Citat:
Ursprungligen postat av
RumpNietzsche
Jag brukar föreställa mig det som att vårt universum är ändligt och expanderande med startpunkt vid big bang och att det förmodligen kommer att kollapsa i nåt slags big crunch och dö till slut, och under tiden som det faktiskt existerar så är rumtiden krökt på så vis att om du flyger ett rymdskepp i en rak linje så kommer du som tidigare nämnts i tråden tillbaka till början igen så småningom. Ungefär som en trickmotorcykel som kör inuti en boll av stålnät, den kör framåt hela tiden men kommer alltid tillbaka till början igen.
Utanför den universumsfären (eller ballongen eller vad det nu har för form - att det skulle vara rektangulärt unnar jag mig att förhålla mig skeptisk till) så tror jag tills annat bevisats på multiversumupplägget, att man där helt enkelt finner ett annat universum, och ett till och ett till osv i en gigantisk struktur av oräkneliga universum, ungefär som atomer i en mycket komplex molekyl. Där ett dör, föds ett nytt osv. Det låter inte heller helt omöjligt att svarta hål skulle kunna vara något slags "tunnlar" som förbinder dem med varandra.
Det är väl ungefär den modellen som gör mig personligen minst vansinnig att försöka föreställa mig.
Hur allt detta sedan började en gång i tiden, eller vad den övergripande multiversumrymden har för form och vad som eventuellt finns utanför den, försöker jag undvika att fundera ihjäl mig på eftersom det ligger lite för långt utanför vad som kan observeras av mänskligheten idag för att ens kunna dra till med någon kvalificerad gissning på.
Multiversum i olika dimensioner. Som ej går att resa mellan med raketer.
Filmen med Jodie Foster är inne på det spåret
Hette den Contact?
Som psychonaut kan man lämna kroppen och göra dessa långa resor som inte är så långa egentligen, alla dimensioner finns på samma plats, inbakade i varandra.
Kanske var det som urbefolkningen var inne på när de käkade psychotropiska växter.