Aktbilaga 151 s 114 vittnes förhör med en anställd hos polisen.
Ta*nha, Lo*uise
Lo*uise berättar att hon den 27 september jobbade på hittegodsavdelningen i polishuset. Strax
före klockan 14.00 den dagen kommer Stefan Davidsson dit för att hämta ut några av sina
beslagtagna skor. Lo*uise frågar Stefan om han har fått en kallelse varpå Stefan visar upp ett
mail från åklagarkammaren på sin mobiltelefon där det stod att skorna var hävda. Då Lo*uise
inte kom in i ärendet bad hon sin kollega Al*exandra Jo*hansson om hjälp. Al*exandra ser i
ärendet att skorna är hävda men att de inte är klara för att lämnas ut så Stefan måste vänta tills
han får en kallelse. Lo*uise meddelar Stefan detta och säger samtidigt att det är mycket skor
som är i beslag. Stefan svarar då att de tog alla skor även barnens. Sedan säger han viskande
att "de enda skor de inte tog är de som jag har på mig och de kan jag använda året runt, men
säg inte det till någon för det är de enda paret jag har". Lo*uise beskriver skorna som en lite
högre gympasko men inte lika hög som en känga, de är svaita och har snörning och lite
grövre sula.
Lo*uise berättar också att Stefan sagt till henne att det är så mycket med här ärendet och hon
hade då frågat hur han mådde. Stefan svarade då att "det är väl bra, nu är jag snart fri från det
här, det är inte långt kvar". Han sa också att "fri blir man väl aldrig men jag kan ju bara
skratta åt det". Lo*uise upplevde Stefan som obehaglig, att han skrattar på fel ställen och
flackar med blicken. Hon säger att Stefan log under hela samtalet och tittade på henne under
lugg när han pratade. Lo*uise säger att hon har träffat Stefan på hittegods tidigare och då var
Hanna med. Stefan betedde sig då väldigt annorlunda mot den här gången. När Hanna var
med sa varken han eller hon någonting och han log inte heller, hon beskriver det som att det
var en tväromvändning när han var här själv.
Ta*nha, Lo*uise
Lo*uise berättar att hon den 27 september jobbade på hittegodsavdelningen i polishuset. Strax
före klockan 14.00 den dagen kommer Stefan Davidsson dit för att hämta ut några av sina
beslagtagna skor. Lo*uise frågar Stefan om han har fått en kallelse varpå Stefan visar upp ett
mail från åklagarkammaren på sin mobiltelefon där det stod att skorna var hävda. Då Lo*uise
inte kom in i ärendet bad hon sin kollega Al*exandra Jo*hansson om hjälp. Al*exandra ser i
ärendet att skorna är hävda men att de inte är klara för att lämnas ut så Stefan måste vänta tills
han får en kallelse. Lo*uise meddelar Stefan detta och säger samtidigt att det är mycket skor
som är i beslag. Stefan svarar då att de tog alla skor även barnens. Sedan säger han viskande
att "de enda skor de inte tog är de som jag har på mig och de kan jag använda året runt, men
säg inte det till någon för det är de enda paret jag har". Lo*uise beskriver skorna som en lite
högre gympasko men inte lika hög som en känga, de är svaita och har snörning och lite
grövre sula.
Lo*uise berättar också att Stefan sagt till henne att det är så mycket med här ärendet och hon
hade då frågat hur han mådde. Stefan svarade då att "det är väl bra, nu är jag snart fri från det
här, det är inte långt kvar". Han sa också att "fri blir man väl aldrig men jag kan ju bara
skratta åt det". Lo*uise upplevde Stefan som obehaglig, att han skrattar på fel ställen och
flackar med blicken. Hon säger att Stefan log under hela samtalet och tittade på henne under
lugg när han pratade. Lo*uise säger att hon har träffat Stefan på hittegods tidigare och då var
Hanna med. Stefan betedde sig då väldigt annorlunda mot den här gången. När Hanna var
med sa varken han eller hon någonting och han log inte heller, hon beskriver det som att det
var en tväromvändning när han var här själv.
