Jag får snart panik över min jävla ångest & konstanta oro. Har lidit av grov ångest sen jag gick i årskurs 3 i grundskolan och har seriöst glömt bort hur de känns att va avslappnad i kroppen och inte övertänka och bli stressad och rädd över allting...
Känner mig så osynlig och oviktig så jag får panik. Övertänker hela jävla tiden om jag ens e älskad när jag vet innerst inne att jag är det. Blir jag ignorerad på snapchat eller sms så får ja värsta paniken och undrar va som e felet och om personen har slutat bry sig om mig och överger mig.. jag gömmer mina känslor för det känns att ingen förstår mig och att folk tror jag sätter mig själv som ett offer när jag verkligen inte gör det och ibland gör jag de omedvetet för jag vill känna att folk bryr sig om mig och är rädda att förlora mig för det känns som jag hela tiden är rädd att förlora viktiga människor medan de känns som ingen hade brytt sig eller märkt om jag försvann... att ja e oviktig för dom..
Jag vet inte vad jag ska göra för att hantera denna ångesten, ligger sömnlös om nätterna och är trött hela tiden och har hjärtklappningar nonstop och oroar mig och får panik över ingenting. Känner mig rädd och bortglömd hela tiden.
Är liksom mest av allt livrädd över att min pojkvän kommer lämna mig för jag mår som jag gör just nu... när jag egentligen behöver han som mest just nu men vill inte be om de... övertänker allting. Försöker dra mig undan så jag inte får folket runt mig att bli påverkad av mig och mitt mående. Men tror inte någon märker det i heller..
Min hjärna är igång hela tiden och kan aldrig slappna av... känner konstant stress å press... klarar inte av att gå till min praktik just för jag fick en panikattack där och att jag tappat intresset men får ångest att inte heller gå dit. Jag får ångest för allt för jag känner sån press att göra något hela tiden...att lyckas me något för att visa att jag inte är så misslyckad som jag känner mig men min kropp orkar inte just nu.
Mina föräldrar förstår inte. Mamma gråter och skriker på mig och säger saker att jag aldrig kommer lyckas i livet när jag fortsätter som jag gör och när jag berättar att jag inte klarar av att gå till praktikplatsen för de påverkar henne och att hon inte pallar ha mig hemma. Hon förstår inte hur jag känner mig inombords... sen pappa säger bara ”de e sitter bara i ditt huvud”.... när dom inte har någon jävla aning hur mycket jag bara vill klara allt och fixa ett jobb och lyckas med det. Men dom vänder det till sig själva.
Vad ska jag göra för att försöka få bort mitt övertänkande och får bort ångesten litegrann ..? Vill inte använda knark som lösning för de e inte värt det... eller e det denna årstiden som gör en deprimerad...
jag försöker hela tiden att tänka positivt men det e så svårt när ens familj håller på mot en..
OBS: ber om ursäkt för en deprimerande & negativ tråd... behövde skriva ut mig & behöver prata me folk som mår likadant.
Känner mig så osynlig och oviktig så jag får panik. Övertänker hela jävla tiden om jag ens e älskad när jag vet innerst inne att jag är det. Blir jag ignorerad på snapchat eller sms så får ja värsta paniken och undrar va som e felet och om personen har slutat bry sig om mig och överger mig.. jag gömmer mina känslor för det känns att ingen förstår mig och att folk tror jag sätter mig själv som ett offer när jag verkligen inte gör det och ibland gör jag de omedvetet för jag vill känna att folk bryr sig om mig och är rädda att förlora mig för det känns som jag hela tiden är rädd att förlora viktiga människor medan de känns som ingen hade brytt sig eller märkt om jag försvann... att ja e oviktig för dom..
Jag vet inte vad jag ska göra för att hantera denna ångesten, ligger sömnlös om nätterna och är trött hela tiden och har hjärtklappningar nonstop och oroar mig och får panik över ingenting. Känner mig rädd och bortglömd hela tiden.
Är liksom mest av allt livrädd över att min pojkvän kommer lämna mig för jag mår som jag gör just nu... när jag egentligen behöver han som mest just nu men vill inte be om de... övertänker allting. Försöker dra mig undan så jag inte får folket runt mig att bli påverkad av mig och mitt mående. Men tror inte någon märker det i heller..
Min hjärna är igång hela tiden och kan aldrig slappna av... känner konstant stress å press... klarar inte av att gå till min praktik just för jag fick en panikattack där och att jag tappat intresset men får ångest att inte heller gå dit. Jag får ångest för allt för jag känner sån press att göra något hela tiden...att lyckas me något för att visa att jag inte är så misslyckad som jag känner mig men min kropp orkar inte just nu.
Mina föräldrar förstår inte. Mamma gråter och skriker på mig och säger saker att jag aldrig kommer lyckas i livet när jag fortsätter som jag gör och när jag berättar att jag inte klarar av att gå till praktikplatsen för de påverkar henne och att hon inte pallar ha mig hemma. Hon förstår inte hur jag känner mig inombords... sen pappa säger bara ”de e sitter bara i ditt huvud”.... när dom inte har någon jävla aning hur mycket jag bara vill klara allt och fixa ett jobb och lyckas med det. Men dom vänder det till sig själva.
Vad ska jag göra för att försöka få bort mitt övertänkande och får bort ångesten litegrann ..? Vill inte använda knark som lösning för de e inte värt det... eller e det denna årstiden som gör en deprimerad...
jag försöker hela tiden att tänka positivt men det e så svårt när ens familj håller på mot en..
OBS: ber om ursäkt för en deprimerande & negativ tråd... behövde skriva ut mig & behöver prata me folk som mår likadant.
