Gammelmedias annalkande död

Nu antar jag att du jämför Jonna och liknande med grävande journalister som Wallraffar eller går igenom mängder av material i jakt på något som kan bli toppmaterial. Wallraffande är en lång process och lite av en chansning. Ibland tar det stopp efter tre månaders hårt grävande. Inga företag tycker om felsatsningar. Att låta krönikör X (eller krönikör X spökskrivare *host* Alexandra Pascalidou *host*) genererar alltid en viss mängd trafik från deras fans eller någon som vill reta upp sig.

Men krönikörerna är inte direkt billiga. Det finns antagligen massor av viktigare lokala nyheter som aldrig tas upp för att krönikörerna prioriteras. Journalisterna som gör de vardagliga nyhetsartiklarna har förmodligen bra mycket lägre ersättning per tecken än kändiskrönikörerna och vad jag fått höra så vill folk ha mer nyhetsbevakning och mindre kåserier och krönikor där kändisar talar ut. Som sagt det är både en viss brist på folk på fältet och minimalt intresse bland ägare och redaktionsansvariga att ändra på det. Som många på Flashback skriver så väljer de istället att bli mer sektliknande och skrika högre på ledarsidor och i krönikor.

Ett gräv kanske inte leder till tillräckligt mycket för en bra artikelserie medans man alltid kan köpa in en kändiskrönika.

Personligen tycker jag gammelmedias fixering vid att kända människor ska tala ut och tycka till som en del av branschens sjukdomssymptom. Se på hur Fredrik Virtanen, en musikjournalist, under flera år fick sitta och kommentera politiska nyheter och samhällsfrågor i SVT. Han gick även från att vara popoffer i Achtungbladet till att bli någon sorts varumärke i tidningens samhällskrönikor... av någon anledning.

Gammelmedia kan ojja sig och klaga på kändisfixeringen år ut och år in men skriver hellre en skvallerartikel om Greta Thunbergs dagliga kränkning än att se till att fler klimatforskare får debattera och förklara sig. Ni vet de där som Greta själv tyckte borde få medieutrymmet.


Hur dyr en journalist är beror till stor grad på var de jobbar. Stockholm är dyrt att bo i och lönerna är högre. Så absolut, kan de jaga fram rätt person med rätt floskler vid rätt tillfälle så har de en USP mot konkurrenterna. De känner att de får lite valuta för pengarna. Nu när Metro skrivit om sin sista miljöneutrala soja-latte så försvann ett av de stora skyltfönstren för Godhetssignalister. Att ha rätt varumärken och kunna godhetssignalera är vad MSM konkurrerar med i rikstäckande eller Stockholmsinriktade medier.

Att ha en massa kändisar som skriver floskler om att de minsann har "Rätt Värdegrund™" är tydligen det viktigaste för MSM. Ibland räcker det bara med värdegrunden utan att vara känd så som i SR P3 där alla skrattar åt sina egna skämt och blir kränkta när de träffar utbildade människor som måste rätta dem. Hur människor som säger sig vara så unika och speciella kan vara sådana oerhörda NPC:er är fantastiskt (och otäckt).

Hahaha. Vilken infantil nolla. Världens viktigaste jobb. Jo, Tjena.

Ständigt denna totala oförmåga till självreflektion. Världens viktigaste jobb sökes med fördel bland samhällsviktiga funktioner som till exempel: ingenjörer, som arbetar med försörjning av rent vatten och elektricitet, hantering av avlopp och avfall, kommunikation samt läkare, sjuksystrar och ambulanspersonal. Journalister skulle endast komma in på en topp-100-lista om utomjordingar anfaller och slår ut internet globalt så att vi får återgå till pappersförmedling av nyheter.

Kajsa Klein är en riktigt obehaglig Stasi-typ. Det var hon som såg till att forskaren Bilyana Martinovski fick sparken från Stockholms universitet, för att hon som privatperson hade uttryckt stöd för Trump & kritik mot #jagärhär.

Jag undrar om Kajsa på något vis är släkt med Helle Klein.

Sant och i längden så undrar man vilka som egentligen kommer att må sämst av att dom stora mediehusen går under - är det verkligen den ambitiösa och grävande journalisten som skapar lokala kontakter, eller är det krönikören som levererar en hafsigt skriven krönika en gång i veckan och i övrigt ägnar sig åt maratonluncher och kolatorskande? Eller för den delen alla chefer som kanske själva inte levererar så mycket till bordet egentligen?

Som sagt så finns det en massa små lokala sidor som växer fram här och där. Intresset finns, men oftast så får de vara enmansoperationer eller baseras till viss del på att de bakom dom inte räknar med att gå runt.

Men dagarna där man kunde, åtminstone enligt Åsa Linderborg, skriva två kulturrecensioner i månaden (!) och fortfarande försörja sig själv är förbi. Men är det verkligen i sig dåligt?

