Citat:
Ursprungligen postat av
ElIzzard
Linn hade naturligtvis ingen aning om vad som komma skulle, en oskuldsfull ung flicka från Borås som intet ont anande skall gå ut och då öppnar dörren för denne som otåligt bankar och som hon tror är någon mycket skitnödig, någon som snabbt behövde få komma in och "strypa en neger".
När man hamnar i chocktillstånd, jag har själv gjort det flera gånger, registrerar man händelseförlopp i princip ungefär som vanligt men är helt avskärmad från att agera.
Hon befann sig tveklöst också verkligen i livsfara. Hjärtat bankar snabbt och hårt och hon får svårt att andas och har panik.
De oerfarna dumhuvuden som sitter tryggt hemma i soffan och tycker att hon borde gjort si eller så bör försöka tänka efter lite och inte vara så kaxiga.
Hon var ju svag och illa däran också, och fått hjälp av sin kompis på toaletten.
Hon verkar öppna dörren i sitt tillstånd, där hon inte är i sina sinnes fulla bruk?
Det finns nog många som kan leva sig in att man blir jättesnurrig i redlöst tillstånd?
Jag kan faktiskt leva mig in i att man gör saker på begäran om man befinner sig i en situation där man är bortom sinnena.
Jag vill nästan jämföra det med att jag gjorde en undersökning för någon vecka sen, där jag varit orolig för att åkomman skulle förvärras av att jag gjorde undersökningen.
Läkaren hade kommandon vid röntgen "Gör så!", upprepade gånger. Jag hade kunnat bryta. Jag kände under gångerna "det här är åt helvete för min åkomma". MEN ändå avbröt jag inte. Nu är jag trasig på den delen av kroppen som jag inte var alls innan.
Jag bannar mig själv "hur i helvete kunde jag göra detta? Varför avbröt jag inte?"
Men i situationen lydde jag bara det jag blev tillsagd.
