DEL 1
Alltså, jag tror inte att nazister som lägger ner NMR eller Nordisk Styrka skulle göra detta för att de plötsligt ändrat uppfattning och plötsligt börjat tycka att judar inte har för mycket makt och att rasblandning är okej. Ingen skulle väl tro detta. Så naturligtvis är det inte något sådant det handlar om. Dr. William Pierce ändrade väl inte uppfattning när det gällde sina nazistliknande idéer bara för att han sade ”it´s too late” och ”stay legal” kort före sin död. Han fortsatte köra med sitt nazistliknande budskap i webbradio-utsändningarna ända tills han dog. Skillnaden mot för vad Dr. William Pierce gjorde skulle väl vara att NMR lade ner sina webb-utsändningar och upplöste organisationen (sedan skulle väl de medlemmar som ville kunna driva någon slags kamratföreningar för individer med nazistisk läggning som ibland träffas för fester o dyl, ungefär som de föreningar för f d Waffen-SS-medlemmar som jag tror tidigare fanns). Jag antar väl också att en del medlemmar på egen hand skulle fortsätta blogga och podda eller gruppera sig på nytt. Några eventuellt öppet under någon slags nazistflagg och några kanske med någon mer diskret variant där man säger ”näääh, inte är vi nazister”. Så visst lär det väl sannolikt även i framtiden komma att gå att hitta någon nazistgrupp med typ fem medlemmar som man kan använda som argument för ett organisationsförbud. ”Kom ihåg att det tyska nazistpartiet från början bara hade sju medlemmar”, kan man kanske säga (minns inte om det var sju medlemmar, men siffran var i den storleksordningen).
Sedan kan man ju naturligtvis också trycka igenom lagstiftning om organisationsförbud utan några förevändningar typ ”den och den organisationen med fem medlemmar har demonstrerat 200 meter från synagogan”. Men det är väl i så fall ett rätt bra lackmus-test på vad man är ute efter. I och för sig hyser väl jag inte någon större tvekan om vad man är ute efter. EU delar ju ut ett pris till minne av Richard von Coudenhove-Kalergi. Han stöttade öppet Trotskij i Praktischer Idealismus. Kort därefter gav han ut boken Pan Europa. I förordet till svenska upplagan av denna bok skriver man (vill minnas att det var någon som hette Stolpe i efternamn och var ordförande i Kooperativa förbundet som skrev förordet, får väl kolla det) i något som verkar syfta på Praktischer Idealismus att Coudenhove Kalergi såg den moderna demokratin som en övergångsfas mellan börds- och intelligensaristokratins tidsåldrar. Något inlindat skriver han alltså att Coudenhove-Kalergi ville avskaffa demokratin och ersätta denna med ett elitstyre där genier som Trotskij (och andra av likartad härstamning) fick styra över pöbeln. Denna pöbel skulle vidare enligt Coudenhove-Kalergis vision vara av, som han uttryckte det, ”Eurasisch-Negroid” härstamning. Skall man koka ner det här till modernt språkbruk så blir det alltså ett auktoritärt, trotskist-inspirerat styre kombinerat med massinvandring. Noterar att högervarianten av trotskism, som grundades av f d trotskister, alltså s k neoconservatives, eller ”neocons”, även enligt mainstream-bedömare har ett väldigt påtagligt inflytande över amerikansk utrikespolitik. Så man kan väl säga att man kommit en bit på väg när det gäller Coudenhove-Kalergis vision. Inte konstigt att man fortsatt dela ut priser till minne av en man som prisat Röda Arméns grundare (Trotskij, alltså). Frågan är hur långt man kommer att gå när det gäller visionen om ett auktoritärt styre under ledning av ”intelligensaristokratin”. I Frankrike har man väl mer tydligt kommit en bit på väg. Frågan är hur långt man kommer att gå.
