Ni preppers som länge hoppats på en kris, är ni nöjda nu?

Här på flashback har det pratats i många år om vilken katastrof man hoppas på och vilken man helst vill genomgå. Allt för ofta har det romantiserats om kriser och samhällskollapser och nu är vi just i en sådan.

Njuter ni av att se människor bli arbetslösa?
Folks pensioner som går upp i rök?
Människor som blir av med sina nära och kära till följd av coronahostan?

Jag förstår mig inte riktigt på det här subforumet. Diskutera gärna hur ni känner idag.

Har varit förberedd länge. Men ingen kris är kul.
Är väl en semi-prepper.

Bra med resurser. Men pisstrist att vi hamna där vi är. Men man måste vara självkritisk. Vi är för mkt folk på jorden. Thats it. Nu kommer planeten med en lösning.

Trodde dock inte på masskrig. Det går inte.

Jag tror att de flesta preppers känner sig trygga nu eftersom de har förberett sig. Däremot tror jag det är få som är skadeglada, det är snarare så att de som pekat finger åt preppars tidigare är de som framstår som argast och beter sig värst just nu (tex de som hamstrar toapapper).

Man kan ju undra varför?

Än så länge så har väl inte någon haft behov av det som preppats. Man kan handla som vanligt och det finns vatten i kranen.

Mitt intryck är att de flesta här i trådarna inte vet vad prepping är för något. Det verkar finnas många fördomar och mycket okunskap kring detta. Men jag erkänner också att begreppet inrymmer mycket och jag vet inte om jag själv helt ska klassas dit men jag köper benämningen preppers för enkelhetens skull.

För min del är det en slags beredskap för oväntade jävligheter. Jag ser absolut 0 glädje med jävligheter, egna eller andras. Jag tror inte heller att man kan gardera sig mot allt och jag ser inga fördelar med en samhälle som kollapsar. Jag tror inte heller det kommer att göra det, men det är som sagt inte huvudfrågan. Jag hoppas inget hellre än att jag inte behöver gå vidare och konfronteras med ett liv i kaos. Jag önskar inget mer än att mina barn kommer att sucka lite och säga "typiskt pappa" när de går igenom dödsboet (förväxla nu inte en prepper med en hoarder). Jag önskar ingen arbetslöshet. Jag önskar ingen att se sitt livsverk gå upp i rök i en konkurs. Jag önskar ingen att tvingas från sitt hem. Jag önskar ingen psykisk ohälsa pga av allt detta. Det enda jag önskar är att gemene man och staten tänker mer på orden "försörjning" och "beredskap" i framtiden, men jag har inga stora illusioner.

Jag trodde att det här subforumet skulle vara som många andra här på FB, ett forum där man talar kring ett intresse och utbyter råd och erfarenheter. Tyvärr är det i stort sett bara ett enda långt ifrågasättande, kritiserande och misstänkliggörande av folk som har mat mm hemma för sig och sin familj en viss tid framöver. För mig är det fullständigt obegripligt varför dessa människor ska utstå så mycket spe. Vad är det som stör er?

För en gångs skull så är jag här fullständigt överens med dig.

Till och med MSB uppmanar folk till prepping, att kunna klara sig minst en vecka isolerade i hemmet. Ekonomer uppmanar folk att ha minst tre månadslöner i besparingar som buffert osv. Det är inget negativt att vara förberedd och inte bara leva för dagen. Däremot visade hur Norge motade tillbaka storstadsbor från sina lantställen att det kanske inte är det smartaste att bygga upp sitt förråd på annan plats än man är skriven på(åtminstonde inte om lantstället ligger i annan kommun än där du är skriven).

Jag är inte glad över det som sker. Men samtidigt har man ju känslan av att man haft och gjort rätt, och att alla som hånat preppers framstår som idioter just nu.

Jag har hemma så att jag klarar mig i 3 månader utan att ens gå till affären. Men än så länge är det inte nödvändigt att nyttja prep-varorna. Risken finns naturligtvis att det blir värre. Brist på vissa varor i butikerna, som utlöser en enorm bunkrings-räd (då på mer än bara toapapper). Viruset kan också sprida sig så mycket att man helt enkelt inte ska gå till ens mataffären. Ja, då känner jag mig trygg.

Att det pratas om att katastrofen kommer är nog mest bara för att öka medvetenheten för andra. Nu har corona upplyst alla mer än vad "vi preppers" någonsin hade lyckats göra. Nyttan torde vara solklar vid det här laget. Alla vet att det sällan är klokt att leva månad-för-månad där lönekontot gapar tomt veckan före löning. Med en buffert behöver man inte oroa sig så mycket. Precis på samma sätt är det med prepping. Vad gör du om bankerna kraschar och du inte kommer åt dina pengar under 1-2 veckors tid? (btw. Swish ligger just nu nere) Vad gör du om mataffärerna stänger på obestämd tid? Då är det inte så roligt att sitta hemma med ett halvt paket mjölk och två brödskivor i skafferiet. Det kommer inte att komma någon "glassbil" för livsmedel hem till dig innan dagens slut.

Syndromet beror väl snarare på att preppers inte har något förtroende för regeringar och statstjänstemän, staten överlag, och inte att de VILL ha det såhär som det är nu. Så tolkar åtminstone jag det.

Jag tror du missförstår mig lite. jag är inte sur eller grinig på er som har ett lager mat hemma, det har även jag. Min undran var ju varför så många romantiserar kriser och om det här nu är något man njuter av. Det finns väl en tråd som heter nåt i stil med "Vilken kris hoppas du mest på?" där diskussionsunderlaget verkar vara vilken katastrof man hoppas mest på. För mig är det helt befängt.

Jag har läst nu i en hel vecka väldigt mycket om prepping, även kollat 50tal olika klipp på tub.
Det rör om seriösa preppers ,
jag har läst om minst 50 olika preppers,
och sett över 20 olika personer/preppers även på tub.

INGEN av de är Skadeglad.
Läst och hört bara saker som typ
SKÖNT vara förberädd, men hoppas det aldrig sker något hemskt.

Preppers är bra människor och Ansvarsfulla.
De ska ha berömm enbart,

Behöver man vara prepper bara för att man längtat efter en kris?

Jag är ingen prepper, däremot har jag länge haft åsikten om att vi behöver en kris, gärna ett krig eller en omfattande naturkatastrof för att få ordning på det här landet.

Sverige har allt för länge stått utanför det många länder genomlevt, det är därför vi inte förstår nationalism och patriotism, vi har helt enkelt glömt vad vi ska kämpa och vara glada för, vi har bara blivit handmatade av storebror som några jävla småfåglar.

I en kris blir vi människor igen.
Men en tramsig pandemi var ju inte drömscenariot... Jag hade föredragit bomber, eller en asteroid i lagom storlek.