I ärlighetens namn tror jag att flertalet svenska journalister idag faktiskt har förstått att de tillhör ett totalt oviktigt skrå som i dagens digitala tidsålder är mer eller mindre totalt passé. Anledningen att man maler på såhär, och hela tiden försöker köra ner svenska journalisters enorma viktighet i halsen på den som läser artikeln, är att man framför ett s.k. "narrativ" om journalisternas värde för att berättiga ökade bidrag och inskränkt demokrati. Ifall man inte hela tiden pushar på hur enormt "viktiga" svenska kackerlack--- öh, journalister är, så kan man inte följa upp detta med artiklar där man propagerar för ökade bidrag eller att t.ex. alternativmedier och "swishjournalister" ska förbjudas. Det rör sig alltså om ett medvetet "narrativ" där man använder sig av vissa värdeord för att försöka hamra in en viss åsikt i folks medvetande. Förstår du?

Att gammelmedia sakta sjunker ned i djupet är väl inte så underligt när journos och skribenter tycker som Margit Richert.

Det är obehagligt när swishjournalister ger läsaren det läsaren vill ha är kontentan av resonemanget.

Richert tror således att gammelmedias framtid är att låta fotbollsfruar och kulturkvinnor sitta och berätta vad folk borde tycka och tänka?


https://www.svd.se/swishjournalistiken-oppnar-for-ruggiga-patryckningar

Bra att kardinal Richelieu drar en lans för den nuvarande utvecklingen. Genom att jobba gratis för sina herrar så kan murvlarna behålla sin frihet och oberoende. Ger också möjlighet för blaskorna att lätta på sina lönekostnader rejält.

Den enda sanna journalisten är volontären!

https://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/eric-rosen-klimatjournalistiken-har-tagit-enorma-kliv/


https://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/helena-nyman-om-aret-som-gatt-med-metro-forsvann-ytterligare-en-aktor-for-det-fria-ordet/


https://www.dagensmedia.se/medier/dagspress/anna-lindberg-vi-maste-fortjana-var-trovardighet-i-varenda-publicering/


Blir så full i skratt av orden "fria medier". Har även "ofria medier" svårt att hänga med eller är det bara "fria medier" som har svårt? Vad är definitionen av fria och ofria medier?

Allt handlar också om hur man skall få betalt för sin produkt. Inte om att erbjuda en produkt som det finns efterfrågan för på marknaden. De förutsätter att det skall finnas en tillgång trots att det saknas efterfrågan. Lite som när staten betalade för att bygga fartyg som ingen köpte, slutade med varvsnedläggningar. Affärsidé: Tillverka 100 000 bilar och lista sedan ut hur du skall få betalt för dem! Man måste ha kunder till bilarna annars kan man inte bara fortsätta att tillverka dem! Ja om inte skattebetalarna betalar för dem och så får de stå och rosta på en parkering (Som journalister nu sitter och producerar en massa texter som ingen läser, men de fortsätter att skriva dem. Oj min krönika fick fem klick, jaja jag skriver en ny nästa vecka).

Utmärkt analys. Krönikörsboomen är ett av de mest markanta symptomen på förfallet i svensk press, och den är tvilling med kändisfixeringen och lavinen av artiklar om dokusåpor under 00-talet.

Redaktionerna *vet* ofta, om de tänker efter litet, att krönikerandet är billig snabbmat, spaltfyllnad och ofta clickbait - men den här typen av texter gör det lätt att redigera sidorna, inte minst kultursidor och lokalsidor. De spar både tid och pengar för redaktionen. Man vet redan flera veckor i förväg hur mycket av sidan som ska bokas upp för en krönika, man vet vem som ska skriva och ofta t o m var på sidan den ska stå.

Med litet quizande, tyckerier och rutinmässigt inplacerade recensioner, lustigheter osv har man det mesta av sidutrymmet säkrat. Att istället redigera med sikte på att sidan ska kännas fräsch, pkläst och nyfiken, och att den ska innehålla det bästa av det som kommer in, varje dag, är mycket svårare och mer krävande, inte minst eftersom det inte går att veta i förväg hur långa texterna blir (jag tänker nu särskilt på kultursidorna). Riktiga debatter och bra, egensinniga inlägg (av fasta medarbetare eller frilansare) trängs ut när korvskinnstidningen med allting mallat och paketerat i förväg tar över scenen, lokal debatt och intressanta grävande reportage likaså.

Krönikörer är inga debattörer, även om de låtsas vara det: det är ytterst sällan det verkligen är någon som tydligt och noggrant går igenom vad en annan krönikör har sagt några dagar tidigare, argumenterar kring det, och får svar tillbaka. Krönikörer har för låg status för det, och de är för mycket inriktade på sin egen person för att det skulle fungera; dessutom vill man inte bråka med sina kompisar. Därmed dör stora delar av debatten i gammelmedia.

Samtidigt så är det nog en del av problemet för dem.

Om man tittar på poddar, där var och en själv väljer vad denne vill konsumera, så går det åt det rakt motsatta hållet där. Människor vill ha långa, djupgående och intressanta poddar där kunniga i respektive ämne medverkar.

Hur tacklar då medierna detta? Skapar de också sådant material, de som har resurser till det? Nej, de försöker istället skapa flams och trams även i poddform. Gissningsvis begriper de inte att det handlar om innehållet och inte formatet.