Man bör också notera motviljan mot att låta svennar och andra nordeuropéer skyddas av hets mot folkgrupp-lagstiftning samtidigt som man vill skärpa ”antirasism”-lagstiftningen inom alla andra områden trots väldigt minimal omfattning av problemet. Detta är en väldigt påtaglig skevhet som visar vartåt udden är riktad. Att folk säger ”svennehora” och ”svennefitta” är ett icke-problem ur rasism-synpunkt även enligt förmenta feminister. Samtidigt skulle motsvarande epitet för svarta eller judar otvivelaktigt ge fällande dom (d v s att någon skulle säga ”negerhora”, ”judehora”, ”negerfitta” eller ”judefitta”). Dominansvåldet och ”bötningar” är också ett icke-problem ur ”antirasist”-synvinkel. Liksom de 3000 morden på vita farmare i Sydafrika. Och liksom de utlovade konfiskationerna av kvarvarande vita farmares gårdar trots att Nelson Mandela lovade att de skulle få ha dem kvar. Storbritanniens premiärminister Theresa May kommenterade det hela med att konfiskationerna var okej bara det vara lagligt (enligt sydafrikansk lagstiftning, alltså). Ponera att någon tyckt att masskonfiskationer av judiska fastigheter i Nazityskland varit okej. Ponera också att Hitler mördat 3000 judar innan 2:a världskrigets start (i stället för de under 100 pers som dödades av folkhopar under Kristallnatten 1938). Det här ger väl en hint om toleransnivån, vartåt udden är riktad och hur man egentligen ser på saker som den enskilde individens rättigheter och auktoritärt styre. Vissa påstår att mjukis-snällisen Gustav Fridolin demonstrerat med AFA när de protesterat mot minnesceremonierna för den mördade Daniel Wretström. Det här är en väldigt intressant uppgift om den stämmer. Kommer här osökt att tänka på Joschka Fischer (hoppas jag fick till stavningen rätt), tysk minister för De Gröna för några år sedan som på 70-talet misshandlade en polis i en demonstration till stöd för något typ Baader-Meinhof-ligan. Inom delar av extremvänstern, jag tänker här framför allt på trotskisterna snarare än de mer macho-inriktade Kpml(r):arna, har man genom åren kunnat kombinera självuppfattningen att man är mjuk och fin samtidigt som man förespråkat ett auktoritärt styre baserat på ultravåld och noll rättsstat.
Frågan är i vilken grad ovannämnda mentalitet finns företrädd utanför trotskist-kretsar och i vilken form. Ett liknande mentalitets-fenomen är väl dispensationalister som längtar efter the Rapture och Armageddon. De är mjuka och fina ”kristna” samtidigt som de inte tycker att det gör något om man snabbar på Armageddon-kriget litet. Även i andra sammanhang har de okejat rätt brutala grejer samtidigt som de upplever sig själva som mjuka och fina. Tänker här främst på fördrivningen av kristna (av hebreisk härstamning och som utgör kristendomens stam och kärna enligt Paulus) 1947-48 ur Palestina/Israel. Ur teologisk synpunkt står väl figurer typ Menachem Begin och Ariel Sharon närmare dispensationalister av pingst/Livets Ord-typ än traditionella ersättningsteologi-kristna. Men medan Menachem Begin på 30- och 40-talet klädde sig i något som påminde om en nazistuniform och Ariel Sharon närmast hade en utstrålning typ Jean-Marie Le Pen, eller något mer radikalt, så ger pingstvännen och Livets Ordaren, i alla fall under ”gudstjänsterna”, ifrån sig någon slags ”jag är mjuk och fin”-underkastelse-ljud. Pingstvännen eller Livets Ordaren upplever sig själv som mjuk och fin. Men i praktisk handling blir konsekvensen av deras ideologi eller religion ungefär densamma som Menachem Begin/Sharon-politik. Det finns viss diskrepans mellan den yttre framtoningen/självuppfattningen och konsekvenserna för enskilda individer i verkligheten. Möjligen skulle man också kunna dra en parallell till vanliga ersättningsteologi-kristna och deras totala likgiltighet inför, eller t o m bejakande av, det öde de vita sydafrikanska bönderna rönt. I det senare fallet finns väl dock inte samma aktiva komponent i kombination med likgiltighet inför av konsekvenserna av denna. Så mentalt påminner de nog mer om trotskisterna som upplever sig som mjuka och fina men förespråkar en politik som innebär rätt drastiska konsekvenser för enskilda individer. Stalinister har traditionellt i sin yttre framtoning haft bra mycket mindre diskrepans mellan den yttre framtoningen/självuppfattningen och konsekvenserna för enskilda individer av den politik de förespråkar. I nazism och fascism finns inget av den här diskrepansen. Man kör med en rätt öppen varudeklaration som Menachem Begin på 30- och 40-talet. Mitt intryck är också att europeiska och amerikanska mainstreampolitiker börjat röra sig mer åt ”trotskist”- och dispensationalist-hållet de senaste 40 åren, speciellt de senaste åren, när det gäller diskrepansen mellan framtoning/självuppfattning ock de praktiska konsekvenserna av den egna politiken.
