När mådde ni som bäst ?

När jag fick mitt första jobb, tjänade rejält med pengar och var endast 20 bast, hade inga utgifter förutom en väldigt låg hyra. Hade ett stort kompisgäng och vi gick ut och festa varje helg. Sålde droger på fritiden och livet var fan perfekt. Nu är jag fattig och har varit det några år, har dessutom lyckas dra på mig ett alkoholberoende.

Jag skulle nog säga sommarloven under gymnasietiden. Vi var ett ganska tight grabbgäng som levde rövare. Man hade inga skyldigheter alls att tänka på. Tog allt med en klackspark.

Vad som hände efteråt eller? Hamnade i ett tablettmissbruk som pågick i ca. fem år. Var under fyra utav de åren "fungerande" med jobb och dylikt. Vände mig till privatpsykiatrin när jag gick in i väggen och fick en massa lugnande och liknande utskrivet mot att jag betalade 1000 per gång, vilket under den tiden inte var några problem då jag tjänade bra med pengar. Tyckte det var guld då men det satte mig i ett missbruk som var extremt svårt att komma ur. Under den tiden så försummade jag min hälsa helt för pengar och istället för att sjukskriva mig som jag borde så tröck jag i mig mer piller och det eskalerade under flera år.

Idag är jag dock utan ett missbruk, jag tar partydroger då och då och mår oftast ganska bra men åren med missbruk har förändrat mig lite grann. Har depressiva perioder nu för tiden trots att jag har ett fungerande, bra liv där jag nyligen gått och skaffat en relation igen och faktiskt är jätteförälskad. Trots det så saknar jag kickarna, känner mig tom, som att något saknas. Detta är inget som märks eller syns på utsidan alls. Ni som har/haft ett missbruk vet vad jag pratar om.

Är det/var det något annat du undrade över så är det bara att fråga.

När jag var 15 år gick i skolan och var den populäraste killen i hela skolan hade sjukt mycket vänner och brudar som hängde med mig varje dag

Sen kom drogerna och dödade hela min själ

Ok, tack för att du delade med dig.
Jag har också lite missbruk, men betydligt mildre varaint.
Men betydligt mer utdraget. Slutat och börjat i tid och otid.
Mår halvdåligt privat. INgenstans att kunna bara tömma ut.

6-12år kanske.
Sjukt kul man hade.. Genuint glad.

Jo det är något jag brukar tänka på ibland. Sommarloven som barn var verkligen ett slags paradis. En eon av fritid som visserligen stördes ibland av sysslor man var tvungen att göra i hemmet, men på det stora hela kunde man bara driva runt, leka, bada och spela så mycket man ville och orkade.

Fast var jag verkligen lyckligare då? Tveksamt. Varje ålder har sina för- och nackdelar. Tonåren var också präglade av frihet och en massa kul men samtidigt var man en idiot och förstod så lite om livet. 20-25-årsåldern roliga med mycket alkohol, röka och utlandsresor. Fast samtidigt en tomhet och osäkerhet. Nu mellan 30-40 är egentligen ganska nice med bra jobb, fru, barn, etc. Det negativa är bara att man har så lite tid för egna intressen och projekt.

Tror som sagt att varje ålder har sina sköna sidor. Ser fram emot vad 40+ har att erbjuda.

Skulle säga att jag mått övervägande väldigt bra sedan ~2013, självklart med lokala toppar och dalar längs vägen. Vissa dalar har varit rätt djupa, men har alltid varit gått över fort och återvänt till ett ett högt jämviktsläge. Mår bra både rent fysiskt och i sinnet. Det sociala livet är också bra, liksom det ekonomiska. Njuter nog lika mycket av livet nu som när jag var en unge.

Vet ej exakt ålder men när andra började kräva saker av mig började jag gå sönder. Jag mådde bäst när jag levde ett kravlöst liv.

Mådde som en prins fram tills jag var 23
Innan dess var jag väldigt populär i skolan, hade mycket vänner, många fina brudar. Mycket fest på helgerna och hade ett stort tajt kompisgäng.

Sen vid 23 så träffade jag en tjej som hade Borderline och det gjorde mitt liv till ett helvete. Vi knarkade ihop och jag distanserade mig från familj och vänner. Började sälja droger och gjorde en volta på kåken.

Idag ren sen en tid tillbaka och är för det mesta återhämtad psykiskt men får fortfarande en del hjälp då de senaste åren har varit många vändor in på psyket och droger.

Så just nu är jag positiv till framtiden och försöker se dessa helvetesår som tung och ärorik läxa istället.

Väldigt otäckt när man blir fullständigt knäckt psykiskt - hade aldrig upplevt det innan jag träffade den häxan.

Kan egentligen inte minnas något speciell tid i mitt liv där jag tänkte "Fan vad livet är härligt", men jag har inte haft det dåligt ändå. Inte lidit av några längre depressioner eller så.

Runt 19-22 år hade jag mitt första heltidsjobb och skaffade några få men nära vänner jag umgicks med konstant. Jag tjänade visserligen sjukt dåligt men det räckte gott och väl till hyra och utemat. Vi jobbade ihop, snackade skit, shoppade och hängde efter jobbet. Så otroligt effortless men jag trivdes bra. Vi hade roligt.

Sen träffade jag en psykopat och förlorade 4 år där, tillsammans med förlusten av tillit, självkänsla och hoppet om framtiden. Ärr som än idag inte är läkta och förmodligen aldrig kommer läka.
Livet blev bättre samma dag jag lämnade honom även om jag mådde piss första månaderna ensam.

Hade egentligen kunna ha time of my life just nu men det blev inte så. Allt för många kraschade relationer där jag gett allt och bara fått lögner tillbaka, för varje gång tar det ett år att komma tillbaka på banan, bara för att råka ut för samma sak igen. Tjänar bra, har ett jobb jag trivs med, men saknar umgänget och en bra man vid min sida.

32 bast, pluggar, tränar, kompisar, inga droger eller alchohol, samma tjej sen jag var 18, tog precis slut i och för sig, inga stora bekymmer i livet utan haft det ganska lätt och har det fortfarande. på sistone har jag dock börjat känna att livet framöver inte kommer vara lika enkelt, turen och oturen jämnar väl ut sig under Livets gång så I’m waiting safely strapped..