https://www.expressen.se/kronikorer/jennifer-wegerup/lakaren-manfredo-tvekade-inte-darfor-ar-han-dod/
Han ser ut som en snäll gammal farbror på bilderna i italienska medier. Manfredo Squeri, i sin vita rock och med stetoskopet runt halsen och en journal i händerna. Jobbet trogen, in i det sista.
Han var läkare, från Parma, 76 år och pensionerad. Han kunde stannat i hemmets relativa trygghet, med familjen. Men det var inget alternativ för honom lika lite som för alla andra som nu i corona-krisen gått tillbaka till arbetet.
Över 7.200 personer har frivilligt anmält sig för att arbeta som sjukhuspersonal. Läkare och sjuksköterskor, kvinnor och män, nyutexaminerade och pensionerade. Trots den högre risken att smittas som gäller för vårdpersonal har alla dessa personer känt plikten, ansvaret, önskan om att hjälpa, göra vad de kan.
I svåra tider sållas agnarna från vetet. Det har historien lärt oss och det ser vi nu. I Sverige säger vi att man får se vilket virke folk är gjorda av. De som genast böjer sig och knäcks i storm eller de som står orubbliga, starkare än någonsin.
I Italien talar man, förstås, om vilken pasta någon är gjord av. Regionen Emilia-Romagna, där Manfredo Squeri hörde hemma, är inget undantag, tvärtom. Det är lasagnens hemtrakter, liksom parmesanostens och parmaskinkans. Här lever man gott men folk minns också andra tider, svåra tider. Manfredo Squeri var född 1944, i andra världskrigets slutskede. Han upplevde Italiens resa från fattigdom till välfärd men glömde aldrig föräldrarnas och de äldres berättelser om helt andra tider. Krig, hunger, armod, uppoffringar, uthållighet, mod.
Ord som i dag allt för ofta viftas bort som högtravande men som i själva verket säger mycket om vem vi är. Vilka vill vi vara när vi behövs? Vem vill du vara? Den som gömmer sig och hoppas att stormen ska blåsa förbi just ditt hus eller den som går ut i den och gör sitt bästa?