Citat:
Ursprungligen postat av
Krmkr
Jo, eller att de hade gjort sig omaket att döda barnen innan de bara stack och lät samhället eller någon släkting ta hand om de odugliga barnen. Teorin påminner om en kalkonfilm av Ed Wood med uselt manus, pekorala skådespelare och skrattretande rekvisita.
Ja, kalkonfilm är nog rätt kategori på den tesen. Lika dumt som att två har "elitistisk tänkande" som orsak för att mörda barnen.. och tar livet av sig.
Quckfixteori på nåt komplext fungerar inte.
Ägnar man sig snarare åt sannolikhetsfaktorer via den fakta som finns kring familjen:
# Att de varit under hård belastning en längre tid.
# Oroat sig för ett sjukt barn i flera år som inte tillfrisknar och som lider.
# Att ytterligare ett barn får samma diagnos med aggressiv progress.
# Att de försökt leva på relativt samma sätt yrkesmässigt sett.
# inte bett om hjälp.
och kombinerar det med forskning som finns att tillgå:
# Utmattning och långvarig stress.
# Kris- och sorgreaktioner.
# Suicidforskning.
# Aktuell och färsk forskning kring ME.
# Material filicide
# Paternal Filicide
#Familicide
# Personlighetstyper och copingstrategier.
.... så är nog gammal äldst via de åsikter som professorer, psykologer etc uttalat.
Här ska även självmordspakt, själva allierandet, tas med beräkningen eftersom de är helt eniga i frågan till skillnad från många andra familicide.
Men de är inte ensamma om samförstånd internationellt sett även om det är mer ovanligt.
Jag tror vägen går via utmattning och kris - vilket är vad som framkommit via deras omgivning - och som övergår obehandlat i psykisk ohälsa.
De har även vissa personlighetstyper som gör att de inte söker extern hjälp. En slags syn på att man ska lösa saker själv familjärt. Utöver detta ett sorts desperat tänk att barnen ska botas. De arbetar och håller ställningarna utåt tills det brakar ihop.
Så här långt är de inte olikt andra som krisar.
Det är resten som blir ett problem.
De har troligen en mycket tight relation där de löst problem själva och varit varandras rådgivare innan. De har en kris sen tidigare via Hannas cancer men då med lyckat resultat. De hade troligtvis (för) höga förväntningar på Agnes tillfrisknande, en jakt på behandling.
Att leva tight och problemlösa ihop är fint. Till en viss gräns. Övergår detta till symbiotisk relation är det inte sunt längre.
Vissa kan inte ens leva utan varandra, individen suddas ut. Jag blir ett "vi" med diffusa gränser. En slags samsjuklighet, ett medberoende.
Båda har mått dåligt och oroat sig länge, men nån är troligen i sämre skick och orkar inte mer när Moa insjuknar. Livet har inte längre nån mening vilket är depressionen som talar.
Depressionen ser ingen lösning, ingen framtid, inget slut på elände och lidande.
Jag tror det varit ett sju helvetes ältande i ett presuicidalt tillstånd, inledningsvis av en part med mycket inslag av oro, ångest och sömnbrist.
Ventileras dessa tankar med en partner som inte är stabil själv, nedstämd och bekymrad, så är det risk att de irrationella tankarna får en grogrund. Om denna sveps med.
Att de s.a.s stärker varandra åt fel håll och här i finns sjävbedrägeri, att de till och med intalar sig att de gör nåt bra då barnens lidande slutar, att de likt andra filicidföräldrar ser sig oumbärliga - att barnen i sin tur inte kan leva utan dem.
Snedvriden barmhärtighet, en störd avart av empati och syn på beskyddade i föräldrarollen.