.
Kari Poutiainen till Gunnar Wall, befäster att SE på mordplatsen verkligen pratade med Lisbeth Palme:
https://gunnarwall.wordpress.com/2020/06/12/ar-du-saker-pa-att-inte-engstrom-hade-alibi-krister-petersson/#comment-17130
"Hej Gunnar
Jag vill fästa din uppmärksamhet på ett faktum som tycks ha gått presskåren förbi och märkligt nog också åklagare Petersson. Det förhåller sig nämligen så att om man synar polisförhören den 1 mars 1986 med Stig Engström respektive Lisbet Palme ger de Engström ett alibi. Engström ringde polisen klockan 12.20 den 1 mars 1986 (13 timmar efter mordet). Enligt förhörsprotokollet har Engström uppgivit följande: ”När han kom fram till Palme, sade Lisbet Palme att gärningsmannen hade mörkblå täckjacka.”
Samma dag klockan 15.35 (alltså 3 timmar efter Engström) hördes Lisbet Palme av polisen. Av utskriften av det förhörsprotokollet framgår att Lisbet Palme till förhörsledarna sagt att gärningsmannen bar en blå, något bullig, täckjacka.
Frågan som ingen ställde i onsdags var: Hur kunde Engström veta att Lisbet Palme till polisen den 1 mars skulle säga att mördaren bar blå täckjacka, om han inte talat med henne på brottsplatsen?
Såvitt jag kan se så går det inte att komma förbi att Engström faktiskt talat med Lisbet Palme, precis som han själv beskriver. Därmed faller både åklagarens mordteori och Thomas Petterssons ihop som ett korthus. ”Hörnstenen” för dem var ju att Engström inte varit på mordplatsen (annat än som mördare), därför att ingen sett honom där efter mordet. Om han kan bevisas ha varit på mordplatsen under de dryga 6 minuter Lisbet befann sig där (som jag menar dessa förhörsprotokoll gör) förvandlas han från den ”osannolike mördaren” till den ”omöjlige mördaren”.
När Engström enligt egen utsago kommer tillbaka till brottsplatsen, efter att ha försökt springa ikapp de poliser som skickades att jaga mördaren, hör han ett vittne berätta för polisen att mördaren burit en mörk rock. Han trodde då att vittnet blandat ihop honom med mördaren. Så behöver det inte alls vara. I det läget trodde Engström nämligen att mördaren haft blå täckjacka, inte mörka kläder. Därför drar han slutsatsen att vittnet måste ha sett honom, inte den i blå täckjacka klädde mördaren. Nu var ju ”den blå täckjackan” en felaktig uppgift. Det visste inte Engström då. Därför kan vittnets signalementsuppgifter helt korrekt ha beskrivit den verklige mördarens klädsel, inte Engströms som denne trodde.
Det har också påståtts att det inte kan vara sant att polisen mer eller mindre struntade att höra Engström på brottsplatsen, om han var där. Det är faktiskt inte alls osannolikt. Jag hade ett 45 minuter långt telefonsamtal med Stefan G 1988. (G var den som försökte ge Olof Palme konstgjord andning. Jag hittade mina minnesanteckningar från samtalet häromveckan.) Han berättade att efter Olof Palmes kropp förts bort, gick han till en polispiket och fick en gasbinda att torka bort blod med. Till hans förvåning visade poliserna inget intresse att höra honom. De tog inte ens hans namn, vilket gjorde honom arg. I vredesmod lämnade han brottsplatsen innan journalisterna anlände. Detta går i linje med vad Engström uppgivit om polisens ointresse.
Varför ville då Hans Holmér få Engström utmålad som ”elefant”? Det har med ”den blå täckjackan” att göra. Uppgiften var ju fel, och den hade kommit från Lisbet, huvudvittnet. Skulle det ha fastslagits att Lisbet trott att mördaren haft blå täckjacka, skulle det ha stått klart att hon blandat ihop mördaren med vittnet Anders B, som hade en blå, bullig täckjacka. Hennes värde som vittne hade drastiskt sjunkit. Detta ville Holmér undvika. Han behövde Lisbet som vittne med trovärdiga iakttagelser. Därför att hon var så lätt att manipulera. Mycket riktigt förhörde Holmér henne personligen tre veckor efter mordet. (Han hemlighöll dessa förhör för åklagare K G Svensson.) Det var då ett ansikte på mördaren började växa fram hos henne. I förhöret 1 mars sade hon att inte sett något ansikte. Hon tog tillbaka i stort sett alla uppgifter från den 1 mars. Hon förklarade att hon inte haft förtroende för poliserna som hörde henne då.
Uppgiften om ”den blå täckjackan” måste bort. Den var ju något av en käpphäst för Engström. Därför kallades han inte till den första rekonstruktionen. Han utmålades helt enkelt som icke trovärdig, en ”elefant”. Jag medger att jag också tills helt nyligen trodde på Holmérs karakterisering av honom. Men jag har tvingats tänka om när jag läst förhörsprotokollen vad gäller honom. Engström var förtalad medan han levde, och nu även i döden, tragiskt."
Vittnet Stig Engström framstår ju alltmer som genomärlig, den store hjälten! 
