Citat:
Jag tycker fortfarande att det är oklart hur man mäter detta eftersom det som sagt bygger på subjektiva upplevelser. Till exempel så skulle en komplett galen människa mycket väl kunna uppleva sig som lycklig, tror jag (människor som är så pass borta att de själva inte ens vet om det typ). De skulle hamna i kategorin psykisk ohälsa och därmed klassas som olyckliga.
Att en människa utan partner upplever sig mer ensam än en med partner, så är det nog i de flesta fall. Är det nödvändigt att det är kopplat till olycka?
Jag vet inte om jag tror på studierna som underlag till någonting överhuvudtaget egentligen. Varför behöver man göra bedömningar av andra människors subjektiva upplevelse av sin tillvaro? Vad skulle man dra för slutsatser? Feminismen är skit? Eller är det kanske den tekniska utvecklingen som gör människor olyckliga? För många valmöjligheter? För stressig tillvaro?
Och- skulle man verkligen vilja backa 70 år i tiden?
Jag tror inte det. Vad som bedömdes som lycka för den enskilde individen på 1950 talet kan knappast ställas emot vad någon upplever som lycka idag, med tanke på att samhället ser väldigt annorlunda ut. Människan utplånar sig själv och funktionen av människor genom teknisk utveckling. Samvaro och relationer bygger på frivillighet. Så var det inte förr.
Så, vad är det egentligen du vill komma fram till med att läsa studier likt detta?
Att en människa utan partner upplever sig mer ensam än en med partner, så är det nog i de flesta fall. Är det nödvändigt att det är kopplat till olycka?
Jag vet inte om jag tror på studierna som underlag till någonting överhuvudtaget egentligen. Varför behöver man göra bedömningar av andra människors subjektiva upplevelse av sin tillvaro? Vad skulle man dra för slutsatser? Feminismen är skit? Eller är det kanske den tekniska utvecklingen som gör människor olyckliga? För många valmöjligheter? För stressig tillvaro?
Och- skulle man verkligen vilja backa 70 år i tiden?
Jag tror inte det. Vad som bedömdes som lycka för den enskilde individen på 1950 talet kan knappast ställas emot vad någon upplever som lycka idag, med tanke på att samhället ser väldigt annorlunda ut. Människan utplånar sig själv och funktionen av människor genom teknisk utveckling. Samvaro och relationer bygger på frivillighet. Så var det inte förr.
Så, vad är det egentligen du vill komma fram till med att läsa studier likt detta?
Vad jag vill komma fram till?
” Att en människa utan partner upplever sig mer ensam än en med partner, så är det nog i de flesta fall. Är det nödvändigt att det är kopplat till olycka? ”
Tror det är en missuppfattning från din sida.
Demografisk indelning,kön,ålder osv är bara ett sätt att skära i statistik,
tex är singel 20-30 åringar rätt så nöjda med tillvaron, men bortser du från deras ålder Så skulle det se ut som som att alla singlelkvinnor är olyckliga. Det betyder inte heller att singelkvinnor 20-30 utan barn är exceptionellt olyckliga.
Men visst korrelation och kausalitet är inte samma sak, men...
Det är vad det är.
Visst finns det subjektivitet i enskilda individers lycka, statistik hjälper ju oss att objektivt betrakta en grupp (individens subjektivitet jämnar heltenkelt ut sig)
Kvinnor , om man frågor dem, upplever sin tillvaro som mindre lycklig (som grupp), än när man ställde samma fråga för 10 år sedan och så vidare hela vägen tillbaks till 70 talet, under samma period har män som grupp haft en oförändrad nivå av lycka (eller ja , en marginell positiv utveckling )
Detta är en trend som stämmer väl med andra västländers studier (även om de är kortare, mindre omfattande eller har vissa variationer och linjär förskjutning)
Paradoxen ligger i att att både män, och kvinnor i synnerhet, har fått det objektivt ”bättre” , mer fritid, ekonomisk trygghet, material rikedom osv. (Så vi kan Mao inte gå 70år bakom i tiden även om vi ville.
Det har ju även haft en positiv effekt på västländers BNP, fler som arbetar = högre produktion.
Nedslag i statistiken visar att de grupper som jag redan nämt dvs kvinnor utan barn / relationer 30+ är de stora förlorarna och de som drar ner snittet.
Men du undrar väll vad min åsikt ?
värdet jag ser i studier och varför jag öht lagt nån tid på att läsa dem, eller tittat i tabbeler och tårtdiagram.
Att jag ogillar feminism som ideolog i sin moderna tappning , absolut, och det är inte för att jag hyser agg gentemot kvinnor, tvärtom snarare.
Jag finner ingen påvisbar eller generell positiv effekt på människors mående kopplat till second wave feminism (eller senare våger) om något generellt antagande ska göras gällande kvinnor som grupp så är det snarare tvärtom. Det finner jag stöd för.
motsatsen.... not so much, det jag läser och hör är anekdotiska eller ihopfantiserade antagande, en jakt på osynliga och konspiratoriska teorier.
Det närmsta jämförelsen jag personligen känner till är adolf hitlers version av socialism (jag har inte läst allt om alla saker och företeelser, så där finns säkert intressantare och roligare jämförelser ).
Jag anser att först wave feminism var rättfärdigt och något gott.
second wave feminism var nödvändig, inte bra, men nödvändig.
Men allt därefter.... uff, det är som om man verkligen hatar kvinnor i den rörelsen, för att sen landa i att ,om det nu inte blivit bättre, så får vi sikta in oss på att göra det värre för männen, då blir vi ju relativt sätt lika (o)lyckliga. Nu tror jag dock att den utvecklingen kommer vända , idioti har en korrumperande effekt även på idioter, det gäller ju alla ideologier som resulterar i selektivt förtryck , men jag kan endå känna sorg för de som drabbas hårdast, och de är alltid barn.
__________________
Senast redigerad av slö 2020-04-19 kl. 01:40.
Senast redigerad av slö 2020-04-19 kl. 01:40.