Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

En sängkammarfars uppvispat med otaliga och samstämmiga vittnesskildringar om en GM med ett utseende diametralt olikt en gubbe som, förutom att han kan misstänkas vara lite alkoholplufsig, ser ut att komma från filatelisternas "mycket spännande" årsmöte. Inget ont om filatelister, tvärtom, det är bara inte den bilden man får av den GM som beskrivs i de förhör jag läst igenom hittills.

Cherry picking var det visst någon som kallade KP's val av det han, för SE, menar vara besvärande omständigheter. Det jag inte kommer runt i all enkelhet är att beteendet starkt tyder på att SE antagligen överväldigades av sin mediakåta och fåfänga ådra, och i sin iver råkade han snärja in sig i några, förvisso besvärande, men ack så vita lögner. SE försökte krydda sin egen roll för att försöka framstå som ett betydligt viktigare vittne än vad han faktiskt var. Vilket väl med råge kan bekräftas bl a av de karaktärsbeskrivningar som närstående och bekanta tillägnat honom?

Kan någon f ö klargöra huruvida stämpelurets klocka gick ~1 minut före eller efter? Vad jag förstått så gick den ~1 minut efter men vet inte om jag fått det om bakfoten.

Eller åtminstone adrenalinhög, tillräckligt kallsinnig och utan konsekvenstänk.

Jag tror att det kan finnas ett mellan-läge som underskattas.

Scenariot Borgnäs målar upp är tänkbart. Han stämplar ut, ser Olof och Lisbeth och blir nyfiken. Han smyger in lite på Tunnelgatan för att iakkta dem i korsningen men hamnar mitt i mordet och får panik. Flyr uppför trapporna och observeras av först Jeppsson, därefter Nieminen. Själv ser han Jeppsson från trappkrönet när han tittar tillbaka mot brottsplatsen.

Han inser att han håller på att förstöra vittnesmålen och förloppet, så han försöker reparera skadan spontant utan att medge att han fått panik, sprungit därifrån och sen ljugit om det. Han kan inte ändra sig i efterhand utan att komma ut som riksidiot, vilket är worst case scenario för en person som Engström.

Hur vet du att han inte kunde beskriva hur de såg ut?

Någon skrev att han gick på antidepressiva mediciner och på 80-talet var det riktigt knark. Det kan ha varit vad som helst från gamla elvismediciner till rohypnol.

Framgår i första förhören med SE, eller om det var hans uttalande i tidningen. Kan kolla upp sen

Vittnet AB förväxlades med GM därav var det av intresse att beskriva utseendet. Han kan mycket väl ha kommit ihåg även AH (tjejen), fast hennes utseende var knappast av intresse för utredningen.

Antidepressiva på 80-talet var t ex Anafranil och Tryptizol. Ej narkotikaklassat. Rohypnol är inte antidepressiv medicin.

Mvh Sobril

Vilket förhör? Vad säger han?

PALME'S REPORT
By Jonathan Power
June 2, 1982


Credit...The New York Times Archives

It is difficult to expect that any document that is the work of a group of diplomats representing the East, West and the third world will end up other than mealy-mouthed and inconsequential - something less than the sum of its parts. Yet this is not true of the report of Olof Palme's Independent Commission on Disarmament and Security Issues.

The commission's report is a map for survival, a joint East-West analysis of the worldwide buildup of nuclear and conventional weapons. It also presents a set of proposals on how to diminish the arms race.

Modeled on the Brandt Commission, which issued a report on the North-South economic crisis in 1980, the Palme group also was drawn from the industrialized and the developing worlds. Unlike the group under Willy Brandt, West Germany's former Chancellor, it had representation from the Soviet Union, but - and this will now be perceived as a weakness - none from China and the right side of the United States' political spectrum.

It is only possible to guess what was in Olof Palme's mind when he asked former Secretary of State Cyrus R. Vance; Dr. David Owen, the former British Foreign Secretary; Georgi A. Arbatov, an expert on the United States and a senior adviser to Leonid I. Brezhnev on foreign affairs, and 13 others to join him in this venture. Mr. Palme, former Prime Minister of Sweden, is a politician who plays his cards close to his chest. Subtle, adept and rather ruthless at political maneuver, he possibly wanted a document that would be essentially Eurocentric - one that challenged the superpowers to keep a distance from Europe. He may also have hoped that a clarion call for a nuclear-free Europe would become contagious among peace movements in the United States and Eastern Europe and would convince the third world of the moral and political authority of the nuclear nonproliferation treaty, with its explicit agreement on progress on disarmament by the nuclear ''have'' powers in return for self-denial by the nuclear ''have-nots.'' Yet, in the end, Mr. Palme and his close ally Egon Bahr, who negotiated Mr. Brandt's Ostpolitik treaties, were not able to convince the commission that a European nuclear-free zone was an acceptable proposition.



