Den stora tråden där vi gnäller på våra medmänniskors språkbruk

Som sagt: jag tolkar det som att den prästen som säger så, bara ser på sitt arbete som ett... arbete. Och utanför arbetstid lever som vem som helst. Jag upprepar att en Katolsk präst aldrig skulle säga så. Men vi får agree to disagree!

Blir lite irriterad när folk säger "vart" istället för "var", som i följande exempel:

Det blev/vart kallt.
Om jag har förstått det korrekt, är "vart" synonym till verbet "bli", där bli härstammar från tyskan medan vart har sitt ursprung i fornsvenskan. Jag själv kommer från en del i landet där "blev" är den vanliga formen och "vart" låter ganska utomjordiskt i mina öron.

Men det jag refererar till i detta inlägg är "vart" som i följande mening:

Jag vart 5 år gammal när det hände.
Ser detta väldigt ofta och det finns ingenting som tyder på att detta är korrekt, utan det känns enbart som ett språkfel. När jag hör det i min gamla sydsvenska stad, tycker jag det känns som att folk därifrån har varit i Stockholm och hört uttrycket "vart" som i "bli". Stockholmska är coolt och hippt, ergo vill de härma balla uttryck men i helt fel kontext. Resultatet är ett fel som låter både illa och väldigt dialektalt.

Bibeln Första Mosebok 1:3:

Jag motsäger ju inte "vart" som synonym till "blev", som i detta fall det är. "Varde" och "vart" är bägge böjningar av "varda" vilket du säkert redan vet om. Det jag menade var att jag tycker "vart" låter märkligt då jag är uppvuxen med "blev" som standard. Dock är det inte fel, utan endast skumt för mig.
Det jag menar är fel är när folk tror att "vart" är en skönare variant av "var", som att "jag var ute och gick". Istället säger folk "jag vart ute och gick" vilket är helt fel och något enerverande att höra gång på gång.

Jodå, jag både vet och förstår. Det var därför jag använde det citatet. Jag använder själv inte vart i detta avseende även och det har en stark dialektal prägel.



Jag tror inte att de upplever det som skönare i annan mening än att t:et bättre binder ihop meningarna. I övrigt är väl allt sagt i tråden som finns för att diskutera detta fenomen:

(FB) var eller vart

Tråden du länkade handlar väl om var/vart som i kontexten "Var är du?"/"Vart ska du?", alltså inte riktigt samma som jag tänker på. Jag själv säger "Vart är du?" då det, som du säger, binder ihop meningen mycket bättre. (EDIT: Givetvis enbart i talspråk.)

Det jag stör mig på är att folk där jag kommer ifrån har varit i någon större stad och snappat upp ordet "vart" som i "det vart ljus" men använder det istället för att använda "var". Då jag säger "var", förkortar jag det till "va" vilket känns rimligt. Men att säga "jag vart ute igår och drack öl" är bara fel.

De jag inte bryr mig om, då de är korrekta, är följande:
Var - som i "var bor du?"
Vart - som i "vart ska du åka i sommar?"
Var - som i "jag var ute igår"
Vart - som i "det vart kallt helt plötsligt"

Det jag irriterar mig på:
Vart - som i "jag vart i Stockholm i helgen"

Det sistnämnda förekom i min gamla hemstad i Södern. Är det unikt för min region kanske?

På sistone har jag börjat notera och störa mig på att journalister i radio inleder sina inslag/inlägg eller vad det kallas med "Jamen" eller "Nämen". Det är inte i sammanhang där de invänder mot föregående talare utan ren utfyllnad. Jag stör mig för jag tycker det låter oproffsigt och korkat från journalister och radiopratare som ska vara professionella och förberedda. När någon från allmänheten intervjuas har man mer förståelse för nervositet och utfyllnadsord.
Nu undrar jag om detta är ett nytt fenomen eller om det bara är jag som börjat notera det. Jag stör mig både på fenomenet i sig och på mig själv när jag inte kan låta bli att notera det. Ganska stört att ens bry sig.
1) Är detta nytt?
2) Är det bara jag som tycker det låter efterblivet?

Menar du inte var't i stället för varit? Det är väl inte konstigare än att folk säger förn's i stället för förrän.

Det är nytt, men inte jättenytt. Det har väl hållit på i ett par år. Efterblivet skulle jag väl inte säga, men affekterat. Eller chosigt, vilket som föredras. Man använder det nog för att försöka låta naturlig och otvungen i samtalet journalister emellan, men man lyckas inte något vidare.

Jag förstår att det är svårt att uttala utländska maträtter korrekt och det är fullt förståeligt. Har italienskt påbrå och har således lärt mig från barnsben hur italienska rätter och dylikt uttalas. Det gör lite ont i själen när jag hör folk göra samma fel gång på gång dock. Här följer några exempel på hur jag oftast hör folk uttala ordet, samt hur det skall uttalas.

gnocchi - gnåtchi - /njåcki/
ciabatta - siabatta - /tchabatta/ (blir tjabatta på svenska)
bruschetta - brutjetta - /brusketta/ (hårt k)
tagliatelle - tagliatell - /taljatelle/
mozzarella - mossarella - /måttsarella/
risotto - risotto - /risåttå/

Framförallt gnocchi, ciabatta, bruschetta och tagliatelle hör jag nästan alltid bli feluttalade. Det är okej, men om du som läser uttalar dem som i det kursiverade ovan - vänligen sluta!

Övriga bidrag:
Bolognese har av någon anledning fått "bolonjäs" som sitt standarduttal vilket är märkligt, då det uttalas "bolonjese". Jag säger själv "bolonjäs" och jag undrar varför det har blivit så. Även amerikaner på Youtube säger "bolonyaes".
Lasagne är pluralformen av lasagna på italienska och uttalas "lasanje", inte "lasanj" som vi har fått till det på svenska. Liksom bolognese säger jag "lasanj".
Parmesan är det franska ordet för parmigiano reggiano vilket inte heller är rimligt. Varför skulle ett franskt ord väljas framför ett italienskt? Har hört "reggiano" uttalas som det stavas, men det uttalas typ "redjaano".

Det verkar som att italienska ord som kom in i svenska språket i början är felaktiga eller rentav på franska, medan de som kommit in nu har behållit sin korrekta form. Är det någon som vet varför lasagne inte heter lasagna på svenska?

Det hela har förmodligen skett lite slumpartat. Kanske var det till exempel så att många svenskar som reste ut i Europa när andra världskriget var över fick sin första kontakt med det italienska köket i Paris. Det är däremot mindre troligt att någon kommitté på Tekniska nomenklaturcentralen har suttit och klubbat ett principbeslut om namngivningen av italienska rätter i Sverige.

Det är med maträtter som med städers namn. När det kommer till exempelvis svenska så anpassas uttalet efter svenska sätt att tala. Det kan absolut vara så att språk som påverkat svenska (tyska, franska och engelska) präglar ett inlån även om det kommer från ett annat språk (exempelvis italienskan).