Allvar
En oavsiktlig hädangång
Det som jag tycker talar emot att Stig Engström skulle ha begått självmord när han tog dom
där värktabletterna tillsammans med spriten är det faktumet att hans dator
inte var
avstängd. Den dator som man sedan underlät att kolla upp märkligt nog.
Det förefaller som om han gått ifrån datorn för att lägga sig och vila en stund och lyssna
på lite musik, han hade ju hörlurar på sig. Sedan var det meningen att han åter skulle slå sig
ner vid datorn. Hade kanske känning av sin gamla reumatism och rejält ont. Druckit en hel del
under dagen och nu blev det tabletter för att lindra värken vilket aldrig är bra att blanda.
Kanske receptbelagda panocod som innehåller panodil och kodein som sedan ombildas till
morfin i kroppen.
Risk för andningsdepression och död. Även i mindre doser. Om det tas ihop med alkohol eller
narkotikaklassade bensodiazepiner.
Kanske var det precis vad som hände. En ren olyckshändelse.
Mindre allvar
Mannen som ville gjort det någon annan gjorde
Stickan grämde sig. Och inte lite heller.
Precis utanför där han jobbar går någon och har ihjäl den man han i likhet med så många
andra avskydde nåt så enormt.
Han hade velat vara den person som räddade landet från den här arrogante skithögen och
fixat bort honom, helst medelst bly. Levt sig in i det så många gånger.
Men nu hann någon annan före och det retade honom kollosalt.
Han skulle ju så innerligt gärna velat vara ärkeskurken Palmes baneman och att alla sedan
skulle veta om det. Bli betraktad som en stor hjälte av många därute i samhället, föreställde
han sig. Han som befriade Svedala från den förhatlige tyrannen Palme.
Så får han idé som riktigt hetsar upp honom.
Palmes
riktige mördare lär förbli ouppspårad, resonerar han, för evig tid okänd.
Säkert dragit utomlands vid det här laget.
Så nu ska han se till på listiga vägar så att han själv blir misstänkt för mordet.
Han ska inte göra på det simpla viset att han bara påstår sig vara skyldig utan det ska
ske lite elegantare än så. Bekänner man bara sådär så är det ändå ingen som tror på en.
Han ska gå ut i media och exponera sig och lämna lite ledtrådar till sin självpåtagna skuld.
Ge hintar. Snacka om pusselbitar med mera. Är snuten inte helt utan hjärnceller så ska
man väl kunna dra en och annan slutsats om den där uppdykande Engströms udda beteende
och kryptiska snack.
Och så gör han sina ansträngningar men besvikelsen blir total: de fattade inte ett jävla dugg
och han tycks vara allt annat än misstänkt i de genomkorkade utredarnas ögon.
Åren går och han får fortfarande inte vederfaras den stora äran att utnämnas till statsminister
Palmes mördare.
Så gör han ett sista försök. Går ut i en facktidning och uttalar sig på ett sätt som bör
betraktas som högst anmärkningsvärt. Fattar de nu inte heller så ger han fan i detta och
får finna sig i att förbli sedd som icke mördare.
Och inte begriper man ett skvatt, inte minsta lilla misstanke väcks, han ses som lika hopplöst
oskyldig denna gång också.
Stackars Stickan - han gjorde allt han kunde i sin makt för att haffas för nåt han inte
gjort men verkligen velat göra.
Det var först mycket långt efter hans bortgång som alla hans uppseendeväckande utspel
bar frukt - naturligtvis inte korkade poliser som nu nappade utan det behövdes istället
ett par stycken alerta murvlar för att greppa saken - men det har ju Stickan ingen som helst
glädje av då han som sagt inte längre tillhör de levandes skara, den stackaren.