Avliva en fullt frisk hund eller skänka bort

Det var fan det dummaste jag hört.. Tradera!! Det är ingen jävla sak vi pratar om utan ett liv.

Livets lotteri kan fungera så ibland.

Jag hoppas att du kontaktat uppfödaren - skall du omplacera själv så ta betalt vettigt för hunden - mopsar är väldigt populära och lätta att omplacera så länge de inte är ilskna.

Sen är grundtipset att du i framtiden avstår hund - för mopsar är knappast så stora i håren att det inte skulle gå att hålla efter det med lite enkel städning.

Jodå, det gör man och det gör man med rätta givet att hälsan inte är det enda som kan var problem med en hund.
Viss problematik avlivar man hellre omplacerar -- för hundens skull.

Jag är frisk och mår bra. Oroa dig inte för mig.

Du kan göra som i många andra länder. Åka till en avlägsen plats, och släppa lös den där. Nämen, självklart är väl förstahandsalternativet att hitta ett nytt hem för hunden. Kryllar nog av folk som gärna ta hand den.

Jag kan bara tala utifrån min egen erfarenhet.(det här blir mycket kortfattat nu)

Min kompis fick ärva en hund efter moderns bortgång som hade en lite ettrig terrier (då ca 9 år) och pga hans höga arbetsbelastning inte hade tid att ta hand om den frågade om jag bara kunde gå och avliva den sa jag "va fan då för, hunden verkar ju pigg och kry ?".

"Nä den den är sjuk , den har sköldkörtelproblem också och måste ha medicin varje dag", sa min kompis!

Ok ,sagt och gjort tog jag hand om damen iaf och förstod att hon bara var misskött efter en tid.

Hon fick en andra chans med mig och min schäfer och jag ångrar ingenting för i efterhand förstod jag att hemtjänstpersonalen som skulle hjälpa henne (glömde nämna att mammans blindhet när hon levde gjorde det omöjligt att rasta hunden för henne) med rastningen bara släppte ut henne utanför porten , under tiden de tog ett bloss , utan att ge henne den väsentliga motionen..hur bra blir det?

Sagt och gjort, hon kom hem till mig och min schäfer "and took over the place" men vi har bara glada minnen efter det ändå.

Jag har alltid haft en förkärlek för stora hundar iaf så när min syster ringde och sa att hennes kollega ville ha en liten hundkompis sa jag att hon kunde kontakta mig om hon ville ha damen.

Naturligtvis nappade dom och ,för att göra en lång historia kort, tog hand om hunden och fick ca 4 års glädje innan hon dog av naturliga orsaker!

Nu kommer det roliga i kråksången!

När de tog över hunden kontaktade de samma veterinär som ställt hennes diagnos tidigare och de tog prover som visade att hon inte behövde medicineras längre blev jag riktigt glad.

Jag fattade inte någonting men jag hoppas det berodde på att jag tog ut henne i naturen på riktiga skogspromenader med min andra hund och iom det är jag mer än det nöjd. (jag tror det var det bara som behövdes)

Slutsats.

Tänk aldrig tanken på att avliva någon om den fortfarande är livskraftig.
Va fan då för?

Sälj den med ett medelhögt pris. Skänk inte bort den för det som fås gratis behandlas som skräp. Sälj till person över 40 år. Mer stabila.

Fast jag tror att mycket problematik kan tränas bort av rätt hundägare. Tidigare i tråden berättade en person att det går att träna bort sköldkörtelproblem också.

Mycket problematik - ja, men inte all.
Dessutom måste man i en del fall väga risken för att det blir fel.

Har inte nog med tillit till andra människor, skulle aldrig kunna skänka ett djur jag bryr mig om.

För det är bättre att djuret dör än att det får en ny ägare?