Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

På förhörsledarens fråga om tidsförloppet har pappan svårt att redogöra för vilken dag som Esmeralda ramlade i badkaret. Men säger sedan att det måste ha varit två dagar innan det aktuella förhöret, på onsdagen.


"Sen har ju jag tappat lite grann tid och rum känner jag. Och jag får inte riktigt ihop äh, jag får inte ihop bitarna. Jag kan inte riktigt förstå ens hur jag tänkte. Varför jag tog det här beslutet."


Förhörsledaren frågar vad Esmeralda slår i när hon ramlar i badkaret.

Pappan uppger att hon antingen slår i kanten på badkaret eller kranen i badkaret.


Förhörsledaren frågar om det var mycket vatten kvar i badkaret. Pappan svarar han inte minns det alls.


"Nej, det är som helt svart är det. Äh, det är till alltså, det är till och med så att..jag vet inte... alltså jag är inte säker på nånting utav det här. Jag känner mig väldigt.. vad ska jag säga, rörig."

Pappan uppger vidare att han inte kommer ihåg var han befinner sig när Esmeralda ramlar, men förmodligen i köket eller på väg in i badrummet.



"Det blir bara rörigare och rörigare när jag tänker på det. Jag får bara konstigare och konstigare tankar i skallen".


Förhörsledaren frågar om pappan kommer ihåg vilken tid han upptäcker att Esmeralda har avlidit. Pappan säger nej.

"Jag har tappat tid och rum helt. Jag berättar inte ens för Esmeraldas mamma att det har hänt. Jag hamnade i en sådan chock själv att jag inte visste hur jag skulle framföra det."


Förhörsledaren frågar när mamman får redan på vad som skett.

"Jag inte har koll på tiden men det är ju efter, efter jag har lagt in henne under sängen och äh ja... hon tror ju inte att det var sant. Vem fan skulle göra det liksom.


Pappan berättar att han sveper in Esmeralda i lakan och plast för att han inte klarar av att se henne.


Förhörsledaren frågar om vilka tabletter pappan tog efter händelsen. Sedan sker följande konversation:

Pappan: "Det har varit morfintabletter, ett par olika sorter. Det har varit lugnande, några olika sorter. Ja, det är det som har varit i tablettform. Sen har det varit äh..lite cannabis också.

Förhörsledaren: "Men när det här händer så... för du sa ju när vi pratade igår i alla fall att du inte va påverkad av nånting då."

Pappan: "Ja."

Förhörsledaren: "Då är... förstår på dig idag också att du inte har vart det. "

Pappan: "...Ja."

Förhörsledaren "..Stämmer det, du har inte..."

Pappan: "...Nej jag har inte varit påverkad då och det här liksom ingenting som sker till vardags. Utan...äh. Jag har haft det väldigt tungt och jobbigt dom här tre åren som har varit, och..äh..där jag helt och hållet har bytt liv."

Idag är det inte lika mycket media på plats. Efter att förhandlingarna påbörjat så anslöt flera från allmänheten in i säkerhetssalen.

Nu ska polisen som var först på plats i lägenheten efter larmsamtalet höras.

"Jag satt i polisbilen. Det gick ut ett larm om att det skett en fallolycka och att ett barn dött. Jag kom ihåg att jag reagerade på utlarmningen, att det redan då sas att barnet var avlidet. Det brukar man inte göra".


"Jag kom upp i trapphuset och såg dörren. Jag ringde på. Så öppnade en man. Jag har inte sett honom förut. Han såg härjad ut. Jag frågade om det var de som ringt. Det var svårt att prata med honom. Det tog lång tid innan svaren kom. Efter en stund sa mannen nej, de hade inte ringt."

"Någonting i hans beteende signalerade att det var något fel. Jag fortsatte ställa frågor men det var svårt att få en dialog. Han var undvikande."


"I köket satt en kvinna med ett barn i knät. Jag förstod att något hade hänt, men inte vad. Mannen sa till slut att de var chockade. Jag frågade vad som hänt. Men han sa bara att de var chockade. Sedan sa han kom och gick före."


"Han öppnade dörren till en barnkammare. Han böjde sig ner och drog ut något från under sängen. Jag har tänkt mycket på det, det var ett bylte. Tyg, plast och ihopknutet. Då förstod jag att det var mer än en fallolycka."


"En till patrull var nu i lägenheten så jag ropade på dem att ta ut mannen och kvinnan. Jag bad ambulans komma upp. Ambulanspersonal klippte upp byltet. Det var lager på lager. Efter en stund kände jag en lukt som jag kände igen. Jag förknippade det med en människa som är död. Om jag inte förstått det tidigare så blev det uppenbart nu. Att det som låg där var dött. Ungefär i denna stund såg jag barnkroppen."


"Efter det utredde vi det här som ett mord."


Åklagaren undrar vad polisen menar med att mannen såg härjad ut.

"Det såg ut som att han... det såg inte ut som att han varit i slagsmål, men han hade blämmor i ansiktet... Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Han ser ut som man gör när man har en viss missbruksproblematik. Han gav ett sömnigt intryck".


Åklagaren undrar om mannen ger någon reaktion när han drar fram byltet. Polisen svarar nekande.


Försvarsadvokaten Per Oehme tar över frågorna. Han undrar om polisen minns att mannen hade ett stort rött mörke i pannan. Polisen svarar ja.


Oehme undrar om mannen såg förvånad ut när han öppnade dörren. Polisen svarar nej.


Dags för nästa förhör, med en polis som också larmades till platsen efter larmsamtalet.

Enligt den rättsmedicinska utredningen fanns det en liten möjlighet att flickan kunde ha överlevt om hon hade fått akutsjukvård. Det finns inte ingen anledning att ifrågasätta den skrivelsen. Det är en rättsläkare som har gjort den utifrån hur dödsförloppet kan ha gått till, säger hon till oss.

Åklagaren undrar om polisen kan berätta vad som hände den aktuella dagen.

"RLC gick ut med att det var en fallskada. Jag fokuserade på körningen. När vi kommer fram är min kollega på plats. Han har anlänt innan. Vi försöker ta oss in i porten, men det var portkod. En granne kom och öppnade. När vi kommer in i lägenheten möts vi av en man och en kvinna samt min kollega. Kvinnan håller i ett barn. Uppfattningen är att de är psykotiska på något sätt. Jag tänker att det är något missförstånd och att det är barnet kvinnan håller i som man trodde var skadat. De såg allmänt slitna ut."


"Jag sätter mig med kvinnan i köket men min kollega kommer ganska snabbt och säger att vi ska lämna lägenheten. När vi är i hallen kommer min kollega igen och säger att vi måste skynda oss. Vi går ner och sätter oss i en polisbil. Kvinnan är väldigt ledsen och upprörd. Jag förstår ännu inte vad som har hänt. Kvinnan säger att barnet ramlade och slog i huvudet för två dagar sedan och att vi försökte återuppliva henne. Då förstod jag att det fanns ytterligare ett barn. Då föll bitarna på plats."

Polisen uppger att hon tror att mannen i något läge sade till personerna i lägenheten att lugna ner sig.

"Han sa: lugna ner er, lugna ner er."


Åklagaren undrar igen vad kvinnan sa om Esmeralda.

"Hon säger 'Hon ramlade för två dagar sedan. Vi försökte rädda henne men det gick inte. Hennes ögon rullade bakåt'."

Åklagaren undrar om barnet som kvinnan höll i famnen (Esmeraldas yngre bror reds. anm.) var lugn hela tiden.

"Ja, jag tänkte på det när vi satt i polisbilen. Att han var väldigt lugn och verkade väldigt snäll."