FORTSÄTTNING NEDAN
Citat:
Alltså, jag tror inte att nazister som lägger ner NMR eller Nordisk Styrka skulle göra detta för att de plötsligt ändrat uppfattning och plötsligt börjat tycka att judar inte har för mycket makt och att rasblandning är okej. Ingen skulle väl tro detta. Så naturligtvis är det inte något sådant det handlar om. Dr. William Pierce ändrade väl inte uppfattning när det gällde sina nazistliknande idéer bara för att han sade ”it´s too late” och ”stay legal” kort före sin död. Han fortsatte köra med sitt nazistliknande budskap i webbradio-utsändningarna ända tills han dog. Skillnaden mot för vad Dr. William Pierce gjorde skulle väl vara att NMR lade ner sina webb-utsändningar och upplöste organisationen (sedan skulle väl de medlemmar som ville kunna driva någon slags kamratföreningar för individer med nazistisk läggning som ibland träffas för fester o dyl, ungefär som de föreningar för f d Waffen-SS-medlemmar som jag tror tidigare fanns). Jag antar väl också att en del medlemmar på egen hand skulle fortsätta blogga och podda eller gruppera sig på nytt. Några eventuellt öppet under någon slags nazistflagg och några kanske med någon mer diskret variant där man säger ”näääh, inte är vi nazister”. Så visst lär det väl sannolikt även i framtiden komma att gå att hitta någon nazistgrupp med typ fem medlemmar som man kan använda som argument för ett organisationsförbud. ”Kom ihåg att det tyska nazistpartiet från början bara hade sju medlemmar”, kan man kanske säga (minns inte om det var sju medlemmar, men siffran var i den storleksordningen).
Sedan kan man ju naturligtvis också trycka igenom lagstiftning om organisationsförbud utan några förevändningar typ ”den och den organisationen med fem medlemmar har demonstrerat 200 meter från synagogan”. Men det är väl i så fall ett rätt bra lackmus-test på vad man är ute efter. I och för sig hyser väl jag inte någon större tvekan om vad man är ute efter. EU delar ju ut ett pris till minne av Richard von Coudenhove-Kalergi. Han stöttade öppet Trotskij i Praktischer Idealismus. Kort därefter gav han ut boken Pan Europa. I förordet till svenska upplagan av denna bok skriver man (vill minnas att det var någon som hette Stolpe i efternamn och var ordförande i Kooperativa förbundet som skrev förordet, får väl kolla det) i något som verkar syfta på Praktischer Idealismus att Coudenhove Kalergi såg den moderna demokratin som en övergångsfas mellan börds- och intelligensaristokratins tidsåldrar. Något inlindat skriver han alltså att Coudenhove-Kalergi ville avskaffa demokratin och ersätta denna med ett elitstyre där genier som Trotskij (och andra av likartad härstamning) fick styra över pöbeln. Denna pöbel skulle vidare enligt Coudenhove-Kalergis vision vara av, som han uttryckte det, ”Eurasisch-Negroid” härstamning. Skall man koka ner det här till modernt språkbruk så blir det alltså ett auktoritärt, trotskist-inspirerat styre kombinerat med massinvandring. Noterar att högervarianten av trotskism, som grundades av f d trotskister, alltså s k neoconservatives, eller ”neocons”, även enligt mainstream-bedömare har ett väldigt påtagligt inflytande över amerikansk utrikespolitik. Så man kan väl säga att man kommit en bit på väg när det gäller Coudenhove-Kalergis vision. Inte konstigt att man fortsatt dela ut priser till minne av en man som prisat Röda Arméns grundare (Trotskij, alltså). Frågan är hur långt man kommer att gå när det gäller visionen om ett auktoritärt styre under ledning av ”intelligensaristokratin”. I Frankrike har man väl mer tydligt kommit en bit på väg. Frågan är hur långt man kommer att gå.
