Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Politik i vår del av världen handlar ofta om att vrida utvecklingen en liten bit åt ett visst håll, men sällan om liv och död. Kanske är det förklaringen till de starka känslorna den svenska coronalinjen har väckt, både hemma och utomlands.

Utifrån Folkhälsomyndighetens minnesanteckningar, bakgrundssamtal och intervjuer med aktörer i och utanför regeringskansliet försöker SvD beskriva hur den unika svenska coronastrategin – som skulle bli uppmärksammad i hela världen – växte fram.

Sverige hade förstås en plan – som blev klar bara några dagar före jul 2019. Då publicerade Folkhälsomyndigheten dokumentet ”Pandemiberedskap – så förbereder vi oss”. Där har regeringen en blygsam roll jämfört med Folkhälsomyndigheten.

I dokumentet finns de nu välkända kurvorna – den branta och den tillplattade – och simuleringar av olika pandemiförlopp med beräkningar av hur många som kommer att dö. Och här uttrycks en ganska skeptisk hållning till icke-medicinska åtgärder, alltså sådant som kännetecknar en lockdown.

Är Sverige i grund och botten dåligt rustat för en pandemi?

– Ja. Systemet är dåligt rustat för en pandemi. Det skulle jag vilja säga.

Vem bär ansvaret för det?

– De är väl ett delat ansvar. Vi satte upp pandemiplanerna så sent som den 19 december. Då förväntas alla leverera på det. Sedan är inte vi tillsynsmyndighet, det är IVO och Socialstyrelsen.

Vi har inte det bästa systemet, konstaterar generaldirektören.

– Den totalitära staten, om vi tittar på Kina, de har inga skrupler, de kan göra vad som helst. Vi som har ett väldigt decentraliserat samhälle med ett långtgående självstyre är extra känsliga.

/.../”Finns hög grad av samstämmighet i de Nordiska länderna”, antecknar FHM vid ett möte i februari. Den samstämmigheten ska inte överleva mars månad.

Den 6 mars avråder svenska utrikesdepartementet från resor till norra Italien, och Sverige bli därmed sist av de nordiska länderna att avråda från resor till de italienska riskområdena.

Mönstret upprepas under mars: reserekommendationer, stängning av universitet, begränsning av sammankomster – Sverige gör som de andra, men gör det sist i Norden.

Sverige rekommenderar resande från riskområden att stanna hemma – om de får symptom. De andra nordiska länderna inför två veckors hemkarantän för alla som återvänder.

– Det här med att stanna hemma i två veckor skapar en falsk trygghet, det är jag övertygad om, säger Anders Tegnell till SVT den 6 mars.

På flera områden gör Sverige annorlunda bedömningar än de andra nordiska länderna. Norge stänger sina skidanläggningar. I FHM:s anteckningar nämns i stället ett ”uppskattat möte” med liftägarna, om hur man ska klara trängsel i liftköer och på afterski.

Sverige håller skolorna öppna, liksom gränserna. Och i de frågorna är de nordiska expertmyndigheterna mer överens än ländernas regeringar.

Enligt Folkehelseinstituttet var det ett politiskt beslut att stänga de norska skolorna, och Sundhedsstyrelsen i Danmark påpekar att förslaget om att stänga gränserna inte kom från myndigheten, utan regeringen.

/.../Under följande åren gjordes en rad andra förändringar på SMI. Folkhälsoinstitutet i Östersund lades ner, liksom smittskyddsenheten på Socialstyrelsen och deras verksamheter införlivades i en ny myndighet som fick namnet Folkhälsomyndigheten.

Johan Carlson gick grundligt till väga. Han gjorde sig i rask takt av med de professorer som delade sin tid mellan SMI och KI. De fick välja mellan de båda institutionerna. De kunde söka tjänster på SMI, men då skulle deras forskningspengar (som kom som
donationsmedel och från forskningsråd) passera myndighetens kassa, vilket hade inneburit en kraftig avbränning i overheadkostnader, samt att Carlson fick bestämma inriktningen på projekten.

Fem av professorerna var samtidigt chefer för avdelningar på SMI med ansvar för olika delar av smittskyddsarbetet och -forskningen, svarande mot deras respektive specialiteter. Medlen finansierade även den personal som var knuten till forskningen. Också de fick lämna. Institutet organiserades om. Carlson lade ner institutets tidning Smittskydd, ett viktigt forum för smittskyddsforskningen. De anställda skulle fortsättningsvis i sin tjänsteutövning inte längre använda sina akademiska titlar, om det till äventyrs fanns några sådana kvar efter professorernas avtåg.