Citat:
Ursprungligen postat av
Mirandamirage
Angående det sista om att nära vänskap ibland kräver aktiv handling. Jag har läst många olika förhör med väninnor till Lena och för det första berättar hon olika saker till olika väninnor. Vissa känner inte till destuktiviteten utan uppfattar Lena som en stark, självständig och fri kvinna som inte ens vill ha ett seriöst familjeliv med en man.
Om vi nu talar om de sista fyra åren i Lws liv. Andra ber henne flytta in och bryta med S, men L vill inte bryta. Ännu någon konstarerar att eftersom de redan gett Lena råd i ärendet med S, medan hon väljer att stanna kvar och fortsätta den destruktiva relationen, ber de henne att vidare slippa bli informerade. Någon tipsar om att hon ska gå till polisen när hon känner sig utsatt för ett brott etc.
Centrum för våld i nära relationer avbryter kontakten och behandlingen av L eftersom hon inte vill avsluta relationen med S osv. Så vad förväntar du dig att hennes väninnor borde ha gjort? Vad hade du själv gjort?
Det jag fetat, där nere i ditt inlägg:
Tack för frågan! Trevligt att nån önskar höra mina tankar.
Om jag hade haft insyn i bara en [bråk-]del av hur LW valde att leva sitt liv/ ofrivilligt hamnat i denna förfärliga röra (välj själv fot att stå på), så hade jag haft öppna och väl strukturerade samtal med henne, dock inte nödvändigtvis bara baserade på kristen grund och grundsyn. Jag hade förklarat min oro för henne och jag hade även frontat henne med min, fullt berättigade, oro för hennes barn.
Jag hade tagit kontakt med UW och jag hade också berättat om detta i förväg till henne. Med UW hade jag förklarat att jag kommer att göra en orosanmälan till Soc och frågat om hans synpunkter. Inte för att han hade fått mig att ändra inriktning, utan för att kanske få ännu mer underlag när jag orosanmäler.
Även LW skulle givetvis i förväg blivit informerad om mina planer och i det hade ingått att göra det helt klart för henne VARFÖR EN VÄL UNDERBYGGD OROSANMÄLAN NU VAR OUNDVIKLIGT.
Förklarat för LW att alla mina åtgärder och planer utgick från kärlek och omsorg om henne och hennes barn och att allt var utgående från medmänsklighet. Och lite civilkurage därtill.
Jag vet att det sägs att vägen till Helvetet är kantad med en mängd goda föresatser.
Fast jag hade inte låtit bli att försöka på mitt sätt. Jag hade dessutom tidigt sökt upp LW:s vänner och väninnor och försökt bilda allians med dem. Men hade det inte lyckats att göra gemensam sak, så hade jag på egen hand orosanmält.
Det hade varit ett första, kraftfullt steg i att försöka få loss LW ur SD:s klor (och henne själv ur sitt oerhörda självskadebeteende, gissningsvis baserad på en usel självkänsla -low self esteem).
LW hade givetvis också behövt potent farmakabehandling kopplad till villkorslös samtalsterapi.
Det där är lite av vad jag hade gjort. Ellet åtminstone försökt göra.
Och du själv? Vill du delge tråden vilka mått och steg du hade vidtagit?
På förhand: Tack!
