Citat:
Ursprungligen postat av
Knut-Anne
Tragiskt och sorgligt, men som så ofta väldigt hänsynslöst mot nära och kära.
Nu har hans barn förlorat sin pappa, för deras skull borde han kämpat vidare, han borde åtminstone valt en annan tidpunkt.
Det är som att de som är riktigt deprimerade, inte orkar höja blicken och se livets goda sidor, de ser inte heller den skyldighet de har mot andra, att faktiskt leva vidare.
Vila i frid och mitt djupa beklagande till de anhöriga.
Det många inte förstår med depression är hur komplex den är. Visst orkar människor med depression att höja blicken men bara att hjärnan under depression ser allt även tvärtom, upp- och nedvänt. Där även tankar om döden etc. är det som kan ge en deprimerad människa känslor av eufori och av att må bra.
Eftersom jag under ungdomsåren brottades med depression, så är mitt råd att varje natt inför morgondagen planera för och föreställa sig ändå ett annat liv (det är den strategin jag använde under min depression). Varför ska man när det ändå inte fungerar, pränta i sig att man
borde vara nöjd med sin livssituation och skyldigheterna, och sen sparka på sig själv för att man inte känner exakt så? Helt okej att känna och uppleva att man hellre vill förändra sin livssituation för att kunna själv avgöra vilka av skyldigheterna är meningsfulla att hålla fast vid och vilka borde skrotas.
