet måste jag säga att ditt svar inte gav ett dugg. Det handlade inte om den principiella fråga jag var ute efter. Du verkar snarast ha varit ute efter att förvirra.

Grejen är alltså som sagt att de sammankopplade brotten med olika preskriptionstid begåtts av två olika personer och där huvudbrottet har den kortare preskriptionstiden.

Tycker spontant att samma princip borde gälla i enlighet med BrB 35:1, 2 st. Men man vet ju aldrig. Finns t ex något rättsfall som säger att den som gjort sig skyldig till stöld inte kan ha gjort sig skyldig till häleri för samma gods. Detta framgår väl inte av lagtexten och är inte självklar logik enligt mitt huvud.

En variant skulle dock kunna vara att eftersom om person A gjort sig medskyldig till huvudbrottet genom anstiftan och samtidigt gjort sig skyldig till trolöshet mot huvudman som har en längre preskriptionstid (p g a den påstådda fullmakten). Men man skulle ju kunna tänka sig en variant där det inte, genom t ex anstiftan, finns någon delaktighet i huvudbrottet för person A utan bara en koppling genom ett fristående brott med längre preskriptionstid (som trolöshet mot huvudman med falskeligen påstådd fullmakt). Men okej, jag kan hålla med om att ett sådant scenario kanske är knepigt att konstruera.

Otydlig frågeställning ger kanske ett otydligt svar? Jag har efterfrågat förtydligande från din sida, men ingen har kommit och då får man ju svar därefter antar jag...


Nu rör du till det ännu mer. Det låter som att du blandar ihop personerna i exemplet. Varför inte helt enkelt sätta dig ner och förtydliga din fråga och isht förklara hur du menar att någon har gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande.


Även dessa är något som preskriberas.


Det var inte min avsikt, men ta nu och förtydliga din frågeställning istället för att klaga på att svaren blir efter hur du frågar

Andra verkar ha en bättre förmåga att "förstå" vad jag skriver. Eftersom du inte alls verkar vara korkad är mitt bestämda intryck att du försöker förvirra för andra läsare. Tycker du kan sluta svara i tråden nu.




Jag har ju sagt att vi i mitt exempel utgår ifrån att B gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande. Min juridiska frågeställning behöver inga resonemang om hur och när man kan göra sig skyldig till egenmäktigt förfarande (ett jätteämne för övrigt). Vi bara utgår ifrån att så är fallet i den här tråden som jag startat.




Jo, men min trådstart handlade om brottmål, inte om civilrättsliga frågor.





Andra verkar kunna "förstå" frågeställningen. Mitt bestämda intryck är som sagt att du inte är korkad. Min slutsats är därför som sagt att du av någon anledning är ute efter att förvirra. Möjligen kan det jag säger verka förvirrande för den som inte ens läst juridisk översiktskurs på en månad (15 poäng idag) och inte ens vet skillnaden mellan civilrätt och straffrätt. Men min frågeställning riktar sig inte till den kategorin eftersom de inte kan bidra med några svar. Däremot kan kanske en och annan i denna kategori bli litet klokare genom att läsa postningar och vettiga svar, dock inte dina som bara verkar vara till för att förvirra. Så snälla du, sluta posta inlägg i den här tråden.