Psykopat eller bara känslokall?

Jag vet att självdiagnosering egentligen är orimligt och att det inte alls är något man borde grotta ner sig i, men på sistone har jag själv börjat inse hur annorlunda jag är i jämförelse med bl. a klasskompisar. Jag har inga vidare problem när det kommer till att kolla på folk som blir sprängda, skjutna eller sönderslagna, en stor del av mig njuter även av det, något som i princip alla jag mött inte alls klarar av. Jag tycker att folk som visar mycket känslor och folk som agerar på sina känslor är svaga, och känner ofta att jag själv vill se dom bli exponerade och nerslagna.

Har även svårt att ha igång en hobby under längre perioder då jag snabbt tröttnar. Blir att jag konstant försöker ta upp nya fritidsaktiviteter.

Kan kolla på mina familje medlemmar och se och förstå när dom är i smärta, men jag känner ingen sympati för dom. Exempelvis kan min mamma börja gråta under bråk, men de blir att jag bara står och kollar på henne och frågar om hon tänker sluta gråta snart.

Dock söker jag väl inte att manipulera folk, men detta är för att jag själv inte riktigt vet hur jag hade gjort det. Jag vet att om jag får chansen att utvinna någonting ur någon så har jag inga problem med att göra de, men jag försöker aldrig själv sätta mig i en sådan situation.

Har få kompisar, och endast en eller två som jag faktiskt bryr mig om.

Beskrivs ofta som en charmig och hjälpsam kille, men de som känner mig beskriver mig som ganska kall, oemotionell och nästan läskig.

Tror inte att jag är psykopat men när jag läser om dom så känns det väldigt relaterbart, och jag känner jag och mitt tankesätt sätts in i ord på ett sätt som jag aldrig upplevt förut.

Mina föräldrar och skolledningen har nu bestämt att jag ska gå och träffa en psykolog, så får väl se vad han säger, men tänkte se vad ni på flashback hade att säga om saken

Föredrar du att spendera tid med nytt folk eller är du helst ensam eller med vänner du redan känner?

Jag tror att psykopat är att ta i...

Att gräla med morsan och hon fäller en tår händer nog dom flesta, men sen att du kan njuta av att se andra lida är väl kanske udda. Beror väl på om du har någon fördom eller tidigare åsikt om människan som får stryk, eller om det är en okänd person.

Men om du rent av njuter av att folk far illa så kanske man skulle börja fundera

Du är psykopat. Dessutom är det 18 års åldersgräns på Flashback. Hejdå.

Inget fel på dig. Du kör självobservationer och har nystat in dig ett ett garn av mild hypokondri. Ingen riktig psykopat skulle ens komma på tanken att skriva på Flashback eftersom de är perfekta kreaturer som lever i samklang med sina vridna uppfattningar. Skippa försöken att förstå dig själv genom självdiagnosticering genom nätgurus. Vill det sig riktigt illa,så kommer du så småningom att söka upp doktorn för att konsultera hen för en diffus ångest som inte går bort,och som inte ens du förstår.
Möt psykologen,tycker jag är en bra idé. Hen kan ta ur dig dina vanföreställningar eller lotsa dig vidare.

Du är inte psykopat. Psykopater skulle aldrig komma på tanken eller erkänna för sig själva att dem är det. När de söker hjälp är det pga komplikationer såsom att relationer aldrig blir hållbara eller fungerar vilket kan leda till depression. Så då söker de hjälp för depressionen och relationsproblematiken.
Du är inte psykopat. Du är känslokall. Krävs en del annat för att du skall vara en psykopat.

Låter mer som narcissist än psykopat,

Om du förstår att dina familjemedlemmar lider så använder du det som kalla empati, men eftersom du inte anammar känslorna som dina familjemedlemmar känner så använder du inte sympati. Detta anser jag dock inte ska ses någonting icke fördelaktigt för din egen del eftersom användandet av sympati i relation till någon annans lidande också orsakar att man lider själv, det kan dock ses som fördelaktigt om det i realiteten minskar lidandet hos den andra genom att göra det och att den som gör det i samma process kan eliminera lidandet som den själv känner.

Föreslår att du utnyttjar din empati effektivare, empati är också ett verktyg att använda sig utav när man vill minska lidandet hos någon, om du hamnar i situationen att din mamma börjar gråta så fråga vad du kan göra för henne så att hon kan sluta gråta, det är effektivare än att fråga om hon tänker sluta gråta snart för då märker hon att du sträcker ut en hand och erbjuder din hjälp.

Thomas Eriksson skildrar detta ämne i sin bok "Omgiven av idioter" (Sid. 299). Eriksson menar att en psykopat varken kan kännas igen som extravert eller introvert. Läs om introversion och extraversion och placera dig själv inom de kategorierna.

Alltid tyckt att jag kan lära känna nya människor om jag vill, men har inget emot att vara ensam heller. Angående introversion och extroversion så anser jag att jag kan anpassa mig beroende på situationen, och det blir ofta att jag analyserar miljön för att få reda på hur jag ska bete mig. Kollar på människor i min omgivning och kopierar dom.

Låter som du har en stark självmedvetenhet, och undviker att göra saker fast du vet att du kan göra det. Det är starkt och värt respekt! Du har god självkontroll, dessutom finns empatin och känslan att du ändå inte vill skada andra. I alla fall inte de som betyder något för dig. Låter som att du bara inte bryr dig om människor som inte står nära dig, förstår jag det rätt?

Isåfall låter det som att du har lätt för att stänga av känslor och inte lägga din energi på medlidande. Kan både vara en god och en dålig egenskap. Visserligen kan man uppfattas som känslokall och kanske rent av elak. Å andra sidan kan du utnyttja det genom exempelvus att ha is i magen i krissituationer, och hålla huvudet kallt när andra som har svårare att stänga av sina känslor lättare brusar upp.

Du har inte funderat på en karriär inom något som kräver ett starkt psyke?

Alltid funderat på att bli specialistsoldat inom militären då jag alltid tyckt det varit attraktivt med spänningen och de kniviga situationerna man hamnar i, samt bredden på de man får göra.

Även därför "psykopat" inte känns helt rätt, eftersom jag ändå har ganska bra framtidsplaner- något som genuina psykopater generellt sätt inte har.

Känner även igen mig i de du säger om att kunna stänga av och isolera sig från de som inte påverkar mig, men känner ofta att det även berör människor som enligt norm borde stå mig nära. Har haft två bröder som båda gått bort pga droger, och samtidigt som det slog hårt för hela min släkt, så tappade jag aldrig en tår, och tyckte bara att det var tråkigt på begravningarna.

Som sagt, självdiagnosering är inget man borde grotta ner sig i, och faktumet att jag har den insikten får mig att glida bort från hela "psykopat" grejen, men känns som att jag mycket starka och mycket lika tendenser.