Oförglömlig är den dag då Adolf stod utanför min dörr, klädd i mörk kappa, med sin svarta hatt neddragen över sitt ansikte. Det var en kall, oangenäm Novemberkväll. Reinzi spelades på operan. Hitler vinkade otåligt på mig och visslade på mig för att få mig att skynda på, så att vi kunde anlända tidigt för att säkra en bra plats.
Vi stod i teatern med brinnande entusiasm, andlösa, genom Reinzis uppgång i Tribun av det romerska folket, och dess senare fall. När det slutligen var över, var klockan över midnatt. Med händerna nedstuckna i rocken, tyst och tillbakadragen, spatserade han och jag genom gatorna, ut ur staden. Vanligtvis, efter en artistisk upplevelse som berört honom, brukade han direkt ta till orda och kritisera föreställningen, men efter Reinzi förblev han tystlåten en lång stund. Detta förvånade mig och jag frågade honom vad han tyckte. Han gav mig en konstig, nästan fientlig blick. ”Var tyst!” sade han bryskt.
Den kalla, fuktiga dimman låg tryckande över de smala gatorna. Våra ensliga steg ekade mot trottoaren. Adolf tog vägen som ledde mot Freienbergen. Utan att yppa ett ord, fortsatte han framåt. Han bar ett olycksbådande uttryck, blekare än någonsin. Hans uppvända krage på kappan förstärkte detta intryck.
Jag ville fråga honom ”Varthän ska du?” Men hans bleka ansikte uppenbarade sig så förbjudande att jag inte lyckades förekomma mig och jag förblev tyst.
Framdriven av, vad det tycktes, en osynlig kraft, klättrade Adolf upp till toppen av Freinberget. Nu först insåg jag att vi inte längre befann oss i ensamhet och mörker, ty stjärnorna lyste briljerande över oss. Så småningom släppte hans stumhet och talet flödade fritt. Aldrig har jag hört Adolf tala som han gjorde denna stund, och vi stod där ensamma under stjärnorna, som om vi var de enda varelserna på jorden.
Jag förmår mig ej upprepa vad han sade. Jag slogs av något underligt, vilket jag aldrig lagt märke till förut, inte ens då han talat till mig vid tillfällen av den största begeistring. Det var som om ett annat varande talade genom honom, och berörde honom likt det berörde mig. Det var inte alls det slags tal som talaren drogs med in i. Tvärtom, kändes det som om han själv lyssnade med förvåning och känsla för vad som brast fram genom honom med elementär styrka. Jag kommer inte försöka tyda detta fenomen, men det var ett tillstånd av total extas och hänryckning, i vilket han överlät sig åt Reinzi, utan att nämna hans namn, med visuell styrka till ett plan av hans egna ambitioner. Men det var mer än endast billig efterliknelse. I själva verket var operans inverkan snarare en ren yttre impuls som tvingade honom att tala. Likt flodvatten som översvämmar sina diken, svämmade hans ord över och brast ut från honom. Han frammanade grandiosa, inspirerande bilder av sin egen framtid och den av hans folk.
Fram tills denna stund hade jag varit övertygad om att min vän ville bli en konstnär, eller möjligen arkitekt. Så var inte längre fallet. Nu aspirerade han något högre, något jag inte fullt ut kunde begripa. Det förvånade mig, då jag trott att konstnärsyrket för honom var det högsta, mest eftersträvansvärda av mål. Nu talade han om ett mandat vilket han en dag skulle mottaga av folket, för att leda dem ut ur träldom, upp till frihetens höjder.
Det var en okänd ungdom som talade till mig under denna märkliga timme. Han talade om en speciell uppgift vilken en dag skulle anförtros honom, och jag, hans enda åhörare, kunde knappt förstå vad han menade. Många år skulle flyta förbi innan jag kom att förstå betydelsen av denna hänförande timme för min vän.
Hans ord följdes av tystnad.
Vi stegade ner in i staden. Klockan slog tre. Vi skiljdes åt framför mitt hem. Adolf skakade hand med mig, och jag förundrades av att se honom taga riktning i motsatt håll av sitt hem, och vända åter mot bergen.
”Vart ska du nu?” frågade jag honom. Han svarade kort: ”Jag vill vara ensam”.
De följande veckorna och månaderna nämnde han han aldrig denna timme på Freinbergen. Först torde det mig märkligt då jag inte kunde finna någon förklaring för hans märkliga beteende. För jag kunde inte tro att han glömt det helt och hållet. Säkerligen glömde han det aldrig, vilket jag kom att upptäcka trettiotre år senare. Men han höll tyst om det för att han ville hålla den timmen helt och hållet till sig själv. Detta hade jag full förståelse för, och respekterade hans tystnad. Det var trots allt hans timme, och inte min. Jag hade endast spelat den ödmjuka rollen av en sympatisk vän.
1939, kort efter att kriget brutit ut, när jag, för första gången, besökte Bayreuth som gäst av rikskansliet, tänkte jag, att jag skulle behaga min värd genom att påminna honom om den nattliga timmen i Freinbergen, så jag talade om för Adolf Hitler vad jag mindes av den, då jag antog att den enorma mängden intryck och händelser vilka hade fyllt dessa senaste årtionden hade pressat tillbaka denna erfarenhet av vår sjuttonåriga ungdom. Men efter några få ord kände jag att han livligt återkallade den timmen och hade bevarat detaljerna i sitt minne. Han var märkbart behagad av att min redogörelse bekräftade hans egna minnen. Jag var även närvarande då Adolf Hitler återberättade efterspelet av Reinzi i Linz till fru Wagner, vars hem vi båda var gäster i. Således bekräftades mitt minne dubbelt. Orden i vilka Hitler avslutade sin berättelse med till fru Wagner förblir även de oförglömliga för mig. Han sade högtidligt;
”I det ögonblicket började det”.
