Dödligt virus från Kina orsakar panik (SARS-CoV-2, COVID-19)

Reglerna i 8 kap. RF om delegering av normgivningskompetens är av stor betydelse för handlingsmöjligheterna i en krissituation. I 8 kap. 3 § RF sägs att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag. Av 8 kap. 7 § RF följer dock att regeringen – efter bemyndigande i lag – genom förordning kan meddela föreskrifter om annat än skatt, om föreskrifterna avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, utlännings vistelse i riket, in- eller utförsel av tillgångar, kommunikationer och ransonering. Med stöd av denna bestämmelse har ett antal fullmaktslagar för fredstida (eller civila) kriser beslutats. Ett exempel är 32 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) som ger regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, rätt att meddela särskilda föreskrifter om hälso- och sjukvården i fredstid om det ur ett nationellt perspektiv finns behov av katastrofmedicinska insatser. Denna lagstiftning har gjort det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att vid en fredstida kris prioritera resurser mellan olika landsting. Ett annat exempel är ransoneringslagen (1978:268) som ger regeringen stora befogenheter vid krig och krigsfara och andra utomordentliga händelser som medfört brist eller risk för brist på förnödenheter. Enligt 8 kap. 13 § RF får regeringen härutöver genom förordning även besluta föreskrifter om verkställighet av lag och föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen (den s.k. restkompetensen). Med stöd av restkompetensen har i huvudsak beslutats administrativa föreskrifter som instruktioner för statliga myndigheter. Även regeringens möjlighet att styra de statliga myndigheterna är av betydelse för handlingsmöjligheterna i en krissituation. De statliga myndigheterna, med undantag för riksdagens myndigheter, lyder enligt 11 kap. 6 § RF under regeringen. Bestämmelsen innebär att dessa myndigheter i princip har att följa de föreskrifter av allmän natur och direktiv för särskilda fall som regeringen meddelar. Både i direktiven och i uttalanden kan anges den policy som regeringen vill främja.