Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Jag provade här istället, får se om det funkar!



http://www.laddy.se/visa-bild/814/

När jag ser den här bilden tänker jag att det lika gärna kunnat balla ur för att hon blev oskyldigt anklagad och helt enkelt inte orkade den pressen.

Jag HATER denne egoistiske personen !!!!!

Hon skriver:
"Sista turen i 2019, takk 2019 for at JAG fått mitt liv tilbake"......

Men stakkars lille E forlorade sin familie i 2019 och livet i 2020

Ps. Ju mer jag tänker på det desto mer både förvirrad och nedslagen blir jag över att vi i samma land kan ha så diametralt olika syn på vad som är ett good enough föräldraskap.

Av vissa anses det som kränkande av barns utvecklingsmöjligheter att inte erbjuda varierade könsattribut, snudd på vanvård att inte bära i sjal, samsova eller att ge ersättning istället för att amma och på så vis beröva sin bebis den livsavgörande anknytningen.

Föräldrar, i synnerhet mammor, slår knut på sig själva för att ge sina barn de bästa av dagens förutsättningar; giftfritt, ekologiskt, sockerfritt, fördomsfritt, lågaffektivt osv etc i evighet tills vi blir precis utmattade.

Vi får å ena sidan höra att vi måste sänka kraven på oss själva som mammor, och att vi duger precis som vi är; ”jag är den bästa mamman för just mitt barn” osv.

Å andra sidan konstaterar vi ofta att ”it takes a village to raise a child”, vilket jag tolkar som att vi erkänner att det många gånger är ett snudd på övermäktigt åtagande för den enskilda familjen att reda ut på ett idag önskvärt vis. Både rent praktiskt men även psykologiskt.

För den ”vanliga”, normalfungerande familjen alltså. Hur i hela friden kan det då inte per automatik antas vara omöjligt för en psykiskt sjuk, missbrukande mamma, i en instabil relation med en dito man som är både våldsam och kriminell att kunna tillgodose sina barns behov på ett rimligt sätt utan proffessionellt stöd?

Jag tror att det är få genomsnittsmammor som med lätthet skulle reda ut att ha en bebis på några månader, en tonårspojke med nån slags emotionell problematik som flyttat ut och in i ens liv genom sin barndom, och ovanpå detta plötsligt ta emot sitt biologiska barn på 2,5 år som känslomässigt har sin primära anknytning hos annan familj...💔

När en förälder frivilligt väljer att försätta sig (och sina barn) i en sådan extrem situation utan att varken begära eller emotta externt stöd borde systemet slå ifrån. Computer says no, liksom.

Sorry för långa rants, behövde få ur mig några tankar, hoppas de ej upplevs vara alltför off topic?

Må bästmöjligt alla därute❤️

Man känner ju knappt igen flickan, åh vilken skillnad 😭

Ja, så känner jag med. Det är som att glädjen i hennes ögon är borta. Hon ser glåmig ut och blicken känns tom 😔

Hur fick du tag på denna bild?
Är nyfiken på vad hon skriver som status till bilden..säkert något långt och manipulativt som vanligt!

Det går att se statusen. Det står bland annat Tack 2019 för att jag fick mitt liv tillbaka. Och så är någon Johanna taggad.

Det saknas del av caption till bilden. Hon har svarat Johanna, därför har hon taggat henne - det utgör inte del av bildtexten.

Rebeckas IG är privat, därför kan man bara se denna om man följer henne på IG.

Jo jag såg det, men det är inte hela texten...som sagt..något långt och manipulativt!

Jag har, som några andra här, "erfarenhet" från denna kvinna!

Och varför vill man ha en så stor flicka som kan både gå och springa nerbäddad i en vagn?

Citerade fel inlägg visst och vet inte hur man ändrar 🙈



Jag fick bilden skickad till mig som en printscreen av en som följde henne på Instagram men i samband med denna händelsen nu slutat att följa henne.
Så jag har tyvärr inte mer info om texten i statusen.