Aldrig känt mig så ensam någonsin

Jag känner mig så otroligt jävla ensam. Under hela mitt liv har jag haft det svårt med människor och nära vänner även fast jag hade kompisar i grundskolan och levde ett ganska normalt liv. Efter det så har det bara blivit ännu värre och då var det ändå 17-18 år sedan jag gick ut grundskolan.

Jag har aldrig haft en flickvän och på flera år har jag inte ens haft någon annan människa hemma hos mig och det gör att jag ens tappar motivation till att hålla hemmet städar och allt sådant. När jag flyttade in i min lägenhet så bjöd jag inte bröder, föräldrar och andra släktingar men inte en enda hälsade på även fast jag hade köpt fika och allt, vi bor inte särskilt långt ifrån varandra. Och varje gång jag hör från dom pratar dom om att dom borde komma förbi någon gång. Min bästa (enda) tjejkompis som jag känt i över tio år nu har aldrig tid att ses efter att hon skaffade barn. Man vill ju inte tjata hela tiden och till slut känner man sig ju efterhängsen.

Jag har aldrig haft någon partner heller eller en riktig vän på många år även fast jag såklart träffar folk via jobbet och så. Alla fritidsaktiviteter och resor gör jag ensam då jag inte har någon att göra det med. Jag gillar att göra saker, hatar att sitta hemma så jag är inte alls bara hemma och sitter vid datorn hela veckorna.

Efter att jag tänkt på detta så har jag insett att ingen någonsin brytt sig om mig egentligen. Har alltid varit den minst omtyckta i släkten. Ibland undrar jag om det ens är någon mening med att fortsätta leva om ingen tycker om mig?

Många människor brottas med den här typen av tankar. Kanske dom du tror känner sig älskade är lika ensamma som du. Jag tror du måste jobba med dig själv. Ut och träna på att umgås. Ta inte folks reaktioner så personligt. Du duger att leva i vilket fall som helst. Du är vad du är. Och det är OK.

vad har du för intressen? gå med i någon förening eller klubb med likasinnade. då får du folk att prata med. Vill du ha vänner så får du göra något åt situationen själv. Du tror väl inte någon kommer knacka på dörren och fråga om ni ska bli vänner?

Gör du något som helt själv för att få någon att prata med?
Inget blir bättre av att du sitter och tycker synd om dig själv. Kanske låter hårt, men livet är hårt. Vill man att något ska hända så får man kavla upp ärmarna och ta tag i saker.

Ensamhet är ett tomrum enbart du kan fylla och ingen annan. Tro mig, jag pratar av erfarenhet. Jag har varit skitpopulär och haft massvis med vänner men förlorade i princip alla. Många var bra men fler ruttna. Jag gick in i mig själv och fann projekt mål och drömmar som jag strävar efter varje dag och sen jag började med det har jag aldrig känt av någon ensamhet. Det är bättre att vara ensam än att ha folk omkring sig som får dig känna dig ensam. Hitta din dröm och börja jobba. Det handlar om att ha en anledning till att vakna.

Jag vill inte bara ha folk att prata med. Jag pratar med folk hela dagarna på jobbet. Nej det är klart att jag inte tror någon ska komma och knacka på dörren. Men dom jag har haft verkar inte vilja ses längre och att skaffa nya vänner som vuxen är inte enkelt, speciellt om man är introvert.

Jag har t.ex försökt att gå ut ensam på lördagarna men folk är verkligen för mycket i sina grupper. Det är svårt.

Hört att det här med ensamhet är en större epidemi. Misstänker att problemet ligger i vår strävan att vara självständiga. Tänker mig att folk som behöver andra för att klara av vardagen har mindre chans att förbli ensams. Sen beror det förstås på hur det löses. Bästa är väl om vi alla är beroende av varandra så att vi håller ihop både för vår egen del och för varandras.

Drog ner en app för att hitta nya vänner, men blev aldrig att jag använde den. För få användare.

Hmm... kontaktperson kanske vore något. Känns väl inte jättekul med ansvaret, men det kan väl vara ett sätt att hitta en ny vän?

Gör nått bara om du inte vet vad du ska göra. Så gör du det tills dess att fädu vet vad du ska göra.. Utmana dig själv.
Jag haft åkt till Vietnam å importerat in något ungt å tightz👌👌👌

Fokusera på " problemet ". Vad är det som gör dig introvert. Och börja därifrån och jobba på det. Jag lyckades lösa mina sociala problem, jag var inte introvert men det var annat. Om du finputsar dina sociala färdigheter så lovar jag att du kommer att få både flickvänner och vanliga vänner. Lycka till!👍

Du kanske kan gå in på någon dejtingsida?

Asså sanningen är att ingen bryr sig ett skit om någon annan än sig själv.

Dom som bryr sig om andra är svaga människor som är hjärntvättade till det.

Så vad göra?
1. Självmord. De flesta vågar inte och många tänker här, AH vafan jag ger det en chans till.

2. Gör något åt situationen. Ingen jävel kommer ge dig gratis glass från himmeln om du bara sitter ute på din lilla favorit pall o väntar. För att få glass så måste du jobba ihop pengar och gå till affären och köpa den.

Att hitta grupper där man kan umgås med folk en längre tid är generellt sätt ett bra sätt att hitta vänner. Just den förlängda kontakten är vad som verkar vara nyckeln till vänskap.

Jag rekommenderar dig dock också att inte vara rädd för ensamheten. Har själv haft perioder av ensamhet, och precis som du kunde det ha gått flera år utan att någon besökte ens lägenhet. Man känner ensamhet, men det är just bara en känsla. Genom att bli bekväm med sina känslor så tenderar man att på sätt och vis bli vän med sig själv, och inte uppleva ensamheten på samma outhärdliga sätt. Och när du då inte ger intrycket av att andra ska lindra ensamheten åt dig, så framstår du som mindre 'needy' och bakvänt har lättare att bli omtyckt och skaffa vänner. Att ta lite LSD kan hjälpa till med att ge en spark i baken ned i det okända.

Inget fel med att bry sig om andra, men du har helt rätt i att för 99% så tänker folk i "jag"-form där andra människor bara är som livlösa statister i deras liv. De du tänker som "hjärntvättade" är snälla för att de då tror att de kommer bli omtyckta. Men det är inte empati utan en egoistisk snällhet. Att tänka utanför sig själv och kunna se att alla människor egentligen är som en själv, gör att ensamhet elimineras och empati utvecklas.

Helt rätt!!

För att kunna älska andra så måste du först älska dig själv = för att kunna bry dig om andra så måste du först va egoistisk.

Lite sjuk kalkyl men så där e e fan.
Annars tvingas man till något och då blir det aldrig bra...