Citat:
Ursprungligen postat av
Bladstall
Det skall dock tilläggas att ryska system och då särskilt exportvarianter av Sovjetisk härkomst inte är utrustade med modern IFF/transpondermottagare kompatibel med de civila. Och oavsett så är det oftast doktrin att inte använda IK-förfrågan i skarpt läge eftersom de då aktuella modellerna var/är lätta att lura och dessutom röjer systemet för signalsökande robotar och ger eventuella mål en förvarning.
Just transponder och krig är en het gammal potatis och ingenting man utbildar att förlita sig på eftersom det inte alls är vettigt i ett skarpt läge (inga stridsflyg, varken egna eller fienden kommer flyga med transponder påslagen i ett skarpt luftkrig av förklarliga orsaker).
Det är av såna skäl som de borde haft eldgivningsförbud så länge det fanns trafikflyg i luften. Vilket det tydligen fanns hela natten. De kan varken urskilja eller förfråga civila mål. De är som en ubåt som bara får ett trubbigt radareko på en järngrej tillbaka. De är blinda. Och om ingen annan insåg det borde enheten ha insett detta själva. Borde.
Det skulle förmodligen kunna sägas gälla många fler defensiva vapensystem. Inte bara detta utan kanske de flesta. Som är så strukturerade att de riskerar att bekämpas själva först om de försöker identifiera målet. Det är troligen, i slutändan, inte en utrustningsfråga, utan en del av de villkor och den dynamik som sådana system är underkastade. I botten ligger att de är effektiviserade för att verka i och handskas med en miljö där de ska stå upp mot det bästa fienden förfogar över, på en himmel utan civila inslag, för sin egen och rikets fortliv. Eller delvis omvänt: de bygger på tanken att krigszonen är fri från alla civila inslag, och även egen trupp, eller att fronter, slagfält och terräng är så beskaffade att fiende, vän och civilister kan förmodas urskiljbara och uppdelade på ett förutsägbart och hanterligt sätt. En absolut uppdelning är det förstås sällan frågan om, men detta kan och bör och ska naturligtvis alltid införlivas med uppdraget när man intar en försvarsställning inför ett förväntat anfall. Det ingår i befälens och soldatens uppgift och är ett led i den militära organisationen och ordergången. Det är ingenting ”utanför” själva den militära uppgiften, utan integrerad i den. Och därför måste till sist också priset, konsekvensen av att begå fel, att skada icke-stridande, vägas in i betydelsen och värdet av den specifika militära insatsen. Där och då. Av befäl och ledning.
Och det här är förstås ingenting som perserna kan påstå att de inte känner till. För de har bedrivit krig och de har försvarat sig på platsen i 5000 år eller så. Bland samma stenar, samma bergsknallar och kullar och i samma terräng och geostrategiska avsnitt av världen som de försvarar nu. Vilket vapen de använder är likgiltigt i det hänseendet. Eller vad de för övrigt skyller på. De har de vapen de har och måste handskas med dem på det sätt de tillåter, efter vapnens förtjänster och begränsningar. Och truppens.
Det där blev lite långrandigt...
Det som saknas begrepp om, tycker jag, särskilt med den vinkling du förfäktar, är hur i hela friden de har lyckats låta bli att skjuta ner civila förut, och samma natt. Nånting essentiellt bör ha plötsligt saknats, och detta borde ha resulterat i ett självpåtaget eldgivningsförbud. Låt vara att inte minst en enskild soldat är högst felbar i en upplevt kritisk situation. Inför ett omedelbart hot mot denne själv. Men även då har ledningen felat, genom att utse fel personer till uppgiften. Eller underskattat problemen.