Citat:
Ursprungligen postat av
OroligLantis
Jag är övertygad om att det är stor skillnad på att ta emot ett barn som är fem eller tio år jämfört med en nyfödd bäbis. Ett lite äldre barn har ju minnen av sina föräldrar och ev annan familj, men ett spädbarn vet inget annat än att det har människor runt sig, som de bor med, äter med, leker med osv.
Mina barn är otroligt intelligenta och tidiga i sin utveckling, men jag tror inte att jag (om vi ponerar att jag satt i samma sits som fosterfamiljen) skulle kunna förklara att de inte var mina barn, på ett sätt som en ett-tvååring skulle förstå. Även om de skulle förstå orden så skulle de inte förstå innebörden fullt ut.
Det är väl inget som säger att familjen inte försökt förklara, eller att de inte förstått att planen var/möjligheten fanns att Lilla Hjärtat skulle återförenas med sin biologiska familj? Att det krossar familjens hjärta är (enligt mig) ett sundhetstecken - familjen har älskat henne som om hon vore deras eget barn.
Och trots att E backade i utvecklingen - gick ned i vikt, fick börja använda blöja igen, skrek och protesterade högljutt när hon skulle åka till biofamiljen, så fullföljde fosterföräldrarna sin uppgift och tvingade dit henne, gång på gång på gång, enligt planen för långsam övergång.
Och vad skulle de säga när de berättade för E om varför hon var placerad/varför hon inte bodde med sina biologiska föräldrar? ”Tyvärr så var din far såpass galen att han, och hans egenköpta lustgas, kastades ut från BB, så han har aldrig träffat dig. Och din mor lämnade dig på BB när du var nio dagar gammal. Du hade abstinens, och kanske orkade hon inte lyssna på din gråt.”?
Jag kan inte komma på någon ålder som är passande för ett barn att höra det, och definitivt inget man säger till en 1-2-åring.
De flesta småbarn utgår ifrån att de bor med sina föräldrar. Den som väcker en på morgonen, ger en mat, kärlek och trygghet, busar, leker o läser godnattsaga på kvällen är högst troligt ”mamma och pappa”.
En tvååring förstår väl inte biologi, utan vet bara vem som finns där och tröstar en.
Och om de andra barnen som bor i huset kallar de vuxna för mamma och pappa, så är det inte jättekonstigt om även E gjorde det.
Faktiskt så hoppas jag att E5meralda kallade M3linda för mamma. För M är den enda som är värdig att kalla sig Es mamma. ❤️
Nej absolut. Det håller jag absolut med om.
Men att prata i termer såsom att "Hon var mitt barn" etc. Då är inställningen lite fel. Först när man fått en vårdnadsöverflytt eller adopterat ett barn kan man kalla barnet för ditt. Fram tills dess är det Rs barn.
Självklart ska man involvera placerade barn i sin familj. Men tills man är helt säker på att barnet kommer växa upp hos en måsta man uppfostra barnet med vetskapen om att denne har sina föräldrar någon annanstans och att d3t kan bli aktuellt att flytta tillbaka dit. Man kan ju ta ett tydligare exempel. T ex ett barn som växer upp med sin mormor och morfar och är placerad där via socialtjänsten. Inte uppfostrar man barnet som att det är ens barn. Man uppfostrar det som sitt barnbarn. Barnet kallar en förmodligen mormor och morfar och inte mamma och pappa. Precis som i Es fall så borde hon kallat M och L för just deras namn. När hon sagt mamma eller så så pratar man om det. R är din mamma. E visste ju vem R var. De hade ju umgänge med varandra. Sedan funderar knappast en 2åring på "Varför bor jag med M och inte med mamma? Man ska ju bo med sin mamma." Hur man växer upp blir ens verklighet. Att växa upp med någon som inte är ens mamma blir naturligt om man tillåter det att bli det och i takt med att barnet växer och mognar så kan man mer och mer prata om det och varför det är så.
På något vis måste ju M förklarat varför E hade umgänge med R. Men samtidigt undrar man ju hur när M förklarar att det blev så svårt att förklara detta för E när det var dags att flytta dit. Att man DÅ ska börja prata om vem som är mamma och inte visar ju att man haft fel inställning från början.
Inget illa menat mot familjehemmet absolut inte. Jätte stor och bra insats av dem, MEN man måste nog kunna hålla en större distans till barnet tills man faktiskt är helt säker på att denne kommer bo med en föralltid. M beskriver ju själv att soc kunde ana men inte lova. Då kan man inte själv ta ut något i förskott.
Men det är svårt. Jag kan inte själv tänka mig hur jag hade klarat att göra det de gjort. Jag skulle aldrig själv bli familjehem av den anledningen. Jag skulle bli för nära barnen.
Men ja. Det är svårt när det handlar om barn som blivit placerade vid födseln och som jag skrivit tidigare så anser jag att ju yngre barnet är vid placeringen desto kortare tid bör de varit placerade innan det borde bli en permanent placering eller åtminstone tills barnet är så pass stort att de kan föra sin egen talan.
