Citat:
Ursprungligen postat av
ApfelBirne
Både ja och nej. Innan jag läste fup och delarna i den med sms-konversationen så var jag övertygad om att Es död var en konsekvens av dåligt omdöme, omoget föräldraskap och försummelse kopplat till föräldrarnas missbruk samtidigt som båda två ändå var måna om att göra sitt bästa under förutsättningarna. Men jag tycker att konversationerna om E ändå blottlägger en sida i Rs personlighet som jag inte ens tror behöver vara en konsekvens av hennes missbruk. Det är avhumaniseringen av E som skrämmer mig. Om det är ondska eller ej är väl en definitionsfråga (själv tycker jag att det är ett problematiskt begrepp som endast tjänar till att avhumanisera). Jag kan inte veta men tror att delar av misshandeln var utstuderade och hade ett syfte (kanske att ”få bort” familjehemsmamman ur E?). Jag tror inte att R drevs av sadism men jag tror att det fanns ett utpräglat hat och svartsjuka som E föll offer för. Och det är inte så att jag VILL tro det utan att jag tycker det som har kommit fram i fup pekar på det.
Jag håller med om att vissa saker talar för att E emellanåt har behandlats okänsligt, okunnigt, orättvist och åldersinadekvat åt båda håll: välling/barngröt/spjälsäng å ena sidan.
Eget sovrum i andra änden av lgh, nåja, en spälsäng inhyst i halvsyskonens besöksrum..tillsägelser om hur hon ska äta, prata, gå ordentligt, att hon inte ska ”tjuta till sig saker”, inte får bli tröstad av halvsyskonen när hon gråter på sitt rum, att hon ska begripa att lillebror behöver mamman ”mer”(?) osv å andra sidan...fy fasen:/
Att R och P såg M i E, som i sin tur säkert tydligt såg/utryckte M som sin primära mamma och att de hade svårt att hantera det känslomässigt - pga hat emot M och sorg/irritation över anknytningsförlust till och ifrån E, har säkert fått otrevliga ickepedagogiska konsekvenser.
Missförstå mig rätt nu, jag är en hyggligt good enough förälder, liksom min partner, och vårt äktenskap är ett synnerligen stabilt sådant. Jag har dock ganska dåliga referenser för ett optimalt föräldraskap genom min egen barndom, jag har rustats med en bristfällig verktygslåda som jag fått komplettera själv efterhand och genom hårt arbete och intensiv självrannsakan.
Jag tror jag mestadels lyckas tillräckligt bra, men är oerhört hård emot mig själv när jag ibland ändå brister och mitt eget arv skiner igenom och råkar drabba mina barn om jag inte är på min vakt..
När jag blev förälder överraskades jag inte ett dugg över den övernaturliga kärlek man per automatik känner för sina barn.
Däremot hade jag aldrig kunnat föreställa mig den ilska jag kan känna för dom i extrema situationer, OBS!!! Inom mig!!!
Hur dåliga sidor/personlighetsdrag som jag har själv och avskyr kan slå över i snudd på förakt (obs igen!! INOM MIG) när mina barn uppvisar samma egenskap, givetvis med avgrundsdjup ångest som följdreaktion
Med detta erkänt tror jag att många kan känna igen sig mer eller mindre. Hur känslor av besvikelse kan fara igenom de flesta, varvat med skam, över att föräldraskapet inte blev som man tänkt sig, att man själv inte blev som man tänkt osv.
En gammal kollega som kämpat i många år för att få barn genom ivf, kände sådan press på sig att vara lycklig mamma hela tiden och vågade aldrig uttrycka klyschor som ”hen är ju söt när hen sover iaf”, ”bebisen hade kolik och jag tänkte tänk om jag slänger ut ungen genom fönstret?!”, ”snart sätter jag ut ungarna på blocket” eller ”du kan få mina ungar om du vill, haha” osv osv..
Tror R och P känt liknande fast mer komplicerat och med värre konsekvenser pga oförmåga och tyngda av egen div problematik?
Därav smset: ”var det detta vi kämpat i tre år för?”
Tror inte de skulle våga andas om hur svårt de verkligen hade det att reda ut situationen, varken till anhöriga och def inte till soc som därmed skulle fått rätt och säkert placerat E tillbaka till M.