Citat:
Ursprungligen postat av
fryskyl
Skulle tro att så gott som alla som var på mordplatsen och såg en oigenkännlig statsminister ligga på marken med en massa blod bubblandes ur näsa och mun hade svårt att sova. Så stress borde han ha känt oavsett om han var mördaren eller ej.
Han tog ingen studentexamen från elitinternatet Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, och hade tydligen svårt med teoretiska ämnen. (TP, s. 171).
Som jag skrivit i mitt förra inlägg i den här tråden tycker jag SE verkar rätt plausibel som mördare (kanske då efter en kort ordväxling på Sveagatan, då jag menar - kanske lite långsökt - att det faktum att OPs rygg var helt vänd åt GM, så att skottet gick in med 90 graders vinkel i kroppen, kunde tyda på att han just vänt honom ryggen, och att GM inte smugit upp bakom OP). Jag kan då också tänka mig att Engström verkligen "hade detta i sig", nåt slags avgrundsmörker av potentiell aggression, kanske närt av alkohol och andra substanser.
Däremot ställer jag mig rätt skeptisk till allt psykologiserande som nu sker kring hans person. Att han var en i grunden tragisk gestalt, osv: misslyckad ensling som alltid gav andra skulden, och som inte kom framåt i karriären. Möjligt att barnlösheten tyngde honom, och särskilt skilsmässan torde ju ha utlöst en depression som med stor sannolikhet slutade med ett självmord. Så visst, en del tragik där. Men annars, känns inte som man ska överdriva det där. Tycker ändå han verkat ha varit en produktiv medlem i samhället. Väl ett ganska bra jobb, trots allt, med sommarstuga och fester där han tex vid ett tillfälle fick 12 flaskor vin av sina polare. Gift två gånger (om än med skilsmässa). Hyfsat framgångsrik som politiker. Alltså, lite udda, visst, men ändå någon som fungerade. Tror kanske TP överdriver lite när det gäller hur folk skrattade åt honom bakom hans rygg, osv. De flesta människor är ju fan lite udda.
Nåt utpräglat Palmehat ser jag inte heller som särskilt begrundat hos honom. Att några muffare hade nån piltavla med Palme i en källare är knappast nån större grej.
Kan fortfarande ha varit en statsministermördare, men tycker inte spåren han lämnat för det i privatlivet är särskilt starka. Då är det snarare frågan om ett avgrundsmörker som ingen riktigt sett (vilket jag håller för plausibelt).
I linje med det som jag försökt framföra ovan tycker jag det är rätt ovisst om hans olika intervjuer och uttalanden om Palmemordet verkligen kan tas som intäkt för att han var besatt av det, och ville utnyttja det enbart för att själv verka viktig. Var han skyldig har vi ju det som förklaring på varför han ville manipulera viss information. Var han oskyldig känns det ändå som en såpass stor grej att det är rätt förklarligt att han kände ett behov av att ber ut sig om det.
Jag håller med dig gällande misslyckande-smetandet av SE. På ytan levde han vid tidpunkten ett hyggligt och bra medelklassliv; gift sedan länge, villa i Täby, grafiker på Skandia, en bekantskapskrets inom societeten, etc.
Jag tror att misslyckandet, som man refererar till, och gärna smetar på SE, mer handlar om det som han själv uttalat sig kring, viket även några tidigare bekanta och kollegor hänvisar till.
Dock får jag för mig att SE hade väldigt höga krav på sig själv, att han var en orolig själ som aldrig blev riktigt nöjd, om du förstår. Han ville ha allt, och fick han inte allt, så ansåg han sig vara misslyckad - trots att han egentligen "på pappret" hade en viss status, lär man ju säga.
Om SEs pappa lär man ju säga att han kom rätt långt i karriären, likaså SEs bror. Det vore ju inte konstigt om han jämförde sig med de två? Lägg till att SE levde utan sin far i många ur under uppväxten (även sin mor), plus att fadern dog när SE var blott 32 år. Sådana saker kan sätta djupa spår i vissa människor. SE lär ju dessutom ha varit en grubblande och ältande person, han saknade nog sin pappa oerhört, och sörjde nog oerhört att han inte fick egna barn. Detta gör inte SE till en misslyckad person i min värld, däremot är det ju fullt begripligt att han sökte bekräftelse och ryggdunkar hos "starka män" i starka positioner under resten av sitt vuxna liv. Fem öres psykologi, men ibland behöver det inte vara knepigare. I jakten på ständig bekräftelse, tenderar ju människor att bli lite naiva och dumsnälla? Så tänker jag iaf.
Att kalla SE för misslyckad bara för att han inte fick barn, utvecklade alkoholism, fick reumatism, inte lyckades avancera till någon topposition inom arbetet eller politiken; kan knappast anses som ett gravt misslyckande, anser jag. Det är en otäck människosyn, i min värld.
