Guillous Carl Hamilton

James Bond och Jack Ryan finns ju sedan länge och t o m Jack Ryan är en tröttsam, trist typ.

Har aldrig varit förtjust i Carl Hamilton. Efternamnet är osvenskt, bara en sådan sak. Det är inte den sortens svenska nationalism jag behöver eller saknar, långt ifrån och varför skulle jag?

Hamilton är inte bara svenskt, det är ett adligt svenskt namn. Så ledes är det inte på något sätt osvenskt, tvärt om.

He ja och ett fullt normalt namn i den stora engelskspråkiga delen av världen.

Vi är en del av den anglosaxiska kultursfären så givetvis delar vi många namn med övriga.

Scottland och Sverige har dåliga Hamilton. Kanske andra länder oxå.

Men det kvittar. Hamilton är ett SVENSKT adelsnamn

Jag vet, tyvärr, men irriterar mig fortfarande på det i alla fall då Hamilton bör vara taget.

Ang. fiendens fiende.


Jag minns när vi slutmixade Lasse Wellanders gitarr i en liten studio inför serien. Produktionen var inte nöjd, Lasse krånglade till allt och ville lägga på sås. Men vi som mixade var nöjda. Han är en grym gitarrist.

Kul! Har precis fått tag i ett ex, tänkte börja läsa den i dagarna eller tjuvarnas marknad? Vet inte vilken ja ska börja med

Det är ju en slags följetong, så du behöver naturligtvis börja med den första ... och sen följa i tur och ordning.

De olika böckerna speglar författarens samtid, och det som händer i Sverige (och världen) vid den tiden kan återges i böckerna också.
Så det är ju också en anledning att läsa i tur och ordning.

Men det är ju också så att figurerna i boken utvecklas med varje ny bok. Därför blir det dumt att läsa på måfå. Plötsligt är Hamilton nån jävla glidare med flott uniform och så, och man förstår inte hur det gick till - om man inte har läst hela resan han gjort i bok efter bok - han och hans kompisar.


Ska du förresten början med någon bok så kan du ju isf börja med "Ondskan" med tanke på att en av karaktärerna introduceras där p sätt och vis.


Jag har aldrig känt något större behov av att läsa om böckerna, nu så här många år efteråt. Framförallt eftersom jag får idén att de skulle upplevas som alldeles för "daterade" nuförtiden.
Det eftersom de som sagt speglar sin samtid.

I de första böckerna så skriver han ju saker som kan verka så dumma att man undrar vad herr Guillou egentligen tänkte med.
Men ... då glömmer man att han ju är äldre, och att hans erfarenheter sträcker sig längre tillbaks i tiden.

Som tex när han skriver att elitsoldaterna i Hamilton-böckerna minsann gick klädda med skor som hade Gummisulor - så att de skulle kunna smyga heeeeelt ljudlöst.
Dvs det reagerade jag på ganska så starkt när jag läste det första gången.
För vadå liksom ... självklart tyckte jag ju att skorna skulle ha gummisulor och att de då också är "ljudlösa."
Det jag - som yngre än Guillou - inte tänkte på, det var ju att för farbröder av hans generation, då gick man klädda i lågskor och kängor som hade träsulor.
Inte i gympadojjor.

Guillou tänkte alltså att genom att skriva ut att de använda just gummisulor, och att det gjorde deras fotsteg ljudlösa, så skulle han imponera på läsaren, hans föreställda läsare (som liksom Guillou bara gick klädda i då moderiktiga lågskor med hårda sulor).



Men, samma dumheter - iaf i samma stil - gjorde ju självaste kungen av Techno-Thrillers Tom Clancy sig också skyldig till. En av de jobbigaste återkommande sådana dumheterna var ju hur han jämt och ständigt förklarade att huvudpersonens hustru - som var kirurg - brukade spela piano "eftersom det övade upp hennes fingerfärdighet så hon blev ännu bättre kirurg."
Alltså, kom och hjälp mig att ... typ.
Det är ju egentligen jättedumt, men tydligen så blir vissa läsare apimponerade av sånt.