Vi stod i teatern med brinnande entusiasm, andlösa, genom Reinzis uppgång i Tribun av det romerska folket, och dess senare fall. När det slutligen var över, var klockan över midnatt. Med händerna nedstuckna i rocken, tyst och tillbakadragen, spatserade han och jag genom gatorna, ut ur staden. Vanligtvis, efter en artistisk upplevelse som berört honom, brukade han direkt ta till orda och kritisera föreställningen, men efter Reinzi förblev han tystlåten en lång stund. Detta förvånade mig och jag frågade honom vad han tyckte. Han gav mig en konstig, nästan fientlig blick. ”Var tyst!” sade han bryskt.
Den kalla, fuktiga dimman låg tryckande över de smala gatorna. Våra ensliga steg ekade mot trottoaren. Adolf tog vägen som ledde mot Freienbergen. Utan att yppa ett ord, fortsatte han framåt. Han bar ett olycksbådande uttryck, blekare än någonsin. Hans uppvända krage på kappan förstärkte detta intryck.
Jag ville fråga honom ”Varthän ska du?” Men hans bleka ansikte uppenbarade sig så förbjudande att jag inte lyckades förekomma mig och jag förblev tyst.
Framdriven av, vad det tycktes, en osynlig kraft, klättrade Adolf upp till toppen av Freinberget. Nu först insåg jag att vi inte längre befann oss i ensamhet och mörker, ty stjärnorna lyste briljerande över oss. Så småningom släppte hans stumhet och talet flödade fritt. Aldrig har jag hört Adolf tala som han gjorde denna stund, och vi stod där ensamma under stjärnorna, som om vi var de enda varelserna på jorden.
Jag förmår mig ej upprepa vad han sade. Jag slogs av något underligt, vilket jag aldrig lagt märke till förut, inte ens då han talat till mig vid tillfällen av den största begeistring. Det var som om ett annat varande talade genom honom, och berörde honom likt det berörde mig. Det var inte alls det slags tal som talaren drogs med in i. Tvärtom, kändes det som om han själv lyssnade med förvåning och känsla för vad som brast fram genom honom med elementär styrka. Jag kommer inte försöka tyda detta fenomen, men det var ett tillstånd av total extas och hänryckning, i vilket han överlät sig åt Reinzi, utan att nämna hans namn, med visuell styrka till ett plan av hans egna ambitioner. Men det var mer än endast billig efterliknelse. I själva verket var operans inverkan snarare en ren yttre impuls som tvingade honom att tala. Likt flodvatten som översvämmar sina diken, svämmade hans ord över och brast ut från honom. Han frammanade grandiosa, inspirerande bilder av sin egen framtid och den av hans folk.
Fram tills denna stund hade jag varit övertygad om att min vän ville bli en konstnär, eller möjligen arkitekt. Så var inte längre fallet. Nu aspirerade han något högre, något jag inte fullt ut kunde begripa. Det förvånade mig, då jag trott att konstnärsyrket för honom var det högsta, mest eftersträvansvärda av mål. Nu talade han om ett mandat vilket han en dag skulle mottaga av folket, för att leda dem ut ur träldom, upp till frihetens höjder.
Det var en okänd ungdom som talade till mig under denna märkliga timme. Han talade om en speciell uppgift vilken en dag skulle anförtros honom, och jag, hans enda åhörare, kunde knappt förstå vad han menade. Många år skulle flyta förbi innan jag kom att förstå betydelsen av denna hänförande timme för min vän.
Hans ord följdes av tystnad.
Vi stegade ner in i staden. Klockan slog tre. Vi skiljdes åt framför mitt hem. Adolf skakade hand med mig, och jag förundrades av att se honom taga riktning i motsatt håll av sitt hem, och vända åter mot bergen.
”Vart ska du nu?” frågade jag honom. Han svarade kort: ”Jag vill vara ensam”.
De följande veckorna och månaderna nämnde han han aldrig denna timme på Freinbergen. Först torde det mig märkligt då jag inte kunde finna någon förklaring för hans märkliga beteende. För jag kunde inte tro att han glömt det helt och hållet. Säkerligen glömde han det aldrig, vilket jag kom att upptäcka trettiotre år senare. Men han höll tyst om det för att han ville hålla den timmen helt och hållet till sig själv. Detta hade jag full förståelse för, och respekterade hans tystnad. Det var trots allt hans timme, och inte min. Jag hade endast spelat den ödmjuka rollen av en sympatisk vän.
1939, kort efter att kriget brutit ut, när jag, för första gången, besökte Bayreuth som gäst av rikskansliet, tänkte jag, att jag skulle behaga min värd genom att påminna honom om den nattliga timmen i Freinbergen, så jag talade om för Adolf Hitler vad jag mindes av den, då jag antog att den enorma mängden intryck och händelser vilka hade fyllt dessa senaste årtionden hade pressat tillbaka denna erfarenhet av vår sjuttonåriga ungdom. Men efter några få ord kände jag att han livligt återkallade den timmen och hade bevarat detaljerna i sitt minne. Han var märkbart behagad av att min redogörelse bekräftade hans egna minnen. Jag var även närvarande då Adolf Hitler återberättade efterspelet av Reinzi i Linz till fru Wagner, vars hem vi båda var gäster i. Således bekräftades mitt minne dubbelt. Orden i vilka Hitler avslutade sin berättelse med till fru Wagner förblir även de oförglömliga för mig. Han sade högtidligt;
”I det ögonblicket började det”.
__________________
Senast redigerad av Liebenstraum 2020-01-25 kl. 22:41.
Senast redigerad av Liebenstraum 2020-01-25 kl. 22:41.
Fair enough, vi ser upp till olika personer.