Man bör också notera motviljan mot att låta svennar och andra nordeuropéer skyddas av hets mot folkgrupp-lagstiftning samtidigt som man vill skärpa ”antirasism”-lagstiftningen inom alla andra områden trots väldigt minimal omfattning av problemet. Detta är en väldigt påtaglig skevhet som visar vartåt udden är riktad. Att folk säger ”svennehora” och ”svennefitta” är ett icke-problem ur rasism-synpunkt även enligt förmenta feminister. Samtidigt skulle motsvarande epitet för svarta eller judar otvivelaktigt ge fällande dom (d v s att någon skulle säga ”negerhora”, ”judehora”, ”negerfitta” eller ”judefitta”). Dominansvåldet och ”bötningar” är också ett icke-problem ur ”antirasist”-synvinkel. Liksom de 3000 morden på vita farmare i Sydafrika. Och liksom de utlovade konfiskationerna av kvarvarande vita farmares gårdar trots att Nelson Mandela lovade att de skulle få ha dem kvar. Storbritanniens premiärminister Theresa May kommenterade det hela med att konfiskationerna var okej bara det vara lagligt (enligt sydafrikansk lagstiftning, alltså). Ponera att någon tyckt att masskonfiskationer av judiska fastigheter i Nazityskland varit okej. Ponera också att Hitler mördat 3000 judar innan 2:a världskrigets start (i stället för de under 100 pers som dödades av folkhopar under Kristallnatten 1938). Det här ger väl en hint om toleransnivån, vartåt udden är riktad och hur man egentligen ser på saker som den enskilde individens rättigheter och auktoritärt styre. Vissa påstår att mjukis-snällisen Gustav Fridolin demonstrerat med AFA när de protesterat mot minnesceremonierna för den mördade Daniel Wretström. Det här är en väldigt intressant uppgift om den stämmer. Kommer här osökt att tänka på Joschka Fischer (hoppas jag fick till stavningen rätt), tysk minister för De Gröna för några år sedan som på 70-talet misshandlade en polis i en demonstration till stöd för något typ Baader-Meinhof-ligan. Inom delar av extremvänstern, jag tänker här framför allt på trotskisterna snarare än de mer macho-inriktade Kpml(r):arna, har man genom åren kunnat kombinera självuppfattningen att man är mjuk och fin samtidigt som man förespråkat ett auktoritärt styre baserat på ultravåld och noll rättsstat.
Frågan är i vilken grad ovannämnda mentalitet finns företrädd utanför trotskist-kretsar och i vilken form. Ett liknande mentalitets-fenomen är väl dispensationalister som längtar efter the Rapture och Armageddon. De är mjuka och fina ”kristna” samtidigt som de inte tycker att det gör något om man snabbar på Armageddon-kriget litet. Även i andra sammanhang har de okejat rätt brutala grejer samtidigt som de upplever sig själva som mjuka och fina. Tänker här främst på fördrivningen av kristna (av hebreisk härstamning och som utgör kristendomens stam och kärna enligt Paulus) 1947-48 ur Palestina/Israel. Ur teologisk synpunkt står väl figurer typ Menachem Begin och Ariel Sharon närmare dispensationalister av pingst/Livets Ord-typ än traditionella ersättningsteologi-kristna. Men medan Menachem Begin på 30- och 40-talet klädde sig i något som påminde om en nazistuniform och Ariel Sharon närmast hade en utstrålning typ Jean-Marie Le Pen, eller något mer radikalt, så ger pingstvännen och Livets Ordaren, i alla fall under ”gudstjänsterna”, ifrån sig någon slags ”jag är mjuk och fin”-underkastelse-ljud. Pingstvännen eller Livets Ordaren upplever sig själv som mjuk och fin. Men i praktisk handling blir konsekvensen av deras ideologi eller religion ungefär densamma som Menachem Begin/Sharon-politik. Det finns viss diskrepans mellan den yttre framtoningen/självuppfattningen och konsekvenserna för enskilda individer i verkligheten. Möjligen skulle man också kunna dra en parallell till vanliga ersättningsteologi-kristna och deras totala likgiltighet inför, eller t o m bejakande av, det öde de vita sydafrikanska bönderna rönt. I det senare fallet finns väl dock inte samma aktiva komponent i kombination med likgiltighet inför av konsekvenserna av denna. Så mentalt påminner de nog mer om trotskisterna som upplever sig som mjuka och fina men förespråkar en politik som innebär rätt drastiska konsekvenser för enskilda individer. Stalinister har traditionellt i sin yttre framtoning haft bra mycket mindre diskrepans mellan den yttre framtoningen/självuppfattningen och konsekvenserna för enskilda individer av den politik de förespråkar. I nazism och fascism finns inget av den här diskrepansen. Man kör med en rätt öppen varudeklaration som Menachem Begin på 30- och 40-talet. Mitt intryck är också att europeiska och amerikanska mainstreampolitiker börjat röra sig mer åt ”trotskist”- och dispensationalist-hållet de senaste 40 åren, speciellt de senaste åren, när det gäller diskrepansen mellan framtoning/självuppfattning ock de praktiska konsekvenserna av den egna politiken.
FORTSÄTTNING NEDAN
