tråden om löpning

Jag tycker värmen är ett jobbigare moment ju mer otränad jag blir. När jag var som bäst så tänkte jag aldrig på värmen. Kunde löpa milen i kuperad terräng i full sol vid kusten och få en tid på under 45min.

Förra året så dog jag för första gången i värmen under ett lopp på 11km. Krafterna tog bara slut och det kändes som jag promenerade stora delar av loppet och ville bara ge upp. Sämre kondis och något kilon tyngre än året innan. Men hade ändå bra kondition i kroppen och var sjukt taggad innan. Meningen var att klå tiden från året innan men det blev väl 7 min sämre. :/

Ja man får påminna sig att det är mera mildare dagar om året än as varma, men sen gillar jag variationen i våra årstider också, jag springer mest i naturen den mån det går, kul med den omväxlande landskapet.

Kan bara hålla med. Tycker sommaren är den sämsta tiden att springa på faktiskt, det går sällan fort ute på vintern med tanke på skaderisk på is & snö, men då finns det ju inomhushallar för kvalitétspass, eller nåt gym om det verkligen krisar så man kan nöta band. Höst är underbart med alla färger överallt, frisk luft och man känner sig stark om man tagit sig ut trots flera dagars skyfall. Våren är väl sådär för mig som pollenallergiker, men allt vackert i form av träd och blommor som slår ut väger upp det.

Jag har alltid haft en fäbless för vinter löpning, vet inte varför men gillar när det är kallt ute och lungorna nästan fylls med iskyla. Dom första km är man rätt kall, men det övergår snabbt i en inre värme som sprider ur sig, gäller bara snabbt komma in i värmen när man är klar så man inte blir sjuk. Men löpstegen blir lite annorlunda, man får vara mera försiktig, brukar hålla mig i stan då där dom skrapar och sandar, men dom senaste åren har i varje fall inte jag sprungit i något som kan liknas vid en vargavinter, bor långt nere om man räknar från norrland

Men slasket/regnet/blåsten är det absolut värsta tycker jag själv, värre än 30 grader i skuggan och stekande sol. Nej höst/vår är bäst och måste jag katigorisera så säger jag hösten! Har sprungit många lopp då som gått hyfsat bra under åren.

Jag har numera två "vilodagar" mellan löppassen. Förr om åren körde jag varannan dag men min återhämtning har blivit sämre, jag är dessutom lite stelare i ryggen men jag jobbar på att lösa detta. I morgon skall jag springa på förmiddagen. Det blir mycket blåsigt. Jag tar mig ned till en slinga där träden skyddar lite mot den hårda vinden. Där det är mest öppet blir det sidvind. Mitt problem är att jag blir ledsen om det går för långsamt, jag mår mentals bättre när jag "presterar". Jag har lång uppvärmning, 1300--1400 meters jogging och sedan springer jag hårt i 8 kilometer. Jag är ändå ganska nöjd med den distansen för i våras fastnade jag på 5 km, efter uppjogging. Jag hade nästan lagt av med löpningen så ni som läser detta skall förstå att en ökning från 5 km till 8 kilometers hård distans ändå är ganska bra. Att jag är vindkänslig, ja det är mest känslan av att jag bromsas. Förra veckan led jag mycket av värmen så nu är det ändå lättare. Hellre blåst än värme.

Jag har faktiskt en gång värmekollapsat. Kan ha varit för 10 år sedan. Jag var mycket vältränad då, var god för 39 minuter blankt på milen, har som bäst gjort 38.54 på Ängelholms statslopp. Temperaturen var hemska 27 grader.

Det brukar gå bra när man drogar upp sig med kaffe en halvtimme före start. Jag drack också vatten men extra mycket kaffe. Koffeinet stimulerade mig till att idiotstarta, jag låg väl på 3.40 första kilometern och hade en bra tid även vid 4 kilometer. Men värmeklubban slog ned mig vid 7 kilometer och jag fick börja gå. Jag kom igång igen med löpningen runt 8 kilometer, i målområdet fick folk hjälpa mig över mållinjen. Jag lades i skuggan och sjukvårdare tittade till mig. Jag kvicknade till snabbt men jag är inte säker på vad som var felet. Bara värmen var nog inte orsaken till kollapsen utan jag sprang helt enkelt fortare i början än vad jag "kan" och kanske ökade koffeinet pulsen för mycket. Jag är numera försiktig att träna hårt vid värme. Jag gjorde trots kollapsen 44 minuter och 12 sekunder på denna tävling. Jag har aldrig kunnat starta lugnt, inte ens på marathon utan drivs av prestationsångest. Men löpningen är ett måste, det känns bra att vara igång igen.

