SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Det finns kvar i ordet granne. Med ett prefix som inte är levande idag, men som finns i grej, alltså typ ge-red-ja.

Jag har kommit på mig själv med att säga "Jacop" istället för "Jacob". Är det en liten egenhet som jag har eller är det fler som tycker det är knöligt att forma b-ljudet på slutet och att det blir mer som ett p?

Säger inte alla ”jakåpp”?

Vet va dumbom är men vart tusan kommer bom ifrån? Va ska bom betyda i dumbom

Bom = Miss

t.ex Du bommade = Du missade
Han sköt bom på tredje skottet

I dumbom så blir det väl
bara en förstärkelse av ordet Dum
Dum = Oansvarig / Oaktsam /Ej eftertänksam

Bom är en stång som tjänar att spänna ut den undre delen av ett segel ... Bommen får alltid namn efter det segel den tillhör,[1] till exempel mesanbom och spinnakerbom.

Så om bommen tillhör dig så är du en dumbom.

Jag vet inte, säkert nått helt annat

Fr. Sv. Etym. Ordbok:


Pejorativt fejkat efternamn på dum person alltså.

Johan Henric Kellgren Kallade Per Enebom för DumBom i en dikt som hette "Dumboms lefverne " 1791.
Sannolikt kommer uttrycket därifrån.

"Per Enebom, du liknar nog
den skepparen på skutan,
af hvilken åskan hufvu't slog,
men seglade se'n utan."

Nej, det har inget som helst med det att göra.

Det handlar om namn som ovan nämnts.

Jag har ibland kommit på mig själv med att böja "att leda" till "ledit" istället för "lett". Av någon anledning föredrar jag ledit, tycker att det både ser och låter bättre. Googlar man tycks jag inte vara ensam om detta, men helt klart i minoritet.

Det jag undrar är, varför är den "korrekta" böjningsformen lett, och inte ledit? Har ledit någonsin varit korrekt, historiskt, eller har det alltid varit lett / ledt?

Var hittar du exempel på andra som använder ”ledit”?

Verb tenderar att böjas i grupper efter ett antal mönster. Vi kallar grupperna konjugationer. Supinumändelsen -it förekommer i en konjugation som även har vokalväxling (avljud), t.ex. finna fann funnit.* Leda har ingen vokalväxling i standardsvenska utan behåller sitt e, och kan alltså därför inte förväntas ha en supinumform på -it.

Historiskt belagda former hittar man enklast i Svenska Akademiens ordbok. Ledit (leedit) är belagd som alternativ form på 1600-talet (tidskriften Samlaren) och 1800-talet (Fredrika Bremers korrespondens). Kanske hör den ihop med den ovanliga participformen lidde? Om formen någonsin har varit korrekt eller inte är svårt att veta säkert, men den är i vart fall inte listad i någon av de äldre ordlistor som är sökbara via Språkdata.

* Även det konjugationslösa vara har supinum på -it.