Hej! Jag har jättesvårt för att släppa på mina tankar kring mitt ex och det skapar ett väldigt problem för mig.
Jag ska fatta mig kort och koncist.
Mitt ex och jag levde inte länge ihop och det var ca 1 år sedan vi gjorde slut. Det var jag som avverkade henne och var den som dumpade. Våran relation präglades utav en kraftigt känsloladdad urmakt med närmast själsbindande förening utav två människor. Vi andades genom varandras lungor och vi levde varje dag som om det vore den sista. Bonnie and Clyde. Med mer pengar i våra fickor hade vi säkerligen åkt till Vegas och gift oss. Fjäderlätt på gasen körde vi ut våra hedonistiska ändamål med oss tillsammans i centrum för målet.
Hon fick verkligen mig att upptäcka och öppna min inre manlighet. Jag kände mig som en lejonhane på savannen. Helt plötsligt hittade jag det där som alla söker efter. En person man faktiskt vill göra allting med. En person som man med närmast inställt sikte funderande varje dag vad man kunde göra för att göra sin bättre hälft glad. Varje dag. Vi älskade med varandra under fyrverkerier och stjärnstoff. Jag förstod innebörden av att sväva på moln. Lyckoruset inom bords kunde inte replikeras med alla världens endorfiner. Alla vinklar och skrymslen man som människa har blev stimulerade.
Nu fattar ni grejen? Väldigt känsloladdad bergodalbane-relation som tog avfart i 230km direkt för att sedan skena ur spåren fullständigt in i en bergsvägg.
Nu ett år senare kan jag fortfarande inte sluta tänka på henne i sexuella termer. Jag våndas av tankar om vad hon frestar sig med för andra män konstant. Det har emellanåt kommit till en sådan grad att jag nästan får sympati för de gamla patriarkala strukturerna i Mellanöstern med konservativa regler om kvinnas orätt att enbart befinna sig inom familjens väggar och med endast iförd slöja röra sig fritt. Vid minsta angivelse för otrohet väntar stening på torget. sså starkt känner jag även om vi gjort slut och att hon får göra precis vad sjutton hon vill.
Dessa tankar är jag nog inte ensam om hysa, de flesta skulle nog bara inte våga erkänna sin primalistiska ådra.
Hur sluter jag fred med min fruktansvärda ångest och hittar lugn i min läkta om än ärrade själ??
Jag vill absolut inte ha tillbaka henne men jag behöver gå vidare och detta pronto.
Någon med tips? Tack!
Enkla saker: blockat på allt som går och blocka, inga barn, mycket liten chans att träffas i övrigt. Vi lever separata liv och har inte någon genensam nämnare såsom vänner eller liknande överhuvudtaget. Hon bara figurerar som en sorts påminnelse för hur omtilltucktade människans kärleksreceptorer kan verka. Och nej det är bränt för evigt mellan oss två och det finns ingen chans att mitt undermedvetna kan acceptera en återkomst i hennes famn, så det psykologiska dravlet kan vi lägga åt sidan.
Jag har försökt både knulla och supa henne ur min skalle men det hjälper inte det heller.
Tacksam för hjälp!
Jag ska fatta mig kort och koncist.
Mitt ex och jag levde inte länge ihop och det var ca 1 år sedan vi gjorde slut. Det var jag som avverkade henne och var den som dumpade. Våran relation präglades utav en kraftigt känsloladdad urmakt med närmast själsbindande förening utav två människor. Vi andades genom varandras lungor och vi levde varje dag som om det vore den sista. Bonnie and Clyde. Med mer pengar i våra fickor hade vi säkerligen åkt till Vegas och gift oss. Fjäderlätt på gasen körde vi ut våra hedonistiska ändamål med oss tillsammans i centrum för målet.
Hon fick verkligen mig att upptäcka och öppna min inre manlighet. Jag kände mig som en lejonhane på savannen. Helt plötsligt hittade jag det där som alla söker efter. En person man faktiskt vill göra allting med. En person som man med närmast inställt sikte funderande varje dag vad man kunde göra för att göra sin bättre hälft glad. Varje dag. Vi älskade med varandra under fyrverkerier och stjärnstoff. Jag förstod innebörden av att sväva på moln. Lyckoruset inom bords kunde inte replikeras med alla världens endorfiner. Alla vinklar och skrymslen man som människa har blev stimulerade.
Nu fattar ni grejen? Väldigt känsloladdad bergodalbane-relation som tog avfart i 230km direkt för att sedan skena ur spåren fullständigt in i en bergsvägg.
Nu ett år senare kan jag fortfarande inte sluta tänka på henne i sexuella termer. Jag våndas av tankar om vad hon frestar sig med för andra män konstant. Det har emellanåt kommit till en sådan grad att jag nästan får sympati för de gamla patriarkala strukturerna i Mellanöstern med konservativa regler om kvinnas orätt att enbart befinna sig inom familjens väggar och med endast iförd slöja röra sig fritt. Vid minsta angivelse för otrohet väntar stening på torget. sså starkt känner jag även om vi gjort slut och att hon får göra precis vad sjutton hon vill.
Dessa tankar är jag nog inte ensam om hysa, de flesta skulle nog bara inte våga erkänna sin primalistiska ådra.
Hur sluter jag fred med min fruktansvärda ångest och hittar lugn i min läkta om än ärrade själ??
Jag vill absolut inte ha tillbaka henne men jag behöver gå vidare och detta pronto.
Någon med tips? Tack!
Enkla saker: blockat på allt som går och blocka, inga barn, mycket liten chans att träffas i övrigt. Vi lever separata liv och har inte någon genensam nämnare såsom vänner eller liknande överhuvudtaget. Hon bara figurerar som en sorts påminnelse för hur omtilltucktade människans kärleksreceptorer kan verka. Och nej det är bränt för evigt mellan oss två och det finns ingen chans att mitt undermedvetna kan acceptera en återkomst i hennes famn, så det psykologiska dravlet kan vi lägga åt sidan.
Jag har försökt både knulla och supa henne ur min skalle men det hjälper inte det heller.
Tacksam för hjälp!