Vill du få ut det mesta av din prestation är det en mycket bättre strategi att gå ut lugnare och öka efterhand om kraft finns. Du kommer kunna plocka några sekunder om du är pigg, men du kommer tappa betydligt mer om du tar ut dig för tidigt.

Är man inte en väldigt van löpare kan det vara svårt att veta sin kapacitet, men räkna med att det ska kännas väldigt lätt i början. Går man ut för hårt kommer alltid klubban förr eller senare. Har du en nuvarande status att t.ex. springa milen på 40min, gå ut i 4:00 fart, känns det väldigt lätt efter 4-5km kan du successivt börja öka. Skulle du istället gå ut i 3:45 lär du med största sannolikhet vara helt slut halvvägs och tappa betydligt mycket mer tid på andra halvan.

Alla mina PR har satts i lopp där jag sprungit negativa splits (andra halvan snabbare än första) förutom på halvmaraton, där både första och andra halvan gick på sekunden lika snabbt.

Du har ju fullkomligt rätt. Problemet jag har nu är åldern....hör och häpna 75 år...jag började vid 49 års ålder och jag var som bäst vid 58 års ålder...så på sätt och vis är jag erfaren men jag blir som ett barn när jag springer. Jag lyckades hålla dom bra tiderna fram till 64 års ålder sedan har det rasat och vid 70 lade jag ned. Nu har jag börjat igen. Jag skall försöka gå emot naturen. Men sanningen är just nu att jag har svårt att gå under 5 minuter per kilometer. Gå emot naturen jag menar att jag vid 80 års ålder skall göra under 50 minuter på milen. Det chockar mina jämnåriga och man får aldrig ge sig.

Mitt mål är att visa att det går, bättre detta än att vistas på äldreboende.

Komiskt med värmen. Man längtar efter värme. Men det är jobbigt o springa i värme. Jag försökte mig på en halvmara igår. Landade på 20.04 km enligt telefonen. Jag fick ta gå vila. Och det kändes om att det gick fort när jag joggade, men jag tror det tog cirka 1 timme och 40-50 min eller nåt sånt

Svettas utan dess like gör jag också. Men tycker inte jag blir överhettad. Dricker mycket nån timme innan. Och har med mig vatten. Tror jag drack cirka en 0.75 liter under den tiden jag var ute.

Ska bli intressant när hösten kommer igen. Favorittiden att jogga.

Har sprungit varierat en längre tid. 2.5 km dagligen under vissa perioder och sedan lagt in något 5 km's pass då och då. För ungefär 2 veckor sedan tog jag bort 2.5 km och springer bara 5 km nu, varannan dag. Har testat att springa någon minut extra efter mina 5 km, men det har varit lite mentalt jobbigt då.

Idag av någon orsak så hade jag så mycket energi att jag helt utan problem sprang 1.5 mil. Helt utan uppehåll. Blev sjukt överraskad av att jag från ingenstans hade den kapaciteten inom mig.

Efter ungefär 6 km så hamnade jag i nåt skumt fokusläge där allt som var lite småjobbigt försvann. Det var som jag gick på autopilot och kunde springa hur mycket som helst. Efter 1.5 mil valde jag att avbryta automatiskt, men kände att jag hade kunnat springa minst 2 km till.

Blir det så för alla förr eller senare, att man bara kliver över någon mental tröskel och de gamla korta sträckorna man alltid har sprungit helt plötsligt kan utökas med det dubbla?

Jag vet inte vad jag har gjort för att idag bara kunnat damma på som jag gjorde. Blev både chockad och glad. Trodde inte jag var kapabel till detta ännu.

Du fick igång the runners high vilket uppstår när du kommer in i zonen av din uppmärksamhet som för stunden bara fokuserar på joggingen. Inga tankar som spökar om dåtiden, framtiden, fantasier och förutsägelser.

Underbart förtjusande nutidsnärvarande.

Vad skulle ni säga är den mest fysiska påfrestningen. Lidingöloppet 30km eller maraton? Självklart skiljer sig maratonbanorna åt men jämför med Stockholm Marathon.