Ursprungligen postat av
Eremona2.0
Tack! Ett mycket bra inlägg, som sammanfattar många av mina funderingar.
Media misslyckas ju fullständigt med att belysa följdskador, lidande och trauman.
Jag jobbar fn i coronavården, och jag har haft ett tiotal kollegor som smittats av viruset. Jag har fått en ganska god bild, inte bara av det centrala sjukdomsförloppet, utan också av följdskador och trauman.
Det centrala sjukdomsförloppet kan vara 3-6 veckor. Under denna tid försvagas muskulaturen, inkl andningsmuskulatur. Genomtänkt rehab och långsam tillbakagång till normalt liv är det som gäller.
Särskilt krävande är återhämtningen för respiratorpatienter, som dras med liggsår och psykiska trauman, förvirring, ångest och overklighetskänslor, efter lång och krävande nedsövning.
En coronapatient kan vakna upp efter en månad och tror att det den förlorat ett par dagar.
Att komma tillbaka till verkligheten är bara det ett arbete.
Det finns också gravida som vårdas pga corona och snittas, varefter barnet skiljs från både fadern och modern. Det går inte att tänka sig hur det känns, att vårdas på coronaavdelning och vet att ens nya bäbis förs iväg direkt, till okänd vårdpersonal.
Och så har vi de palliativa patienterna, som i stort sett dör ensamma, utan anhöriga, omgivna av vårdpersonal som knappt har tid. De palliativa avdelningarna kan inte ta emot smittsamma patienter, så i värsta fall ligger människor och dör på coronaavdelningar, under ovärdiga förhållanden.
Det finns ingen närkontakt, inga tända ljus, ingen själ någonstans. Ingen vill uppleva det.
Med tanke på det enorma lidandet, följdsakdor, virusets komplexitet, den ringa kunskapen om viruset, smittsamheten, de långa sjukskrivningarna, det ovärdiga döendet och osäkerheten, känns tidigt ingripande och hårda samhällsåtgärder som självklara.
Men vi har tappat bollen för länge sedan.
Vad kommer Sveriges strategi att kosta, i människoliv, i lidande, och i pengar?
Det går inte att gissa.