Citat:
Ursprungligen postat av
tradera
Bra inlägg!
Det måste ha funnits ett syfte med Korsika mötet.
Varför berörda träffades får vi aldrig svar på. Men kan inte undgå att läsa mellan raderna b.la i det K-O Feldt skriver att han upplever en trötthet hos sin partiledare.
Jag tror att diskussionen togs med OP om att ta sig en funderare på att göra något annat men att han då reagerade med att bita sig kvar ännu hårdare.
Typ: Jag bestämmer när det är dags!
De interna konflikterna är det väldigt tyst kring. Det förekommer på alla arbetsplatser och att det inte förekommer i en regering är inte trovärdigt.
Vi ska inte glömma att det är människor som styr med hela agendan av känslor,samspel osv.
Personkemi är av prioritet när man jobbar så nära varandra och OP var säkert omtyckt av vissa medan andra tyckte tvärtom.
Detsamma gällde självklart OP själv.
Vad jag förstår stod K-O Feldt och OP nära varandra men det skar sig i diskussioner om löntagarfonderna och OP tyckte då att Feldt låg så mycket åt höger än vad en finansminister skulle vara i en S-regering.
Det är tyst om hur OP var som ledare men glimtvis har det kommit ut mer objektiv information.
Jag anser att OP själv inte var intresserad av att vara nån ikon.
Så kritiken hade välkomnats av honom själv men något gjorde att han inte blev medveten om den,eller såg allvaret i det hela.
Gunnar Fredriksson, chefredaktör i många år på Aftonbladet, om Palme:
-
"Han blev irriterad och han var väldigt snarstucken och besvärlig på slutet...Han kunde
snäsa av folk rätt som det var så att folk blev överraskade och kränkta."
Det var en alltmer trött Olof Palme de sista åren, det är omvittnat från flera håll.
"Det är klart att en brinnande låga som Olof Palmes med tiden stillnar", skriver Kjell Östberg
i sin bok om honom.
"Hösten 1985 förstärktes tröttheten av den återkommande eftervalsdepressionen, av Harvard,
av de ständiga resorna, av missnöjet i rörelsen, av de utrikespolitiska grälen.
Frågan om hans framtid restes i allt fler kretsar. Några av hans närmaste medarbetare,
bland annat makarna Feldt-Von Otter, Harry Schein och Carl-Johan Åberg reste till Korsika
efter valet. De var överens om att Palme verkade slut. Han var oberäknelig, brast i
koncentration. Vid en föredragning om budgetläget upptäckte Feldt efter en stund att
"Olof plockat fram en blockflöjt - varifrån han nu fått den - och låtsades
spela på den, ljudlöst, men med fingrarna löpande över flöjtens hål.
Var han då befann sig vet jag inte.
Men jag avslutade raskt föredragningen."
Feldt ska ha sagt senare: "Om det är så att OP ej kan sköta sitt jobb i regeringen borde han
egentligen avgå."
"I Palmes omgivning spekulerades det nu öppet om hans psykiska hälsa och om det skulle
vara möjligt att förmå honom att tillfälligt träda tillbaka. Men erfarna medarbetare var mindre
oroliga och talade om en ovanligt djup eftervalsdepression.
Funderade Palme själv på att hoppa av? Några konkreta belägg för att han planerade sin
snara avgång finns inte. Ständigt surrade rykten om att Palme var påtänkt för
internationella uppdrag, inte minst som FN:s generalsekreterare. 1981 fick han en
underhandsförfrågan från en grupp afrikanska stater, men han avböjde. Palme torde ha insett
att varje försök att lansera honom på den posten var dömt att misslyckas. Varken USA eller
Sovjet ville för sitt liv ha en så självständig, aktiv och kontroversiell man på den posten.
Däremot visade Palme intresse för att bli FN:s flyktingkommissarie."
Angående frågan om vem som skulle kunna tänkas bli Palmes efterträdare så skriver
Östberg så här: "Kjell-Olof Feldt ville kanske, men var ett omöjligt namn för en stor del av
partiet, vilket bekräftades av Sten Anderssons snabba agerande vid Palmes död.
Andersson själv hade kanske annars kunna tänka sig att bli en övergångslösning.
På några års sikt hade Anna-Greta Leijon kunnat bli ett alternativ, om nu partiet hade varit
redo för en kvinnlig partiledare. Men varken hon eller någon annan hade fått någon matchning
av Olof Palme.
Och ingen trädde fram självmant. Man hade lärt sig av den näsbränna Hans Gustafsson fick
när han uttalat sig allt för öppet om sina partiledartankar.
Kanske kunde man beskriva situationen med samma bild som använts för Olof Palmes
farfar Sven:
I stora ekars skugga gror inga starka plantor."
