Det är något stort på gång - allt fler väljer bort barn

Tanken har inte slagit dig att det är just överlevnadsinstinkt som får människor att avstå barn?

Ok ska korrigera mig, dom missanpassade i världen skaffar inte barn. Det är win-win att sopor inte vill ha barn.

Uppenbarligen är det dåliga egenskaper eftersom att deras egenskaper ser till att deras genpool raderas förevigt. Helt ok enligt mig

Miljöargumentet betyder väldigt lite när vi alla dör barnlösa.

haha du låter lite bitter i dag , hur går det med avlandet ?
nej du har så fel , låt de som vill avla göra det , och oss andra slippa
vissa tänker ett varv extra , andra bara kör på hur det än går

vad tror du det är för barn ute just nu för tiden och hittar på skit så hela samhället svajar
de önskade eller oönskade barnen , som föräldrar och släkten brytt sej om att fostra väl

tänk ett varv till innan du skriver mer , snälla

Meningen med livet är att föra livet vidare. Att leva dekadent i berusning eller i ren lathet avstå barn visar på att det kanske inte är så bra att föra de kassa generna vidare till och börja med. Dessvärre behövs en bas i alla samhällen med genetiska basics som arbetar med simpla jobb för de är för korkade för annat. Så jag uppmuntrar dig snarare till att skaffa barn än att inte göra det.

Jag hör till gruppen med barn; mina barn är så gott som vuxna och jag är för gammal för att föda fler.

Jag visste alltid att jag ville ha barn, och på den tiden jag var ung och barnlös hade det varit en dealbreaker om mannen jag träffade inte velat ha det. På den tiden hade det även varit en dealbreaker om han haft barn sedan förr - styvbarn hörde absolut inte till mina framtidsdrömmar.

Idag är det lite annorlunda, av naturliga skäl. Familjebiten är gjord, och hur det blir med styvbarn och så är inte så viktigt längre. Det är mer avspänt, och man fattar att man har en stor del av framtiden bakom sig ändå, och att det aldrig blir som man tänkt sig. Inget beslut känns längre så stort och livsavgörande.

...dock tror jag att det vanligen kör en "balansräkning" i huvudet på människor som redan har barn, som ser ut så, att ingen vill ha en partner som har fler barn än man själv, eller yngre barn än man själv, eller barn som vistas hos personen (ens partner alltså) fler dagar i månaden än vad ens egna barn vistas hos en själv. Fler barn, yngre barn och större andel av tiden innebär mer arbete och mindre partid och egentid - yngre även att de kommer att flytta hemifrån längre fram i tiden än en kull äldre barn. Man tror inte att man ska få en barnfri partner när man själv har barn, och det skulle inte heller kännas "rätt" mot vederbörande, samt att en förälder har lättare att förstå en annan förälder och förhoppningsvis även hans/hennes barn. Men - man vill inte vara den förlorande parten!!!

Jag har svårt att se mig själv börja ta hand om någon annans små barn nu. Men visst, blir man kär så blir man - och i något ovanligt, absolut undantagsfall, så skulle det kanske vara värt det... Väldigt mycket beror i så fall på hur barnet eller barnen är som individ/er. Personligheten, och hur han/hon eller dom och jag "klickar" med varandra. Att gå och vantrivas i mitt eget hem i kanske tio år, med en personlighet som jag inte tycker om, kan jag inte tänka mig idag heller. Hur kär jag än skulle vara i pappan.

Det finns ingen mening med livet. Det finns absolut ingen poäng med att något ska fortsätta för sin egen skull. Livet är bara en plågsam strävan som slutar med döden.

Klarar man inte av smärta så förstår jag varför man inte bryr sig om barn. Alla levande varelser fortplantar sig för att föra sig vidare innan de dör. Människan är inte annorlunda. Det är fritt fram att ta livet av sig om man nu tycker det är meninglöst. Det är arrogant att sitta i sin materiella lyx och ge upp på livet när tusentals generationer tidigare har gjort så du kan sitta där och tycka synd om dig själv. Skamligt.

Livet blir inte mindre meningslöst för att man prackar på sina barn det. Föräldrar är de största egoister som finns.

Ville ha barn mellan jag var 16-23, arbetade på dagis och hade väldigt bra hand om barn, men efter det har både jag och sambon inte haft någon som helst lust eller sett anledning att skaffa barn. Jag är nöjd i vardagen och hon vill satsa på karriären och studier (adjunkt på högskolan än så länge.). Vi tar istället de pengarna nu och lägger på resor och annat till oss själva, men vi samtalar om barn och vår vilja till det någon gång om året för att se att ingen springer om den andra... Vi är nu 37 år och väldigt nöjda i vår "ensamhet". Någon mening eller betydelse med det hela? Njea inte direkt.

Det handlar inte om mening eller meninglöshet. Det handlar om få avkommor. Sen om det är roligt eller inte är totalt skitsamma. Det är din biologiska funktion.