At least three countercurrents undermined that proposal. First was the commission's awareness that it could easily - and maybe not too inaccurately - be dismissed by much of American public opinion as a clique of the Socialist International. Second was the awareness among a group of well-seasoned politicians that it is no use pushing forward with a cause if a broad constituency is not behind you. (Investing years in negotiating SALT II only to see the horse fall at the last fence - the United States Senate has not ratified the treaty - had sobered not just Mr. Vance and Dr. Owen but also the commission's third-world representatives.) And third, Mr. Arbatov had to clear, at the highest level, any document he was going to sign. If Mr. Arbatov was on a tight rein, then self-discipline required that the Westerners, too, had to put themselves on one: It was not their job to give Moscow room for propaganda.

There was danger that the report would end up bland and equivocal. It is not. Two of its proposals alone were worth the long days and nights of turgid meetings. The first, for a zone in Europe that would be free of battlefield nuclear weapons, and the second, on strengthening the United Nations's collective-security procedures, could work to calm critical points of tension. They are eminently reasonable, not only to sophisticated negotiators but also to smalltown voters in Oklahoma and to military staff officers in Buenos Aires and Moscow.

At the final meeting, in April, until the very last moment it seemed that the Russians might not sign the two proposals. The first they considered inconsequential compared with the need for limiting strategic and medium-range missiles. The second demanded of them agreement to a ''concordat'' among the Security Council's permanent members that would allow preventive peacekeeping operations to go forward, insulated from use of the veto. But they did sign. The report - it is unanimous - while not setting the Potomac and the Moscow Rivers on fire will provide guidelines that ordinary mortals can understand -guidelines that point toward ways of controlling and diminishing the Promethean fire of the world's oversupply of weapons.

All commissions have their low and and high points. The low are best overlooked. Not to be forgotten, however, was Olof Palme's observation in the museum at Hiroshima just before Christmas. He had seen the stone steps that, at the moment of explosion of the first nuclear bomb used in war, still show, as if engraved, the shadow of the man who had been sitting there. ''One wonders,'' Mr. Palme said, ''whether this will be the fate of the entire human race if this madness of the arms race continues: to be no more than a human shadow imprinted on a stone step.''

Finns det något foto på Alf Lundin?

Bara så jag förstår dig rätt: Polisens tidiga (1/3) signalement med 180 cm, 3/4 mörkblå täckjacka, grå keps med skärmen knäppt, stålbågade glasögon etc som den 6/3 uppdaterades med handledsväska, är ett utseende diametralt motsatt SEs? Vad är då rosa sparkdräkt, gul cykelhjälm och skägg?

Apropå att plufsiga filatelister inte ser ut som mördartyper: Det var en gång en plufsig nolla med glasögon (Mark David Chapman) som sköt John Lennon i hopp om att överta dennes berömmelse. Ifall nån vill ha både utseende och möjligt motiv som matchar SE, menar jag.
Den här myten att alla hans lögner är vita och kan kopplas till fåfänga, hur uppstod den? Det dräller även av lögner som syftar till att systematiskt manipulera fakta till hans fördel, utan minsta tillstymmelse till potential att vinna bekräftelse och stjärnglans.
Det var inget fel på det datoriserade stämpelsystemets klocka annat än att tiden angavs i minuter och därför kunde peka upp till 59 sekunder fel. Det hindrade inte att han upprepade gånger ville flytta fram tiden till 23:20, och i Tingsrätten 1989 gjorde han ett stort nummer av att flytta den till 23:21 med hänvisning till samma påstådda fel på klockan. Bara ett exempel på lögner som inte kan bortförklaras med fåfäng önskan att placera sig i spotlighten (innan dess hinner han även ljuga om när sista tåget gick - man behöver inte gå 23:15 för att ta ett tåg 23:48 om man inte avser åla medelst hasning till stationen då).