---

Förresten, om du vill läsa något som påminner om Hamilton-böckerna, fast som är mer av "vår egen nutid" så borde du istället läsa Anders Jallai, och hans böcker om de svenska nationella mysterierna (Ubåtskränkningarna, Estonia-katastrofen och Palme-mordet). Och om du fortsätter efter dessa, de tre första, så är resten av böckerna ungefär precis lika tramsiga som Hamilton-böckerna.

Ahaaa, ja de borde jsg ju förstått. Dumt. Då får ja lägga den åt sidan. Ondskan har jag faktiskt läst så de ju iaf ett litet ljus.

Jag kan tillägga att de första två böckerna om Hamilton - Coq Rouge och Den demokratiske terroristen - i mitt tycke är kassa. Det är först i bok 3, I nationens intresse, som böckerna tar sig rejält, och jag anser typ alla efterföljande böcker läsvärda.

Egentligen bör man ju läsa i ordning, men om du vill få känn på om Hamilton-böckerna är något för dig så skulle du kunna börja på nr 3. Det är inte alls mycket bakgrundsinfo du har missat då, det är först i senare böcker som det blir viktigt att förstå Carl Hamiltons utveckling. Och nämnda utveckling tycker jag främst börjar i bok 3. Det är även rekapitulation av den mest viktiga infon.

Bok 1 och 2 innehåller massa inbakad politisk propaganda, för mycket sånt, det målas läsaren i ansiktet. Handlingen var inte heller så spännande. Jag har tagit mig igenom de två en enda gång nog. I senare böckerna är Guillous egna politiska uppfattningar på en mer lagom nivå, där det blir lite charmigt då och då snarare än jobbigt och målat läsaren i ansiktet jämnt och ständigt. Bok 3 och framåt handlar mycket om Sovjet, spionage och annat spännande. Bok 1 och 2 är väl mest om araber, PLO, Palestina, Israel, inte alls lika spännande tycker jag.

Ljudböckerna, med Thomas Bolme, är väldigt bra inlästa för övrigt. Inläsaren är en av Sveriges bästa.

Hej, tack för svar. Ja asså har precis läst igenom Wikipedian om Carl Hamilton och hade helt missat han var gammal kommunist. Helt ärligt så tänker jag att detta är en person som Jan Guillou själv önskar han var mest pga likheterna med att han också är vänster, men gillar dyra viner, klassisk musik. Ja sång som är mer vanligt för borgare än vänster.

Ja de hade ju varit skönt skippa dom 2 första nu men nu är det så att det är just bok 1 i serien som jag har så kmr nog börja med den ändå.

För 35-40 år sen när Sverige plötsligt begåvades med agent Hamilton, o därpå kommissarie Wallander, var det en stor sak o enorm förnöjelse för många av oss som nått läskunnighetens ålder. Även om Wallander var en reinkarnerad kommissarie Beck, fanns en allvarsam ton mitt i spänningen. Hamilton däremot kändes som en helt ny typ av svensk actionhjälte. Det var stort! Mäktigt!

Idag kännas väl Hamilton aningen överspelat, ja, nästan lite patetiskt, särskilt "agent" Guillous eget politiska pladder som fyllde sida upp o sida ner. Minns att jag från bok tre o framåt började hoppa åtskilliga sidor åt gången.
Även Guillous ideologiska blindhet rörande mellanöstern framstår idag som direkt pinsam. Jag hade redan då svårt att ta in hans naiva syn på regionen, som tycktes präglad av en idé om att araber var politiskt orienterade på samma sätt som västeuropéer. Kanske berodde det på att författaren i grunden hade mck liten erfarenhet av vanliga araber, bortom den intellektuella eller politiska elit han möjligen själv mött.
Nästan allt Guillou sagt o tänkt över tid har visat sig var fel o byggt på önsketänkande eller gamla ideologiska premisser. Likväl kan ingen ta ifrån honom skapelsen av Sveriges första riktiga agent. Tack för många spännande stunder!